Musikbloggen

Stängt tills vidare

2010-05-01T14:20:00.002+02:00

Hej igen,

Musikbloggen har upphört och uppgår numera i Stadsbibliotekets blogg "De Nio".

Välkommen dit: http://denio-bib.blogspot.com/

Tack för visat intresse och uppmuntrande kommentarer.

Ulf

Caroline af Ugglas

2009-03-20T19:57:00.002+01:00

Jag har aldrig följt Melodifestivalen, så jag hade aldrig hört "Snälla, snälla" förut. (Jag har fortfarande inte hört Ernmans vinnarlåt eller nån av alla förlorarna.)

Men NU har jag det, och det var väl - om sanningen ska fram - för väl att den inte fick representera Sverige i Moskva. Den är alldeles för egensinnig och originell för det! Och den har SOUL, något som man inte förknippar med Eurovision Song Contest.

Carolines nya album har också soul, i massor. Med ett par undantag rör det sig om soulballader, några ganska bra, en hel del alldeles utmärkta! Bandet är tillbakalutat coolt och huvudpersonen sjunger med den där övertygelsen i rösten som man sällan hör på svenska plattor. Hon skriver en hel del själv, och får hjälp av andra. Är det Markus Krunegård som sjunger duett på en av låtarna? Konstigt nog berättar inte CD-häftet det.

Ett alldeles utmärkt litet album, och jag skäms lite för att jag inte visste att Caroline af Ugglas var en av Sveriges allra bästa sångerskor.

Lyssna också på:

"Joplin på svenska" - af Ugglas tolkar Janis Joplin

Peter Doherty

2009-03-20T19:09:00.005+01:00

Ja, det var ju ett tag sen... Musikbloggen har varit deprimerad över det totala skivmörkret under december, januari och februari. Till och med säkra kort som Bruce kom ut med outhärdligt dravel. (Ytterligare ylande saxofonsolon från Clarence Clemmons, någon? Någon enda???)

Det enda bra som kom var väl A Camp med sin andra platta. Den är verkligen något alldeles speciellt, men man retar sig på att den inte står i Nina Perssons namn. "A Camp" är ett uselt bandnamn för ett band som inte är ett band.

Nåja, nu kommer musikåret i alla fall igång, och jag tänker börja med det senaste vi fick in, just idag faktiskt. Peter Doherty lär väl vara känd för de flesta - som medlem i The Libertines och Babyshambles, som pojkvän till Kate Moss, som knarkare och som medieföljetong. Jag hade inga stora förväntningar på hans första riktiga soloplatta, men jag blev positivt överraskad.

Här finns väldigt lite av det ramlande, snubblande, nästan kapsejande rocköset från bandplattorna. Istället är det mest akustiskt, med snygga arrangemang, en stråkkvartett här och där, bra texter och riktigt snygga låtar. Mycket övertygande!

Som jämförelse vill jag gärna nämna en annan gammal punkare, också aktuell med ett nytt soloalbum. Vår egen Thåström är tillbaka med "Kärlek är för dom". Kanhända någon tycker om det - en hel hög med kritiker har ramlat över varandra för att hylla det - men det är faktiskt det mest pretentiösa och skittråkiga mannen nånsin har gjort (och det vill ju inte säga lite).

Spår efter spår med pratsjungande, noll melodi, lunkande instrumentation, och den där hesa rösten som har slutat sjunga. Herregud, det är så trist det kan bli! Lyssna på Ebba Grön istället, om den där hemlösa jäveln som snodde oss på 40 plattor häromsistens får för sig att lämna tillbaka den.

Lyssna också på: De två plattorna med The Libertines, och de två med Babyshambles. De är rätt risiga alla fyra, men där finns massor av guldkorn.

Marianne Faithfull

2008-11-30T19:07:00.003+01:00

Alla känner väl till Marianne Faithfull: rikemansdottern som blev tillsammans med Mick Jagger och Stones, drogade ner sig, blev heroinist och uteliggare i London och kom tillbaka 10 år senare med "Broken English", ett av 70-talets starkaste album.

Hon har hållit på sen dess, både som sångerska och skådespelerska (kolla in det makalöst tillbakahållna agerandet i "Irina Palm"). Och här är hon igen. Jag trodde hon var knäpp på allvar som gav sig på Dolly Partons "Down from Dover" som öppningsspår. Sen visar den sig vara det häftigaste jag hört på länge, med snyggt blås och stor produktion. Marianne sjunger den sorgsna texten helt perfekt (hon har ju erfarenhet att plocka ifrån).

En annan höjdpunkt är Randy Newmans "In Germany Before the War". Och det går ju inte att missa löjligt långa covern på Smokey Robinsons "Oooh Baby Baby", med gästsångare Antony (från the Johnsons). Kanske lite för jävla tillgjort för min smak, men när Antony rockar loss i mitten måste man skratta: håll dig till balladerna, Antony!

Jag skulle inte rekommendera någon att köpa det här albumet. Det är ju för väl att det finns att låna helt gratis på biblioteket.

PS. Jag såg Marianne spela en av huvudrollerna i Tom Waits' "The Black Rider" i London för några år sedan. Alla mina engelska vänner hatade henne. Jag tyckte hon var helt okej. Hon kommer nog inte sälja mycket av den här, men det är bra att någon ger ut den.

PPS. Hon låter faktiskt alldeles för jävligt i gamla "In My Solitude". Inte en ton rätt. Men det kan man ju säga om Keith Richards också.

Ry Cooder

2008-11-30T18:30:00.004+01:00

Det tog tid att få ihop en vettig Ry Cooder-samling, men så har han ju också irrat mellan musikaliska stilar i nästan 40 år. Men här är den nu, en dubbel-CD som spänner över debuten från 1970 till innevarande års triumf. Visst hade man velat ha mer (själv saknar jag sisådär 30 favoritlåtar), men det är ju vackert så. Och vackert är det! Ljudmässigt har nog Ry aldrig låtit så bra. Den bästa filmmusiken (t ex "Paris, Texas") samsas med höjdpunkter från den där häpnadsväckande resan genom Amerikas musikvärld som har blivit Rys kännetecken. Rock, blues, jazz, country, zydeco eller hula-hula: gitarren går inte att ta miste på.

Men oj, vad jag hade velat ha mer från "Chicken Skin Music"!

Lyssna också på:

Den stora amerikanska trilogi som just avslutades med "I, Flathead".

"Bring the Family" med John Hiatt, och Ry i stor form.

Jenny Lewis

2008-10-19T09:08:00.003+02:00

Jag gillade verkligen Rilo Kileys senaste platta för nåt år sedan, men det är inte en förälskelse som har hållit i sig. Ärligt talat kommer jag inte ihåg en låt från den idag, och jag hoppas lite att vi slipper dom i framtiden. För det är ju när ledaren Jenny Lewis jobbar utanför bandets ramar som det blir allra bäst. Hennes samarbete med The Watson Twins var charmigt och kul och egensinnigt. Nu kommer uppföljaren, och det är ett litet mästerverk.

Jenny är ju ett popsnöre med förkärlek för snygg soulmusik (och det var väl det som blev Rilo Kileys undergång). Här samsas de souldränkta balladerna med experimentell pop och hård rockmusik. Det här är en närmast perfekt platta (om man bortser från det fula, tråkiga och väldigt svårlästa "omslaget").

Jodå, soulballaderna är magnifika och det finns många här. Men det är helt andra låtar som har blivit mina favoriter. Titelspåret är en stor rockballad med snyggt körarrangemang, "Carpetbaggers" är en jävlaranamma-duett med Elvis Costello (som vägrar pensionera sig; han är med på Lucindas nya också). Men huvudnumret är ändå nästan nio minuter långa "The Next Messiah", med drösar av gästsångare och ett helt oförutsägbart arrangemang. Man kan nästan höra Jenny slå sig ut ur Rilo Kileys snäva ramar, och det är helt fantastiskt. En klassiker, på ett helt omistligt album.

De TRE BÄSTA låtarna finns att höra gratis på Jennys MySpace-sida (sånt gillar vi):
http://www.myspace.com/jennylewismusic

Southside Johnny

2008-09-17T14:42:00.004+02:00

Att göra storbandsversioner av Tom Waits låtar kan låta som en självklar idé, med tanke på Toms eget småjazziga 70-tal. När nu Springsteens gamle polare Southside Johnny ger sig på låtskatten blir det verkligen jazz för hela slanten. Det underliga är att endast fyra låtar hämtas från 70-talet, resten är av mycket senare datum.

För en Waits-fantast som mig kan det bli rena helgerånet ibland, och jag saknar ofta Toms skrovliga stämma och egensinniga arrangemang. Och om man inte är särskilt förtjust i storbandsjazz á la Nelson Riddle ska man nog hålla sig borta från det här.

Här finns höjdpunkter som "New Coat of Paint", "Tango Till They're Sore" och svängiga "Walk Away", den senare med Tom Waits själv som gäst. Men hela plattan präglas av ett jäkla gott humör, och förhoppningsvis kan den få någon att leta upp de helt överlägsna originalversionerna. De finns att låna!

Klicka rubriken ovan för några smakprov!

Dean & Britta

2008-09-17T11:30:00.003+02:00

Dean Wareham var en gång i tiden frontfigur i Galaxie 500 och kan därmed sägas ha varit med och skapat den udda musikformen slowcore. Efter det bildade han gruppen Luna och fick sällskap av Britta Phillips. Luna splittrades och numera är det bara de två, både musikaliskt och romantiskt.

Parets andra album tillsammans har nyligen släppts och det är en liten poppärla! Det är inte slowcore längre, men nog är det långsamt! Samtliga låtar släpar sig behagligt fram i ursnygg produktion (en självklarhet när legendariske superproducenten Tony Visconti sitter i kontrollrummet). Det är vacker och svävande musik, som får åtminstone mig att tänka på Isobel Campbells samarbete med Mark Lanegan nyligen. Fast med mindre rock och mer pop.

Parets egna låtar blandas med covers på bland andra Donovan och Lee Hazlewood! Och det är väl den senares "You Turn My Head Around" som får anses vara bästa låten, med underbar sång från Britta. Men här finns egentligen bara bra låtar.

Gruppens första album, "L'avventura", har nyligen släppts igen och är under inköp.

Lyssna gärna på duons MySpace-sida:
http://www.myspace.com/deanandbritta

Jakob Dylan

2008-08-24T13:03:00.003+02:00

Hej igen! Musikbloggen har haft en lång och skön semester, men nu när folk börjar undra om vi har dött så är det väl dags att sätta igång igen. Det har varit si och så med skivutgivningen i sommar, men en del kul har hänt. Först ut är en man med alldeles för mycket att leva upp till.

När Jakob Dylan debuterade 1992 var det med bandet The Wallflowers, och hade det inte varit för efternamnet hade ingen tänkt på att jämföra med gamle Bob. Frågan är om någon hade brytt sig överhuvudtaget. Nu blev det ju ändå en hel del totalt orättvisa jämförelser. Det höll inte och bandet splittrades efter fem utmärkta album, med ett bestående mästerverk i andra plattan "Bringing Down the Horse".

The Wallflowers sysslade med stor och episk rock och pop, med knepiga och välskrivna texter, men det är historia nu. När Jakob solodebuterar är det med en väldigt stillsam och helt akustisk samling sånger, allihop små pärlor. Och texterna är bättre än någonsin. Det är ett ganska kort album som vinner på att höras igen och igen. Jag måste erkänna att den gick mig förbi första gången jag hörde den. Det var först när jag satte den på repeat och lät den vara soundtrack till min dag som jag insåg hur fantastisk den faktiskt är. Det går att tänka sig hur Wallflowers hade tacklat låtarna, men det är bra som det är, med bara trummor och bas bakom Jakobs akustiska gitarr och säregna stämma. Ett album som man lär sig älska.

Lyssna också på "Bringing Down the Horse", ett av nittiotalets allra bästa album. Tredje plattan "Breach" finns också att låna. Inte lika fantastisk, men stor popmusik iallafall.

Du kan lyssna här: http://www.myspace.com/jakobdylan

Elvis Costello

2008-05-17T12:54:00.005+02:00

Jaha??? För bara några månader sen sa du ju att du skulle sluta spela in skivor, Elvis! Vad fan gör du här nu? Har Diana sparkat ut dig (som de flesta jag känner hoppas att hon en dag ska)?

Ja, det är lätt att göra sig lustig över Elvis nuförtiden. Men vi som minns storhetstiden märkte en skillnad redan med ”The Delivery Man” för några år sedan. Mats Olsson i Expressen, som inför läsarnas ögon sålde alla sina Costello-plattor nån gång på nittitalet, har sedan dess låtit meddela att han börjat köpa upp dem igen. Ha!

Men visst, nittitalet var verkligen inte Elvis årtionde. Jag köpte inte en enda av plattorna, trots ständigt prat om ”nytänding”. Och nu, när han har ”lagt av”, kommer en ny platta, och den är en ren slump. På besök i studion för att hjälpa Jenny Lewis med en låt, fick han en kick, störtskrev en handfull låtar, och spelade in dem med ett hastigt ihopsatt band (med gamla Attractions-medlemmar som Steve Nieve, och Jenny Lewis själv på ljuvlig stämsång).

Vilken kick det blev! Man blir som förflyttad tillbaka till 1986! Första låtarna kunde lätt varit med på ”Blood & Chocolate”. Just den är en känsla som dominerar här, men det är egentligen en ”greatest sounds”-samling, med allt från punkrockare till sofistikerade popstänkare och de där storslagna pianoballaderna. Underbara låtar avlöser varandra. Texterna är minst lika klyftiga som vanligt. Produktionen är enorm. Ja, jäklar!

Jag var själv så jävla utled på mannens senare utbud, att detta kommer som en ren chock! Liket lever! (Jag kommer ihåg när de sa det om Rod Stewart. Det visade sig vara osant. Han bevisade det sen.)

Lyssna också på:

Elvis Costello: Allt från ”My Aim Is True” 1977 till ”Blood and Chocolate” 1986 är fantastiskt (med undantag för ”Punch the Clock” som är sådär, och ”Goodbye Cruel World”, som är riktigt dålig).

Jenny Lewis! Både hennes plattor med Rilo Kiley och soloplattan. Och mer kommer ju!

PPS. Inget oanständigt i albumtiteln, även om det låter så när man uttalar den. Den är en hyllning till Momofuku Ando, skaparen av de där lättlagade nudlarna som nog varje student i hela världen känner till.

Isobel Campbell & Mark Lanegan

2008-05-17T11:23:00.004+02:00

Isobel Campbell (från Belle & Sebastian) och Mark Lanegan (från Screaming Trees) fann varandra för ett par år sedan, och deras debut “Ballad of the Broken Seas” var ett litet underverk. Nåt slags folkmusik med uppenbar popkänsla, men absolut ingenting för hitlistorna. Tyvärr! Man tycker ju att en låt som Hank Williams-covern ”Ramblin’ Man” borde tilltala fler. Fast plattan blev ju lite av en ”alternativ hit” i alla fall, och lånades ut rätt mycket ett tag. Nu står den, otroligt nog, och samlar damm. Vi får hoppas att den här uppföljaren innebär en nytändning.

”Sunday at Devil Dirt” är väl en logisk fortsättning på debuten, men ändå inte. Isobel står fortfarande för i stort sett alla låtar, men nu är det nästan enbart Mark som sjunger, med sin dova och mörka röst. Om han lät rätt mycket som Nick Cave förut, så påminner han mer om Leonard Cohen idag. Isobel, när hon ibland går fram till mikrofonen, låter lika underbar som vanligt, men bidrar samtidigt till Cohen-liknelsen. Och ”Come On Over” låter kusligt likt The Walkabouts och är följaktligen rätt magnifik (fast elgitarren har nog gummisnoddar till strängar).

Självklart huvudnummer den här gången är ”Back Burner”, en lång och ljuvligt mässande voodoo-hymn, med Lanegan pratsjungande texten. Den har jag nog spelat tio gånger sen i förrgår. En annan favorit är ”Trouble”, en sån där ballad som man bara inte kan få nog av.

Det här är musik för sena kvällar. Oemotståndlig när man är på humör. Då blir den en platta omöjlig att tycka illa om. Men spela den aldrig när du ska på party! Då blir du bara sittande hemma med en flaska rödvin istället. Det kanske inte är snäll musik, men det är ändå oändligt vackert.

Mer att lyssna på:

Belle & Sebastian förstås, om man gillar brittisk snällpop med en hel del originalitet. Vi har i stort sett allt de nånsin gjort.

Screaming Trees, om man gillar post-grunge med en del rätt snygga låtar. En perfekt samling finns att låna.

Men framför allt, första plattan med det här paret! Har inte varit utlånad på ett tag nu!

Dessutom: The Walkabouts och Tindersticks.

Isobels MySpace-sida är gammal men kolla in YouTube: fullsmäckad med låtar och videor (med rätt usel bildkvalitet):
http://www.youtube.com/watch?v=kQS4K8Pg0U4

Mudcrutch

2008-05-07T20:05:00.006+02:00

Mudcrutch var Tom Pettys första band, bildat 1970 men upplöst innan han skivdebuterade 1976 som Tom Petty & The Heartbreakers. På den tiden var han sångare och basist, och när han nu mer är 30 år senare debuterar med ett helt återförenat Mudcrutch är han återigen sångare och basist!
El-gitarrerna delas mellan Tom Leadon och gamle Heartbreakern Mike Campbell, och man kan till och med jämföra dom om man vill, för Leadon håller bara till i vänstra högtalaren, och Campbell bara i den högra! En annan Heartbreaker, Benmont Tench, spelar keyboards, och Randall Marsh sitter bakom trummorna. Det kunde ha låtit som vilket Heartbreakers-album som helst, men det lustiga är att det ofta låter som tidigt 70-tal!

Petty är den självklare ledaren och hans låtar dominerar, som de bör. Men här finns ett par fina traditionella låtar också, och en underbar version av gamla ”Six Days on the Road”. Och när Tom Petty tolkar Roger McGuinns ”Lover of the Bayou” kan det ju inte bli fel.
Det är väldigt avslappnat och kul, lite som Toms förra hobbyband The Traveling Wilburys. Och precis som då, så tror man väl egentligen inte på nån fortsättning. Det här är en nyck, ett infall, men ett trevligt sådant.

Ska vi klaga lite, så ska vi klaga på ”Crystal River” som är 9:29 lång och slö som satan, med flera uuuuuuuuutdragna gitarrsolon. Och när Petty låter Benmont Tench och Tom Leadon bidra med varsin egen låt blir det inte heller lika kul. Annars är det rock’n’roll hela vägen.

Lyssna också på:

Tom Petty – ”Anthology: Through the Years”. En dubbel-CD från 2000 som knäcker det mesta. Måste höras. Finns bland boxarna av utrymmesskäl

Traveling Wilburys - "The Traveling Wilburys Collection", två CD och en DVD med allt de gjorde. Finns också bland boxarna.

PS: Mudcrutch har EN låt på sin MySpace-sida. Föga imponerande (fast låten är skitbra):
http://www.myspace.com/mudcrutchmusic

Daniel Lanois

2008-04-27T20:19:00.004+02:00

Daniel Lanois har – ensam eller tillsammans med knäppgöken Brian Eno – skapat sig ett namn som superproducent genom åren. Sedan åttitalet har de två utvecklat en mystiskt svävande och atmosfärisk ljudbild som är helt egen och lätt igenkännlig. Bland mästerverken kan nämnas Peter Gabriels ”So”, U2s ”The Joshua Tree”, Emmylou Harris ”Wrecking Ball” och Bob Dylans ”Time Out of Mind”.
Solokarriären har inte varit lika framgångsrik, trots tre album – “Acadie”, “For the Beauty of Wynona” och “Shine” – som är bland det vackraste och mest spännande man kan höra. På senare tid har han mest gett ut skåpmat och experimentella instrumentalplattor. När nu det första riktiga albumet på fem år kommer, så är förväntningarna höga. Kanske FÖR höga. De infrias i alla fall inte.

Det här är i stort sett ett soundtrack till en ny dokumentär om Lanois, i sig ett slags handledning i konsten att skapa vacker musik. Bara det gör albumet lite för splittrat, lite för planlöst och lite för långt. Första invändningen gäller Brian Eno, som bjudits in att prata absolut nonsens här och där. Om man klarar av att höra hans pretentiösa pladder en gång, så är det allt. Sen vill man aldrig höra det igen. Och inte kan man programmera bort karln heller, för han håller inte klaffen ens när en ny låt börjar. Man blir inte av med honom!

Sen är det ju låtarna, som inte alls håller sedvanlig klass. De bästa bränns dessutom av redan i början, och andra hälften av albumet blir rena ökenvandringen. Långa ”Duo Glide” är faktiskt häpnadsväckande usel! ”Lovechild” är trött country som dras ut till nästan nio minuter av ett fyra minuter långt och helt ovidkommande pianointro. Den korta improviserade gospeln ”This May Be the Last Time” hade inte ens platsat som utfyllnad på “Acadie”. På den här plattan blir den bara ett störande avbrott.

Men visst, här finns bättre stunder, och de som gillar Lanois kommer att vilja höra hans version av ”Where Will I Be” (men den når aldrig samma höjder som Emmylous). Titellåten är helt okej, och ”Not Fighting Anymore” kunde varit med på ”Wynona” (men man får en gnagande känsla av att den faktiskt VAR det!) ”Harry” minner om sentida Dylan, och blir stillsamt vacker, utan att nå upp till de största låtarna. På slutet överraskar ”Joy” med gammal hederlig elorgel och en riktigt snygg melodi.

Lyssna också – eller hellre – på:

”Acadie” – ett debutalbum uppbyggt av sparade trumspår, demoinspelningar och knäppa infall. Magnifikt.

”For the Beauty of Wynona” – ett makalöst ljudäventyr från början till slut (men hoppa över andra låten, för den är helt enkelt inte bra). En STOR platta som ska spelas HÖGT. Om du känner att du måste gå ut en stund då och då, har du hittat alldeles rätt volym. Men stanna kvar, det där lätta illamåendet går över efter ett tag.

”Shine” – ett mer avskalat men lika vackert album, med sånghjälp från Emmylou och Bono.

PS. De två första låtarna från ”Here Is What Is” (minus Eno) finns på MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=95315511

The Kills

2008-04-22T16:05:00.003+02:00

Det ringer. Men det är ingen som svarar genom ”U.R.A Fever”. Istället växelsjunger W och Hotel till telefonsignalerna. Det är suggestivt, sexigt och man kastas rakt in i The Kills senaste album ”Midnight boom”.

Lo fi-indie-punkrock skulle kunna beskriva The Kills tidigare skivor ”Keep on your mean side” och ”No wow” (den sistnämnda finns att låna i Åhus). Lite PJ Harvey och Yeah yeah yeahs, kan man också säga. Men självklart med en egen touch. Jag tycker att de har ett rockabilly-jag-vill-bo-på-en-amerikansk-ranch-sound som mal på i bakgrunden, även om man inte ska förväxla det med D.A.D. eller nåt… Lite tjatigt, kanske. Även om titelspåret ”No wow” från andra plattan är en av mina favoritlåtar, alla kategorier. Med den nya skivan har de delvis växlat spår. Mer experimentlust, mer variation, mer pop. Lite mer kommersiellt och glatt, men också riktigt, ruskigt bra. Det är kanske så här Blondie hade låtit om de hade kommit nu? T.o.m. den lugna låten ”Black balloon” går att höra på utan att det kliar i skip-fingret. Och favoritlåten ”Sour cherry” kommer jag absolut att spela hela sommaren.

Andra bra kille&tjej-grupper att låna: White Stripes, Mates of State, Dead Can Dance och Knife.

Adele

2008-04-21T02:28:00.004+02:00

Mer brittiskt. De är verkligen på g nuförtiden, men det här överraskar. Ett debutalbum från en 19-årig London-tjej från – av dialekten att döma – samma trakter som Kate Nash och Jack Penate: Jodå, man vet vad man kan vänta sig. Men oj, vad man misstar sig! Adele spelar i en HELT annan liga. Långt efter att de andra tomteblossen brunnit ut kommer hon att finnas kvar. Det här albumet är ett litet mirakel.

Den inledande ”Daydreamer” är bara akustisk gitarr och Adeles alldeles otroliga röst. Det är så rysansvärt så det går inte att beskriva. I ”Best for Last” börjar en bas svänga nåt djävulskt, och tjejen sjunger ännu bättre. Sen är det dags för låten som nog alla har hört på radio, ”Chasing Pavements”. Det är så nära Kate Nash och de andra som hon kommer. Gigantisk popmusik med öppna spjäll. Men hon går sin egen väg redan i nästa låt, den nästan triphoppiga ”Cold Shoulder”, med frenetiska trummor och jättelika stråkar. Och helt överjävlig sång.

Adele Adkins skriver allt sitt material själv – när hon inte helt och hållet tar över Dylans ”Make You Feel My Love” och får vuxna män att gråta – och jisses så underbart det är. Inte ett spår man vill vara förutan.
Hon är bättre än Duffy och Kate och Lilly, och minst lika bra som Amy (den uppenbarligen givna – men vingliga – referensen för alla nya brittiska sångerskor).

Men var ska jag ställa den här lilla pärlan? Pophyllan, antar jag. Äh, jag låter den stå på veckolån tills jag går i pension. Sen får nån annan stackare avgöra saken. Kanske det då finns en självklar hylla för den här blandningen av jazz, blues, soul, r’n’b, och ren och oförstörd pop.

Fina låtar och ett par videor hittar du på Adeles space: http://www.myspace.com/adelelondon

Duffy

2008-04-13T21:49:00.002+02:00

Den här plattan har gjort väsen av sig långt innan den nu äntligen släpps här i Sverige: Mats Olsson har hajpat den i månader på Expressens sportsidor (!), Samma tidnings recensent gav den en feg trea (av fem) för att den var mer av den brittiska ”retrotrippen”. En fjantig hiphop-skribent i Nöjesguiden gav den betyget 1 av 5 för att den var samhällsfrånvänd (hahahaha). Orättvisa jämförelser med Amy Winehouses ”Back in Black” har varit legio. Tänk att ett litet popalbum kan röra upp så mycket känslor hos folk som (Olsson undantagen) har noll intresse för den här typen av musik!

Men nu är den här, och vad bråkar vi om egentligen? Det här är ju bara simpel popmusik med rötter i 60-talet, och med tydliga referenser till en återupptäckt Dusty Springfield och annan ”soul lite” från fornstora dar. Det visar sig vara alldeles förföriskt underbar pop med en sångerska, som trots sina 23 år låter som gammal i gemet. Bernard Butler, tidigare gitarrist i Suede, bidrar med stora stråkarrangemang och rätt mycket stil. 60-tal, utan tvekan. Men det är inte bara Dusty: här ekar av Dionne Warwick och Petula Clark också, och Duffys sånginsats står inte förebilderna efter. Hon kan bli hur stor som helst. Det sa vi ju, å andra sidan, om Joss Stone också, när hon debuterade för några år sedan. Vem lyssnar på henne nuförtiden?

Hursomhelst är detta en mycket behaglig skiva. Till och med Nöjesguidens tillgjorda fåntratt till recensent måste väl ändå tillstå att så här romantiskt underbar musik inte behöver vara världstillvänd? (Jag försökte få till ett ”till” till i den meningen, men det gick inte.) Faktum är att om den blir det, så slutar den vara romantisk, och vad fan ska vi då ha den till?

Själv tycker jag mest att hon låter som en brittisk Macy Gray. Men det är ju jag.

PS, Tre av de bästa låtarna finns naturligtvis på Duffys MySpace-sida:
http://www.myspace.com/duffymyspace

PPS. Duffy är hennes efternamn. Hon heter Amy Ann Duffy. Hon kommer förresten från Wales. Bara det är ju sympatiskt.

Kathleen Edwards

2008-04-07T07:25:00.004+02:00

Varför Kathleen Edwards två första plattor står och skräpar på countryhyllan vet jag inte riktigt. Hon är ungefär så rockig som man kan bli. Ändå är det något med henne som gör att man hellre ställer henne mellan Dixie Chicks och Sara Evans, än mellan Dave Edmunds och The Eels. Kathleen är definitivt en tjej man skulle vilja skydda från The Eels. (Å andra sidan hade Steve Earle funnits nära till hands, och DÄR hade hon verkligen känt sig hemma.)

I CD-häftet till tredje albumet ser hon ut som något ur en Jane Austen-filmatisering. Det är en look som rimmar väl med det svävande öppningsspåret, den vackra titellåten och den lugnaste balladen (fast den heter förstås ”Sure as Shit”). Den går sämre ihop med den sjövilda andralåtens larmiga gitarrer, ylande munspel och ilsket fräsande text. Eller den sarkastiska, skittuffa och countryljuva ”I Make the Dough, You Get the Glory”. Eller de episka rockarna “Oil Man’s War” och “Oh Canada”, med fler elgitarrer än man orkar räkna. Underbart ös. Men om det är ”vackert” man är ute efter så finns ju ”Goodnight, California” och den sorgliga berättelsen om ”Alicia Ross” som blir nästan dylansk. Ack.

Det här är ett stort och mäktigt album, och i mina öron är det det bästa som finns att höra just nu. Kathleens nästan slätstrukna men hypnotiska röst borrar sig in i en, och låtarna växer och växer. Jag kan inte rekommendera det här nog mycket. Hur bra hade inte världen varit om alla hade lyssnat på Kathleen Edwards istället för Marie Picasso och Linda Bengtzing?

Kathleens två första album heter ”Failer” och ”Back to Me”. Inte RIKTIGT lika fantastiska, men de är sannerligen bra nog. Båda finns att låna. På countryhyllan.

PS, På MySpace finns några fina låtar, bland annat den där andra låten, ”The Cheapest Key”. Vilka gitarrer! Vilket munspel! Plus ett vrålsnyggt piano! Bäst just nu. http://www.myspace.com/kathleenedwards

I'm Not There: Original Soundtrack

2008-03-31T20:54:00.007+02:00

Om nu någon har lyckats missa det, så har Todd Haynes gjort en högst originell och udda Dylan-dokumentär som heter ”I’m Not There”. Och han är inte där heller. Dylan, alltså. Istället spelas han av allt från en 14-årig liten svart kille och en supercool Kate Blanchett till folk som Richard Gere och Heath Ledger. Egensinnigt är bara förnamnet. Filmen är naturligtvis smockfull av Dylan-låtar, och nu kommer ett soundtrackalbum som ett brev på posten.

Det här albumet är värt att höra om så bara för Jim James & Calexicos sagolika och svidande vackra sydstatarversion av ”Goin’ to Acapulco”. Den är en av de mäktigaste höjdpunkterna i filmen, och den blir det här också. Det tog mig en halvtimme att ta mig förbi den. Sen fastnade jag nästan lika länge i Richie Havens innerliga tolkning av ”Tombstone Blues”. Cat Powers urtjusiga ”Stuck Inside of Mobile” och John Does passionerade gospelversion av ”Pressing On” tar man också gärna om några gånger. Sonic Youth tar lo-fi-tänkandet en bit för långt.och låter mer som no-fi i titelspåret, men det är ändå underbart. Och så där fortsätter det. Du har inte kommit till mitten av första CDn än! Det finns massor kvar.

Min favorit för tillfället ligger dock mot slutet av andra skivan: "Knockin' on Heaven's Door" i en himmelsk tolkning av Antony & The Johnsons kan faktiskt ta andan ur en! Jeff Tweedys nerviga "Simple Twist of Fate" är också fantastisk.

Det finns ju drösar av Dylan-hyllningar, men den här får nog räknas som den definitiva. 33 mästerliga låtar tolkade av originella artister som verkligen satsar allt. Ska jag klaga på någon så får det bli Tom Verlaine som mest är trist i en närmare 8 minuter lång "Cold Irons Bound". Annars är det bara att luta sig tillbaka och njuta.

Lyssna också på: Dylans egna plattor! Vi har alla de bästa.

Och titta på: "Don't Look Back", turnéfilmen som Bob gjorde i mitten av sextitalet. Nästan lika knäpp som "I'm Not There"! Finns på dubbel-DVD.

PS. Det är INTE Bob Dylan som pryder omslaget ovan. Det är Kate Blanchett, och hon är alldeles underbar.

Sibel

2008-03-19T01:19:00.003+01:00

Jaja. Om någon hade sagt för ett par år sedan att jag en dag skulle sitta och blogga om lilla Sibel Redzep, hade jag sagt att de hade en skruv lös. Och här är vi nu. Men det är väl klart att vi ska skriva om Sibel, när hon nu albumdebuterar! Hon har ju trots allt sommarjobbat här på bibblan. Och under Idol-tiden var det hit hon kom för noter och texter. Får vi ett tack för det i den kilometerlånga tacklistan? Inte fan! Är vi bittra över det? Inte det minsta.

Jag är rädd för att mina referensramar inte riktigt räcker till för att säga något intelligent om ”The Diving Belle”. En del Celine Dion och två delar Kelly Clarkson? Släng i lite Cher, krydda med en gnutta Christina Aguilera, och rör om? Äh, jag har ingen aning vad jag pratar om.
Men jag gillade andra låten. Stor och svulstig popmusik med hygglig refräng.Och det fanns något i femte låten som fick mig att vakna ur min slummer.Snyggt break i fjärde, dessutom, med stråkar och feta trummor. När det inte blir alltför mainstream blir det riktigt bra. Och gudarna ska veta att tjejen har yl i strupen!

Men vilket helvetes fult omslag! Lilla Sibban ser ju ut som en söndersminkad skyltdocka. Och titelns tramsiga ordlek är högst tveksam. Hur genomtänkt är DEN, egentligen? Här kommer ett bra titelförslag för en debutskiva med Sibel, förvisso något senkommet: ”Sibel”.

PS, När jag skriver det här startar nionde låten, Nån sorts Kelly Clarkson-ballad med en doft av världsmusik (men en refräng så svag att den knappt orkar stå upp). Och Sibel sjunger skiten ur den! Faktiskt rätt bra!

PPS. Sibel har redan levt ett halvt liv på MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=138124630

Black Mountain

2008-03-13T16:39:00.004+01:00

Om den här skivan skulle klassas som våra biblioteksböcker så hade den hamnat bland sagosamlingar, fantasy eller kanske under hylla Bl – omstridda fenomen och företeelser. Inte så att den har någon kontroversiell historia (vad jag vet), men Black Mountain hade nog trivts bra bland feng shui och ufon. Det är alltså en något flummig grupp vars häx- ängla- och demonfyllda texter säkert gör Ronnie James Dio drakgrön av avund. Själv får jag frossbrytning bara jag tänker på mindfulness och new age, men jag är inte desto mindre redo att kapitulera och följa med till de svarta bergen när jag hör fjärde spåret ”Wucan” och texten med flower, flower train. Men även om det är 70-talsretro så är det egentligen ingen flower power-trip, utan det är en mörk värld som målas upp (inte så konstigt att jag är med på tåget). Musikaliskt finns det klara referenser till Deep Purple, Pink Floyd och Black Sabbath, men soundet känns samtidigt uppdaterat och fräscht.

Låtarna är ibland maratonlånga, med instrumentala partier som verkar hålla på för evigt. Robert Plant har vid något tillfälle sagt att han passade på att läsa under Jimmy Pages långa gitarrexkursioner och även om Black Mountains sångare Stephen McBean också sköter gitarren i gruppen, så har han tid att ögna igenom åtminstone en Poe-novell i mittenpartiet av ”Bright lights”. Låten är 16.38 minuter lång (!) och 6-7 minuter in övergår den i någon sorts flytande gasform, för att sakta återgå till fast form under den tolfte minuten.

Jag hade inte tänkt att det skulle ta 16.38 minuter att läsa den här texten, så jag ska bara nämna att Black Mountain ligger på Jagjaguwar, ett bolag med rätt spännande utgivning. (Musik som garanterat aldrig spelas på Rix FM…)

Allison Moorer

2008-03-02T11:13:00.004+01:00

Jag hade ju bestämt mig för att inte skriva om en artist TVÅ gånger inom överskådlig framtid, men det här är så jäkla bra att jag inte kan låta bli. Allison Moorer gör en aldrig besviken, och hennes nya är en covers-platta utöver det vanliga. Förra plattan, producerad av maken Steve Earle, var ju rätt poppig, trots allvaret i texterna. Här är det mer rock och blues, och det är Steves kompis Buddy Miller som står för stor produktion, med framträdande orgel och elgitarr, men också stråkkvartetter och ett överraskande saxofonsolo. Steve spelar gitarr på ”Goodbye Daddy Blues”, inget annat. Men lyssna när frugan tar i lite grann i Ma Raineys urgamla blueslåt! Hade jag varit Steve hade jag köpt lite blommor på vägen hem idag. (Fy satan så underbar den simplaste musik kan bli!)

Allison har valt enbart kvinnliga låtskrivare för sitt album, för hon tycker att den kvinnliga erfarenheten och den kvinnliga rösten borde få mer utrymme. Jag har inga invändningar, särskilt inte när det gäller Allisons röst. Den går rakt in i mig.

Plattan inleds med hennes egen ”Mockingbird”, en vacker låt som får dig att längta efter hennes nästa album. Sedan är det covers som gäller, och inte vilka som helst: June Carters ”Ring of Fire”, Patti Smiths ”Dancing Barefoot”, Judy Collins ”Both Sides Now”, och Nina Simones ”I Want a Little Sugar in My Bowl” för att bara nämna några. Många av dem har ju tolkats otaliga gånger förut, men Allison och Buddy får dem att låta helt nya. Det är oavbrutet njutbart.

Och när hon tolkar storasyster Shelbys ”She Knows Where She Goes”, till mjuk steelguitar, så blir åtminstone jag lite tårögd. För mig är det dock den storslagna versionen av Gillian Welchs ”Revelator” som är mästerverket. Jisses, så bra det blir när alla bitar faller på plats!

Lyssna också på:

Varför inte originalen? Vi har NÄSTAN allihop. (Saknar en, ska försöka fixa det!)

Dessutom: Allt annat med Allison, Buddy Miller, Steve Earle och (för att plocka ett namn ur hatten) Lori McKenna.
Och vi får förresten en ny med Kathleen Edwards nästa vecka. Alltid spännande.

PS. Tre höjdare från skivan finns på Allisons MySpace-sida; http://www.myspace.com/allisonmoorer

Mer finns att höra på hemsidan. Klicka rubriken ovan.

PPS. Jag satt och slöade och klickade nämnda hemsida med stortån, Och jodå, mer musik där. Hela jävla plattan för att vara exakt. Man måste älska människor som Allison Moorer!

Jack Penate

2008-02-23T22:44:00.002+01:00

Jack Penate (uttalas ”pänn-JA-täj”) ser ut som en annan Elvis Costello på omslaget, och man förväntar sig nåt uppkäftigt och rockigt. I ungefär 30 sekunder tror jag på det, men sen visar sig Jack vara mer en produkt av den nya brittiska vågen. Costellos ilskna 70-talspop är förvisso en given referens, men Jack tänker mer på dansgolvet. Han kunde faktiskt vara uppvuxen på samma gata som Kate Nash. Inte bara dialekten är identisk, de skriver texter ungefär på samma sätt och med samma innehåll. (Jämför gärna ”Have I Been a Fool” med Kates ”Foundations”!) Nu råkar ju jag gilla Kate Nash, och jag gillar det här också. Han har en utmärkt popröst, som kommer mest till sin rätt i balladerna, särskilt i ”Learning Lines” (”Bessie Smith sings the blues...”, du har hört den).

Just nu lyssnar jag på ”Run for Your Life” och jag tänker lyssna på den igen när den tar slut. Det är den typen av låtar.Man mår bra av det här. Det är ungt, friskt och sprudlande av energi. Att det sedan ”bara” är gammal hederlig rock’n’roll och rockabilly med ett nytt poptänkande gör ingenting alls. Det låter faktiskt som ett greatest hits-album.

Lyssna också på:

Kate Nash och Lilly Allen.

”My Aim Is True”, “This Year’s Model” och ”Get Happy!!” med Elvis Costello.

“Must I Paint You a Picture: The Essential Billy Bragg”.

Fyra höjdarlåtar från den här plattan finns att höra på MySpace: http://www.myspace.com/jackpenate

Colbie Caillat

2008-02-23T14:58:00.003+01:00

Colbie Caillat var namnet. Själv har jag bara en mycket egen idé om hur det uttalas. Men efter att ha hört hennes debutalbum är jag rätt säker på att vi får lära oss hennes namn ganska snart.

Det här är ljuv solskenspop med välbekanta arrangemang och charmiga texter som inte berör en det minsta. Man kan nynna med, men man minns inte ett ord. Produktionen är stor och egentligen lite för polerad, och det är bara Colbies personlighet som får en att stanna upp och lyssna ordentligt. Radiohiten ”Bubbly” har du nog redan hört (”It starts in my toes...”), men här finns massor av lika bra låtar.

Det kan bli lite väl snällt efter ett tag, lite som att överdosera på godis, men precis som med godis proppar man i sig mer och mer ändå. Fast lite tuffare tag hade inte skadat. Det kommer kanske nästa gång? Jag ser faktiskt fram emot uppföljaren.

Colbie kommer hursomhelst att bli jättestor, om nu inte det faktum att hon ser ut som en miljon dollar står i vägen. Det där var ironi, något som vi vanligtvis försöker undvika här på Musikbloggen. Men allvarligt talat: kan fula tjejer inte sjunga? Säg mig EN inte särskilt snygg tjej med ett skivkontrakt!

Lyssna på Colbie på MySpace: http://www.myspace.com/colbiecaillat
(bara smakprov, inga hela låtar, men du kommer att vilja höra resten)

Van Morrison

2008-02-23T13:16:00.002+01:00

Van Morrison: the man, the myth, the legend. Jaja, själv är jag skittrött på honom. Tror inte jag orkat lyssna mig igenom en enda av hans senaste fem plattor. Annat var det förr, när jag köpte allt han gav ut (och det har ju blivit en del). Men det kvittar ju faktiskt hur mycket strulig surgubbe han är idag: han har släppt några alldeles fantastiska album, och nu kommer de flesta tillbaka, i kärleksfullt remastrade utgåvor (med bonusspår). Det är bara att tacka och ta emot (men vi kan ju fundera över varför mästerverken ”Astral Weeks” och ”Moondance” inte ingår; förhoppningsvis för att de kommer som 30-årsjubileum-dubblar från Legacy Records snart, så som de stora albumen brukar göra).

Den här nyutgivningen kommer att pågå i ett år, och den första högen inkluderar en handfull titlar, från legendariska live-plattan ”It’s Too Late to Stop Now” från 1973 till ”Back on Top” från senare (tråkig) tid.

De här två albumen från sent 70-tal tillhör mina favoriter. De är båda sprängfyllda med underbara låtar, stor sång och gott humör. Det skulle dröja innan Van lät lika glad igen.
”Wavelength” (1978) är stort producerad och otroligt svängig. Den ljuvliga tjejkören får gott om utrymme, och Van sjunger ut rejält (utan att bli jobbig).

”Into the Music” (1979) har en mer spartansk produktion, men också några av hans bästa låtar, som ”Bright Side of the Road” och ”Steppin’ Out Queen”, för att inte tala om ”Full Force Gale” som är sådär jublande som ”Brown Eyed Girl” var tio år tidigare. Om man inte tycker om ”Full Force Gale” kan man faktiskt lägga sig ner och dö.

Vi köpte också ”It’s Too Late to Stop Now”, ”Tupelo Honey”, ”A Sense of Wonder” och “Avalon Sunset” den här gången. Nästa släpp blir i sommar (säg till i receptionen så får du utgivningsplanen).

Lyssna också på:

”Poetic Champions Compose”. Magisk.
”It’s Too Late to Stop Now”. Ett av de första stora live-albumen.
”Days Like This” och ”The Healing Game”. Sentida utmärkta album.
“Astral Weeks”. Finns kvar nånstans i en gammal utgåva. Ett av de fem bästa albumen någonsin. Vi väntar på en definitiv remaster.

Cat Power

2008-02-23T12:19:00.003+01:00

Covers-plattor är tydligen grejen nuförtiden. Cat Power gjorde en mycket egensinnig sådan för åtta år sedan. Den inleddes med en osannolikt stillsam cover på Stones ”Satisfaction”. Det var ren och skär magi. Resten av låtarna den gången var mindre kända, och detsamma kan väl sägas när hon nu ger sig på ännu en covers-platta. ”Jukebox” inleds med en tung och underbar version av Sinatras ”New York New York”. Den är mycket kort och leder abrupt in i en svävande och jazzigt countrydoftande tolkning av Hank Williams ”Ramblin’ Man”. Det kunde inte börja bättre.

”The Covers Record” från 2000 var nästan stillastående. Här är det mer jävlaranamma, som det måste bli om folk från The Dirty Three och Jon Spencer’s Blues Explosion står för kompet. Bland de mer bekanta låtarna den här gången finns Joni Mitchells ”Blue” och Dylans ”I Believe in You”. Men Chan Marshall (som hon egentligen heter) har en så egen stil att man faktiskt glömmer bort vem som gjorde originalen. Jag hör den gärna på repeat. Somnade till den inatt, och vaknade till den för en timme sen. Nu dricker jag kaffe till gamla ”Sea of Love”. Alldeles magiskt.

Lyssna också på:

Allt annat med Cat Power. De bästa är väl ”Moon Pix” och ”The Greatest”, men ”Satisfaction” från ”The Covers Record” kan man inte leva utan.

Cats MySpace-sida har sex fina låtar: http://www.myspace.com/catpower

PS. Om du får tillfälle att se ”My Blueberry Nights”, Norah Jones debut som skådespelare, så ska du hålla ögonen öppna när Jude Laws gamla flickvän Katya kommer tillbaka. Det är Chan Marshall, och hon gör ett riktigt bra jobb i en kort scen. (Norah är också bra, men bäst är ändå Rachel Weisz.)

Magnetic Fields

2008-02-23T01:59:00.003+01:00

Om Magnetic Fields släpper en platta kallad ”Distortion”, vad kan man vänta sig då? De har ju aldrig varit främmande för oljud, om man säger så. Jag kan berätta att det blir ett sjuhelvetes oväsen, men samtidigt otroligt vacker och oemotståndlig musik.

Efter de ohyggligt distade surfgitarrerna i instrumentala öppningslåten och popstämmorna i larmiga ”I Hate California Girls” var jag helt såld. Det är Jesus and the Mary Chain revisited. Det är The Beach Boys ljuva harmonier (från folk som egentligen inte kan sjunga) ovanpå larmande överstyrda elgitarrer i massor.

Hemligheten är naturligtvis låtarna. Stephin Merritt är ett popsnille, och det finns en feelgood-anda i den här kakofonin som gör det omöjligt att stå emot. Respektlösheten och humorn hjälper förstås också till. Jag kan inte sluta lyssna (på hög volym),. och jag är rätt långt ifrån nån Magnetic Fields-fan. Jag tänker ge ”69 Love Songs” en chans till. Har aldrig kommit förbi första CDn (av tre). 69 låtar med Magnetic Fields ÄR en hel del.

Som vanligt är omslaget fult, meningslöst och avskräckande. Stephin vill inte ha några nya fans. Men glöm såna snobberier:

Låna den här plattan om du gillar pop.
Låna den här plattan om du gillar lo-fi.
Låna den här plattan om du gillar ”Psychocandy”.
Låna den här plattan om du vill driva dina föräldrar (eller barn) till vansinne.

Men lyssna först på MySpace:
http://www.myspace.com/themagneticfields

Shelby Lynne

2008-02-22T23:29:00.011+01:00

Musikbloggen har varit lite tyst ett tag, men nu är vi tillbaka. Och först ut är en av mina personliga favoriter: Shelby Lynne! Ända sedan hon övergav den traditionella countryn för åtta år sen – för att istället satsa på en karriär som singer/songwriter, med inslag av r’n’b, blues och jazz – har hon producerat stor musik med stora känslor. När hon nu tar sig an en annan stor sångerska, Dusty Springfield, blir det ett laddat möte: Dustys jättesound softas lite, låtarna blir mer intima, och Shelbys fantastiska sångteknik och innerliga röst kommer till sin rätt.

Dusty Springfield var förmodligen världens största vita soulsångerska. Vare sig hon gjorde 60-talspop, 70-talssoul eller 80-talsdisco med The Pet Shop Boys, fanns alltid RÖSTEN där. Hon hade klass!

Här finns många av hennes gigantiska hits, som titellåten, klassikern ”You Don’t Have to Say You Love Me”, den underbara ”Breakfast in Bed”, eller ”Willie and Laura Mae Jones” som bryter av med sitt countrygung. Men nej, ”Son of a Preacher Man” vågade sig Shelby inte på. Tro fan det! Arethas cover på låten knäckte nästan Dusty själv.

Det är en mjuk och tillbakalutad platta. Fantastiska musiker svänger lugnt och fint; en gitarrfigur eller ett pianoackord här och där sticker ut, utan att egentligen märkas. Det är sångerskans platta från början till slut. Och som hon sjunger! Dusty nickar instämmande i sin himmel.

Lyssna också på:

Originalet! Samlingen ”Classics and Collectibles” samlar Dustys bästa låtar på en CD, och lite mer udda låtar på en annan. Omistlig popmusik av en av de stora sångerskorna. Den klassiska ”Dusty in Memphis” finns också att låna. Stor soulmusik.

Shelbys andra plattor. Speciellt ”I Am Shelby Lynne” som är och förblir ett mästerverk.

Allison Moorer – ”Mockingbird”. Shelbys lillasyster kan också göra coverplattor! Den här är så ny att den kommer först nästa vecka.

Du kan höra några fina låtar från den här plattan på Shelbys MySpace-sida:

http://www.myspace.com/shelbylynne

Sufjan Stevens

2008-01-05T14:23:00.001+01:00

De här skivorna är inte dagsfärska, de har några år på nacken. Sufjan Stevens, en av musikvärldens mer originella typer, påbörjade sitt USA-projekt redan för 4 år sedan. Eftersom INGEN någonsin frågat efter honom, tyckte jag det var dags att köpa in ett par plattor. Han är verkligen värd lite mer erkännande!

Det här är nämligen stor popmusik av det inte så lättillgängliga slaget. Sufjan själv är multi-instrumentalist. Av sådana finns det massor i popvärlden (Stevie Wonder, Steve Winwood, Prince, osv) men Sufjan är extrem. Han hanterar ett 20-tal instrument, inklusive allt blås (och här finns alldeles ljuvliga blåsarrangemang!) Han producerar själv också, och skriver alla låtar. Det enda han använder hjälp till är de underbara körpartierna (som låter lite Stereolab här och där).

Musiken är pianobaserad och lätt poppig, lite i Elliott Smiths anda. Det är avslappnat, snyggt och melodiöst, med lugna låtar och jättelika arrangemang om vartannat. Texterna är vemodiga kärleksbetraktelser (väldigt mycket Elliott Smith), men också ett resultat av gedigen research i Michigans och Illinois historia. Med 2 stater avklarade har han bara 48 kvar. Han är 34 år gammal. Lycka till!

Florence Valentin

2008-01-05T13:08:00.000+01:00

Svenska Florence Valentin debuterade 2004 med albumet "Johnny Drama", fullt av utmärkt pop med upproriska texter från en gudsförgäten stockholmsförort. Det gjorde inget större avtryck i musikhistorien (och finns redan i vårt magasin, efter alltför få utlån). I somras släppte de uppföljaren "Pokerkväll i Vårby Gård", och det säger väl en del att jag inte uppmärksammat det förrän nu.

Det är på sätt och vis mer av samma sak, fast med större produktion och massor av läckert blås. Ledaren och låtskrivaren Love Antell är helt klart kvar i samma miljö rent textmässigt, även om musiken nu låter större, bättre och vildare. Det låter som tidiga Eldkvarn eller "London Calling" med The Clash. Loves röst är nästan kusligt lik en yngre Plura Jonsson, och de första (och klart bästa) låtarna hade platsat på en Eldkvarn-platta kring 1980. Inledande, jublande titellåten påminner också om Strummer på "London Calling" från samma tid, och tredje låten låter som Mick Jones från samma platta!

Ingen "ny" musik, alltså, men rätt underbar. Texterna kan bli lite väl mycket "upp på sociala och ner på systemet", men så ser väl livet ut för många i Stockholms södra förorter. Det blir dock ofta rätt kul, även om här inte finns något humoristiskt mästerverk som "Full och dum" från första plattan.

Klicka rubriken ovan och lyssna på de bästa låtarna från plattan!

Lyssna också på:

The Clash - "London Calling", ett klassiskt album från ett av de stora rockbanden.

Eldkvarn - vi har massor av plattor, men om du vill höra de tidiga höjdarna så finns de i magasinet.

Florence Valentin - "Johnny Drama". Jag flyttar ut den från magasinet på måndag!

Unkle

2007-12-21T15:37:00.000+01:00

Om du inte redan har knäck i lurarna (jag vet, den var dålig…) så kommer här ett ljudtips som är garanterat julfritt.

Det skulle vara lätt att använda hela skivanslaget till (över-)produktiva artister som Miss Li och Ryan Adams (bra att stadsbiblioteket köper allt av dessa…), men då hade skivor som Unkles ”War stories” aldrig fått se bibliotekshyllorna. Å andra sidan är det ju inte i hyllorna inköpta skivor ska stå: så snälla LÅNA denna fantastiska skiva! Är det kanske omslaget som förskräcker? Men på omslaget finns förutom de där två skeletten en etikett som talar om att Josh Homme (från Queens of the Stone Age), 3D (från Massive Attack) och Ian Astbury (från The Cult) gästar. Kan det bli mer intressant? Det väcker genast frågor som ”vad har de gemensamt? hur låter det här?”.

Unkle, med frontfiguren James Lavelle, var med och skapade både trip hop-scenen och bolaget Mo’ Wax på 90-talet. Influerade av Portishead skapade de en mer avskalad och deprimerad hip hop-version än den som fanns just då. Albumet ”Psyens Fiction” innehåller något man skulle kunna kalla alternativ rap, men det är i och med det nya albumet ”War stories”, som gruppen blir riktigt intressant för mig. Nu låter det mer alternativ rock än hip hop och stämningen på skivan för tankarna till Radiohead (Yorke var i och för sig med redan på ”Psyens Fiction”och sjöng ”Rabbit in your headlights”).

Om du tar dig igenom gitarrmanglandet på låt nummer två, så får du belöningen när ”Hold my hand” drar igång i en anda av Black Rebel Motorcycle Club och Jesus and the Mary Chain. Indie-nostalgi i 4,59 minuter! Därefter gästar Josh Homme och mycket riktigt känner man igen Queens of the Stone Age-soundet. Lite senare får Ian Astbury det att låta som Jim Morrison har återkommit från andra sidan i ”Burn My Shadow”. ”War stories” har många skepnader och när skivan är genomlyssnad känns det nästan som man har varit med om en David Lynch-upplevelse (nåja). Man minns inte längre hur det hela började, bara att man har varit med om något speciellt.

Loudon Wainwright III

2007-11-18T01:54:00.000+01:00

Ung tjej i karriären på ett TV-bolag får sitt eget program. Ute på krogen för att fira träffar hon på en 23-årig slacker som tillbringar sina dagar med att röka brass och prata skit med sina slacker-vänner. Kvällen slutar med oskyddat sex, och några veckor efteråt står det klart att resultatet är en helt oplanerad graviditet.

Filmen ”Knocked Up” är ett litet mästerverk som relationskomedi, vansinnigt rolig och lättsamt allvarlig. Regissören Judd Apatow ville ha lite bra musik till den också, och vände sig till veteranen Loudon Wainwright III. Fantastiske Joe Henry var redan inkopplad och blev medproducent och medmusiker. Oj, så bra det blev!

Wainwright den tredje (du behöver inte bry dig om ettan och tvåan) är väl idag mest känd för två senare bidrag till musikvärlden: barnen Rufus och Martha (två omusikaliska samarbeten med Kate McGarrigle). Men han har ett tjugotal egna album bakom sig sedan debuten 1970. Det var dock längesen han gjorde nåt väsen av sig. Nya plattan ”Strange Weirdos: Music from and inspired by the film Knocked Up” innebär ett jättekliv i en nästan avsomnad karriär.

Loudons humoristiska ådra samsas med Joe Henrys väldigt egna musikalitet, och i kompbandet återfinns storheter som Van Dyke Parks och Greg Leisz. Det har blivit ett stillsamt album som både roar och berör, precis som filmen. De två första låtarna är popmästerverk som minner om 70-talet, Joe Henry bidrar med ett par vackra instrumentalstycken och en knepig textrad här och där (lätt igenkännlig), och Parks musikaliska snille visar sig i arrangemangen. Ett album att älska. Det har gått på repeat hela dan här hemma, och jag känner ändå för att höra ”Grey in LA” en gång till.

Lyssna också på:

Joe Henry. En underligare karriär finns inte. Nästa år kan du följa den steg för steg, när vi har nästan allt. Redan nu kan du höra ”Civilians”, hans senaste märkliga mästerverk (som jag ska skriva om så snart jag vet vad jag ska skriva.)

PS. Titta gärna på filmen också. Vet inte var den finns. Själv tog jag hem den från Piratbyrån. Det tog en och en halv timme. Fullkomligt olagligt. Jag hoppas att den här reklamen gottgör det.

John Mayall

2007-11-18T00:21:00.000+01:00

John Mayalls tre första album spelades alla in mellan juni 1966 och september 1967. De har kommit att betraktas som en trilogi, även om det aldrig var meningen. Anledningen är gitarristerna, och vad de gjorde sedan. Det är nästan så att frontfiguren, sångaren, pianisten och munspelaren John Mayall, har kommit helt i skymundan. Ända sen Eric Clapton debuterade tillsammans med Mayall, har The Bluesbreakers varit en plantskola för brittiska gitarrister.

Den enorma första plattan är ett mästerverk inom den brittiska bluesen (en företeelse som man definitivt inte ska rynka på näsan åt!) Claptons rykande gitarr dominerar hela tiden: den blöder oavbrutet i det ena bluesnumret efter det andra. Samtidigt rockar det ordentligt. Efter den här plattan gick Eric vidare och bildade Cream, för att sedan ge sig ut i en jättelik solokarriär som varar än idag. Men det är fortfarande den här plattan som skiner starkast av allihop, ”John Mayall with the Bluesbreakers featuring Eric Clapton”.

På andra plattan "A Hard Road" ersattes han av Peter Green, ett annat gitarrgeni, med en helt annorlunda stil. Han använde sig en hel del av reverb, vilket skulle bli ännu tydligare när han lämnade Mayall och bildade Fleetwood Mac (lyssna på jättehiten "Albatross"!) Tyvärr gick han bort sig i droger och religiösa grubblerier, och Macs fortsatta karriär handlade om allt annat än blues.

Den tredje gitarristen är den minst kända. Mick Taylor ville aldrig bli superstjärna, och blev det aldrig heller, trots att han efterträdde Brian Jones i The Rolling Stones under fem hektiska år i början av 70-talet. Fortsatta samarbeten med Mike Oldfield, Little Feat och Bob Dylan ändrade inte på saken. Idag står han förmodligen och spelar blues på nån liten klubbscen nånstans. Taylor-skivan heter ”Crusade”.

Återutgivningen av John Mayalls alla album kommer nog att pågå ett tag, men vi kommer att stoppa i höjd med 1973. Då blev musikklimatet i England helt annorlunda, och Mayall blev en bortglömd bluesfarbror. Men det förminskar inte på något sätt de här skivornas genomslagskraft. Allihop är dessutom försedda med massor av extralåtar! Måste höras!

Lyssna också på John Mayalls två första soloplattor, utan The Bluesbreakers:

På "The Blues Alone" (otroligt nog släppt två månader efter den här trilogin) spelar Keef Hartley trummor. Allt annat görs av Mayall. Imponerande, men utan den intensitet som gruppen tillförde.

På "Blues from Laurel Canyon" (1968) bjöd han in en hel hög med musiker, inklusive Clapton och Taylor. En milstolpe, och alla som var med på den tiden hajar till när de ser det flummigt gröna omslaget.

Det finns också en fin samling med hans senare musik på "Silvertones". Inte riktigt lika fantastiskt, men gubben lever än!
PS. Det är ju fånigt, men visst finns han på MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=179468294

Robert Plant & Alison Krauss

2007-10-30T20:38:00.000+01:00

Robert Plant är ett kapitel för sig, faktiskt. Eftersom han var sångare i mega-enorma Led Zeppelin skulle han ju kunna luta sig tillbaka och ta det lugnt, men det har han egentligen aldrig gjort. Samtidigt som han ylade till skyarna i Zep, spelade han 50-talsrock med The Honeydrippers. Hans soloalbum på 80-talet var knepiga saker som blandade rockabilly med världsmusik. ”The Mighty Rearranger” från några år tillbaka är en nästan huvudvärksframkallande blandning av hårdrock och world music. Man kan förvänta sig vad som helst.

Men om nån hade sagt till mig att han skulle göra ett fantastiskt album tillsammans med countrysångerskan och violinisten Alison Krauss, hade jag nog inte trott dom. Och här är det, likt förbannat!

Jag vet egentligen inte var jag ska ställa den här plattan, men eftersom Alison är med, och eftersom steelguitarer gråter här och där, så blir det countryhyllan. Men här spelas både rock, pop och rockabilly, plus den där dova och svävande folkmusiken som Enya har tagit patent på. Fast bättre.

Alison Krauss är ju känd för sin egen moderna variant av bluegrass, som hon spelar den med sitt band Union Station. Hon har visat i samarbeten med Gillian Welch och en hel rad andra att hon är open for possibilities. Det är den sortens tänkande som har lett vägen till det här högst oväntade samarbetet.

”Raising Sand” är ett vansinnigt vackert album. Kännaren T-Bone Burnett producerar, Marc Ribot spelar vidunderlig gitarr, och Robert och Alison sjunger så väl som man kan. Höjdpunkterna på den här i grunden stillsamma plattan är för många att lista, så jag nöjer mig med att säga att de gör en version av min idol Tom Waits ”Trampled Rose” som är överjordisk.
Och ”Please Read the Letter”. Och ”Fortune Teller”...
Det här kan vara årets platta.

Lyssna också på:

Led Zeppelin: vi har allt utom den sista, misslyckade plattan. Zeppelin ägde 70-talet.

Robert Plant: Hans underliga solokarriär sammanfattas på dubbel-CDn ”From Sixty-Six to Timbuktu”. Oförglömliga highlights är ”29 Palms”, ”Big Log” och ”I Believe”. Löjligt bra. Men här finns massor av skräp också.

Alison Krauss: Vi har de flesta av Alisons plattor. Det är bara att låna och njuta av en RIKTIG musiker!

Dwight Yoakam

2007-10-30T19:27:00.000+01:00

Jag gillar det här omslaget! Visst är det fult som fan, men det är på nåt sätt så självklart, med alldeles tillräcklig information. De som inte vet nånting om countrymusik bläddrar väl snabbt förbi det, men alla andra vet att det här är Dwight Yoakam som sjunger sin hjälte Buck Owens låtar. Och DET är ett möte som bestämdes för längesedan, i himlen kanske.

Den store countrylegendaren Buck Owens dog förra året, 77 år gammal. Passande nog somnade han in i Bakersfield, en liten stad vars speciella countrysound han var den ledande representanten för.

Dwight Yoakam lever än, i högsta grad, och han har tagit Bakersfield-soundet till sitt hjärta. Nu har han ju inte varit lika konventionell eller traditionell som Buck, snarare är han väl en av countryns bad boys, med sina hårda elektriska gitarrer och sin popkänsla. Men när han tolkar sin idol är det gammeldags redig country som gäller, fast med jätteproduktion och knivskarpt sound. 15 låtar i rasande fart. Helt oemotståndligt!

Favorit just för tillfället: ”Close Up the Honky Tonks”, som är så löjligt bra att de drar ut på den till sex och en halv minut, mitt bland alla två-till-tre-minuterslåtar.
Och när gamle Ringo hör Dwights version av ”Act Naturally” ångrar han nog att han nånsin försökte sig på låten…

En 15-låts-CD utan ett enda dåligt spår. När hörde du en sån senast?

Mer att lyssna på:

Vi har tyvärr ingenting med Buck Owens, men vi ska råda bot på det nästa år, jag lovar!

Vi har desto mer med Dwight Yoakam. Låna rubbet! Karln har nog aldrig gjort en dålig platta.

PS. Dwight har en MySpace-sida men den är en mardröm, med gott om reklam för halvporriga siter som Suicide Girls. Hittade ingen musik, men letade inte så mycket heller. Blev distraherad.

Neil Young

2007-10-30T18:35:00.000+01:00

Neil Young fyller 62 om ett par veckor och han har spelat in skivor i över 40 år. Men bara just nyligen har han börjat ge ut sin produktion på CD (inklusive tidigare oåtkomliga liveupptagningar). De är inspelningar som måste höras, men nyproduktionen har gått på halvfart ett tag, så pass att man hade börjat avskriva honom. Då slår han till igen, med ”Chrome Dreams II” (det finns ingen utgiven ”Chrome Dreams I”, men inspelningen lär ligga nånstans).

Den här skivan är verkligen en nytändning! Den börjar stillsamt med två akustiska ballader som minner om tiden från 1970 till 1975. Men redan på tredje låten överraskar han med 18 (arton!) minuter långa ”Ordinary People”, med stor produktion, massor av blås, och det ena brinnande gitarrsolot efter det andra (plus ett sordinerat trumpetsolo!) Det är en hyllning till världens vardagshjältar, och utan tvekan det häftigaste han gjort sen ”Like a Hurricane”.Jag har lyssnat på den fyra gånger sen vi fick den med posten i morse.

Svårt att komma tillbaka efter en sån urladdning, men han klarar det. Vackra ballader varvas med rykande rockare, med självklara höjdpunkter i gulliga ”The Believer” och den ljuva countryhymnen ”Ever After”. Sen är det dags igen: 14 och en halv minut långa ”No Hidden Path” är stökig och brökig rock som försöker sig på en vacker refräng mitt i allt gitarroväsen, utan att lyckas. Men gitarren mullrar, dånar och brinner som den ska. I närmare en kvart, alltså. Ingenting för popsnören!

Han sjunger som en kråka, som vanligt, men till skillnad från t ex Robert Wyatts försök köper man det, som vanligt. Utom 7 minuter och 39 sekunder in i ”Ordinary People” där Neil tar i lite. Det skulle han inte ha gjort.

Mer att lyssna på:

Vi har drösar med Neil Young-plattor, trots att de knycks hela tiden av folk som är för korkade för att fatta vitsen med lånebibliotek. De bästa (av dom vi har kvar) är ”After the Goldrush”, ”Harvest”, ”On the Beach” och ”American Stars ’n’ Bars”.

Vi får väl köpa ”Rust Never Sleeps”, ”Freedom” och ”Ragged Glory” igen, eftersom de tjuvaktiga fåntrattarna knappast lär lämna tillbaka dom.

Och visst har gamle Neil en MySpace-sida med fyra låtar från nya plattan:
http://www.myspace.com/neilyoung

Robert Wyatt

2007-10-27T23:40:00.000+02:00

En av mina kolleger kom fram till mig en dag och frågade om vi hade beställt den där ”Comicopera” som de pratade om på radion i morse. Det hade vi, förstås. Men vad i hela friden hade fått henne att vilja höra den? Det är knappast hennes stil. Jo, nån kulturnisse hade sagt på radion att detta var nåt helt nytt, en mer lättillgänglig Wyatt, som alla skulle älska. Ja, tjena!

Robert Wyatt började som trummis i jazz/rock/psych-bandet The Soft Machine i slutet av 60-talet. Efter ”Third” i början av 70-talet hade de andra bestämt sig för att han inte fick vara med längre (för att han var för bra). Sen lyckades han drälla ut från ett fönster på tredje våningen och bli förlamad från midjan neråt. Sedan dess lever han sitt liv i rullstol, och trummandet är ett minne blott.

Han har dock aldrig slutat göra musik, och han har förvisso haft vissa säljframgångar: en gång med en osannolik cover på The Monkees ”I’m a Believer”, en andra gång med en makalös cover på Elvis Costellos ”Shipbuilding” (som kom mitt i Falklands-kriget och sved precis där den skulle svida).

För övrigt har Roberts stadiga ström av plattor varit en mix av avancerad jazz, minimalistisk pop och helt enkelt jävligt brittisk excentricitet. En höjdpunkt var den mästerliga men svårgenomträngliga ”Cuckooland” för några år sedan. Sedan dess har det varit tyst. Men nu kommer alltså ”Comicopera”.

ÄR det lättlyssnat då? Ja, de två första låtarna är nästan så de kunde spelas på radio. Nästan. Det finns små oaser av melodiösa experiment senare också, men merparten av den här skivan är mörk och sökande, i grunden jazzig musik som bara inte kommer att tilltala popälskare i allmänhet.

Det största problemet är ju förstås sången. Själv står jag inte ut med folk som envisas med att sjunga fast de inte kan: I gatuhörn, i karaokemikrofoner på krogen, i talangprogram på TV, eller på skivor med Darin.
Och Robert Wyatt KAN faktiskt inte sjunga! Han har känsla så det räcker till, och han kan backa upp den också, men han låter ändå för jävligt. Tack och lov för de många helt underbara instrumentalpartierna! De minner om gamla Zappa och annat bra.

Det här är en platta som du ska höra! Säg till mig om du vill höra den en gång till.

Annat att lyssna på:

”Shleep” och ”Cuckooland”, samt den ganska underbara samlingen ”His Greatest Misses”, som bland annat innehåller hitsen.

Josh Ritter

2007-10-27T20:39:00.001+02:00

Om man nämner Josh Ritter för folk så får man vanligtvis reaktionen att han nog är ”lite knepig”. Vem folk då blandar ihop Josh Ritter med är en gåta, för Josh är inte det minsta knepig. Tvärtom, faktiskt, är han rätt poppig och lättillgänglig. Positiv. Uppåt. Svårt beroendeframkallande. En del människor går bara omkring med fel namn, tror jag. En albumtitel som ”The Historical Conquests of Josh Ritter” hjälper väl inte heller mycket.

Inte för att nån skulle vråla PARTY! om man satte på den här plattan. Till att börja med är första låten allvarligt Dylan-influerad. Men sen drar det igång! Det är 70-tal all over again! Man skäms nästan för att avslöja vilka namn som dyker upp i huvet när man lyssnar: McCartney, Lobo, Leo Sayer, Gilbert O’Sullivan, ja jisses…

Men det där är ju bara yta. Lyssnar man lite noggrannare hittar man en rad smarta 70tals-pastischer med fantastiska texter och minst sagt poppiga arrangemang. Och pastischer SKA väl låta som det de relaterar till? Skit till pastisch annars! Så det blir nog Palle och Lobo och de andra grabbarna som får stå med byxorna nere när Josh använder dem för egna filosofiska utsvävningar. Och av såna finns det massor. Massor av alldeles egen musik också. Och inte en enda dålig låt, jag svär!

Låna och njut! Somna sen i förvissning om att ytterligare tre Josh Ritter-plattor är beställda.

Gå till Joshs MySpace-sida och upplev en fin livekonsert: http://www.myspace.com/joshritter
Klicka bara på play-pilen i mitten. Skräms inte av eventuella reklaminslag: här finns åtta underbara låtar, många av dem från nya plattan. Det du, Bruce!

Kate Nash

2007-10-27T16:43:00.000+02:00

Den amerikanska hiphop-rörelsen gjorde en bra sak (och bara en): den övertygade en hel hög med brittiska ungar att de kunde göra sin egen musik, utan att nödvändigtvis ha gått på konstfack först. Street credibility var vad som gällde. Men vi kan väl hoppa över one hit wonders som Goldie Lookin' Chain och andra; det blev bättre sen.

The Streets, Dizzee Razcal och M.I.A. ledde vägen, Amy Winehouse och Lilly Allen fortsatte, och nu kommer Kate Nash. Hennes debut är full av underbar humor och fina låtar. Hennes lätt spruckna röst och väldigt engelska accent gör den här plattan till nåt alldeles speciellt. Hon skriver sina låtar själv, och hon låter som om hon hade hållit på i 10 år eller så. Hon fyllde 20 i somras.

Det här är inte soul eller r’n’b eller hiphop; den här plattan kommer att finnas på popavdelningen. Jämförelsen med The Streets gäller främst texterna, annars har hon mer gemensamt med Allen och Winehouse. Med den senare delar hon jätterösten, den rättframma stilen och det utmanande språket (”Dickhead”, ”The Shit Song”). Med den förra delar hon popkänslan, den som gjort henne till en hit i England. Hon kan bli hur bra som helst, bara hon inte följer efter Amy.

Lyssna också på The Streets; tre ganska fantastiska album som förvisso är samplade från början till slut, men som bjuder på de roligaste texterna på länge.

Amy Winehouse: ”Frank” är fräck hiphop, ”Back to Black” är den bästa popmusiken på länge, och den mest efterfrågade och utlånade skivan på biblioteket just nu; dessutom still going strong på försäljningslistan ett halvår efter utgivningen (så vad gnäller skivbolagen om?)

Lilly Allen: Kul pop, ytterst lättviktig. Men sätt på lurarna och lyssna på texterna!
M.I.A.: "Arular" och nya "Kala" bara sprudlar av musik och gott humör.

Du kan också se videon till Kates underbara poplåt ”Foundations” på YouTube:
http://uk.youtube.com/watch?v=orACIBjHuI4

Miss Li

2007-10-27T15:54:00.000+02:00

Jag vet inte mycket om Miss Li, eller Linda Carlsson som hon egentligen heter, förutom att det här är den TREDJE plattan hon släpper sen debuten för elva månader sedan. Bara Ryan Adams kan konkurrera med en sån energi. Det lilla jag hunnit höra av hennes två tidigare plattor (som båda finns att låna) lät som indiepop med mycket personliga texter, sjungna av en originell sångerska med rasp i rösten.

Raspet finns kvar, originaliteten också, men det svänger verkligen mer den här gången. Med ett vilt stompande komp, dragspel, fiol och massor av blås, låter det som pop-klezmer mest hela tiden. Kanske lite för mycket av varan (som alla förstår som varit på en Klezmer-konsert och tvingats dansa ringdans till ”Havana Gila” på slutet). Men på en väldigt kort platta (30 minuter) hinner det aldig bli tråkigt. Nu vill vi bara att Miss Li sätter sig ner och väntar på inspiration ett tag, så att nästa album, om två år eller så, kan bli lite mer omväxlande, och kanske kan ta upp åtminstone en halv CD? Det skulle kunna bli RIKTIGT bra.

Lyssna också på:

Miss Lis två första plattor. Egensinnig och kul popmusik.

Melanie Safka: ”The Very Best of Melanie”: dito, och rätt flummigt också. “Look What They’ve Done to My Song, Ma”.

Miss Lis Myspacesida, med en klezmerlåt och tre tidigare exempel på hoppetoss-pop::
http://www.myspace.com/experiencemissli

Bruce Springsteen

2007-10-20T13:56:00.001+02:00

Visst ja! Mr. Scialfa har ju också släppt en platta i dagarna! Nu når han tyvärr inte samma höjder som frugan, men ett nytt album med Bruce är ju ändå alltid spännande. Det här har basunerats som den stora comebacken med E Street Band i kompet. Varför vet jag inte; det var inte så förbannat länge sen de kompade honom på ”The Rising”. Däremellan har han blåst nytt liv i Pete Seegers gamla kampsånger på den utmärkta ”We Shall Overcome”. Det här är nånting HELT annat. En återgång till det ”klassiska” 70-talet, kan man kanske säga. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Magiskt är det i alla fall inte.

Den första låten, singeln ”Radio Nowhere” lämnar mig ganska kallsinnig. Jag har ju inte precis längtat efter Clarence Clemons ylande saxofon. Ljudet är stort och larmigt och till slut rätt påfrestande. Det blir ännu större i andra låten, med dundrande trummor och wall-of-sound-produktion, men den låten hinner man börja gilla innan den är slut. Sen blir det bättre.

Ljudet kommer lite närmare, melodierna framträder mer, och individuella prestationer kommer mer till sin rätt: en snygg orgel, ett tjutande gitarrsolo, Pattis harmonier. Kraftfulla stråkdrivna ballader varvas med rykande rockare. Det blir många lalala- och nanana-körer, och det är ju aldrig fel. Det är storslaget och tjusigt, men den riktiga känslan infinner sig bara då och då. Och man undrar vad Patti tycker om att backa upp maken när han 60års-krisar i rader som ”girls in their summer clothes pass me by”.

Och E Street Band, förresten? Det finns ungefär 25 musiker på den här plattan, och ofta låter det som om varenda en av dem är i studion samtidigt. Det blir bara för mycket!

Det här är ett hyfsat Springsteen-album, i nivå med ”Human Touch” ungefär, och det är ju inte det sämsta. Men han får rycka upp sig lite nästa gång, annars får nog The Boss finna sig i att stanna hemma och laga mat till ungarna medan Patti ger sig ut på soloturné.

PS. Det är nästan lite fånigt att någon som Bruce Springsteen har en MySpace-sida, men det har han. Han är dock inte överdrivet generös. Du får "Radio Nowhere", 32 år gamla "Born to Run" och 25 år gamla "Nebraska": http://www.myspace.com/brucespringsteen

Patti Scialfa

2007-10-20T12:00:00.001+02:00

Hon har goda kontakter, Patti Scialfa. Hon är gift med Bruce Springsteen och medlem av hans E Street Band, så hon hade kunnat göra det riktigt lätt för sig genom att låta gubben skriva några hits och sjunga ett par duetter. Men de tre album Patti har släppt de senaste 14 åren har varit helt och hållet skrivna av henne själv, och Bruce har fått hålla sig i kompbandet, på gitarr eller munspel. Sån kaxighet imponerar, särskilt som alla tre albumen är alldeles utmärkta. Och det tredje är helt klart det bästa så här långt. De tidigare två har influerats av 60-talspop och gammal hederlig rock, men nu är det soul som gäller, med lite gospel som extra krydda. Produktionen är stor och maffig, och musikerna är några av de bästa som står att få.

Inledande ”Looking for Elvis” börjar lugnt med Pattis fantastiska röst och Bruces munspel, men den växer och växer och gospelkören tar i mer och mer. Fast nog fasen har hon snott den här melodin nånstans ifrån, jag kommer bara inte på var just nu.
Andra låten är gungande soulmusik i Bonnie Raitts anda, med en extra touch i den klassiska ”doo-lang”-kören som minner om 60-talets flickgrupper. Helt enorm!
”Play Around” är ljuv och stentuff på samma gång, det bara osar soul om ”Rainy Day Man” och hon sjunger bättre för varje låt.
De har väl hängt ihop i tjugo år nu, Patti och Bruce, och tydligen har det inte varit en dans på rosor hela tiden. De flesta texterna handlar om tvivel och sökande efter mening. Men den ljuvliga titellåten andas försoning, och plattan avslutas med en vacker kärleksballad:

You’ve been down my black ladder
You’ve been down my black stairs
I tell you now, that you still matter
I tell you now, that I still care

Mer att lyssna på:

“The Very Best of Bonnie Raitt on Capitol” innehåller alla hennes största låtar från senare tid. En underbar sångerska och slide-gitarrist som bara blivit souligare för varje album.

Bryan Adams

2007-10-19T08:54:00.000+02:00

Genom åren har väldigt många av våra låntagare, på jakt efter lite partyrock med Bryan Adams, istället kommit hem med en genomdeppig platta med Ryan Adams. De blev inte omedelbara medlemmar av Ryans fanclub, om man säger så. Förvirringen är total när det gäller de här två artisterna, och den är dessutom internationell. (På varje Ryan Adams-konsert finns det en lustigkurre i publiken som skriker 'Play "Summer of '69"!')

Kanske är det vårt fel. Sen den förra Bryan-samlingen blev stulen av nån idiot, har han saknats i vår samling. Nu har vi rått bot på det genom att inköpa dubbel-CDn "Anthology". Här finns allt du nånsin kommer att behöva med mannen, och mycket mycket mer.

En snabb sammanfattning:

På första plattan finns partyröjarna: "Summer of '69", "Run to You", "Heaven", "Cuts Like a Knife", "It's Only Love"....

På andra plattan finns vedervärdig sörja som "Everything I Do", "Have You Ever Really Loved a Woman" och "The Only Thing That Looks Good on You Is Me".

Nog sagt. En lucka i vår samling har blivit fylld. Men Ryan är mycket bättre!

Ryan Adams

2007-10-19T08:14:00.001+02:00

Den obotlige slarvern, drinkaren och tjejtjusaren Ryan Adams måste ha ett överskott av energi. Det går aldrig ett år utan att vi får höra en eller två nya plattor. Han var flitig redan med sitt band Whiskeytown, och sedan solodebuten år 2000 har det blivit nio lååååånga soloalbum.

En beundransvärd produktivitet, men resultatet har inte alltid varit lika imponerande. Faktum är att solodebuten "Heartbreaker" från 2000 fortfarande framstår som hans mästerverk. Man har dessutom börjat tröttna lite på honom, trots att han försökt variera sig rejält. Men nu har ett album kommit som kan mäta sig med debuten. "Easy Tiger" är smockfull av jättelåtar som bara växer. För första gången på länge finns här ingen utfyllnad, och för första gången på länge har låtarna en intensitet och skärpa som får en att lyssna oavbrutet. Renodlad country blandas med rockstänkare, popbakelser och fina ballader. Det är en av höjdpunkterna i Ryans karriär.

Det här albumet är ännu ett som vi borde ha haft redan i våras, men som - på grund av vårt usla upphandlingsavtal med Bibliotekstjänst - kommer först nu.

Mer att lyssna på:

Vi har ALLA Ryan Adams skivor. Det går att hitta fantastisk musik på allihop, men varning utfårdas för "Demolition" och "Rock'n'roll". Jag rekommenderar "Heartbreaker", "Gold" och "Jacksonville Nights".

Vi har dessutom tre album med hans första band Whiskeytown. Där finns massor av höjdare.

PS. Du kan naturligtvis höra Ryan Adams gratis på MySpace:
http://www.myspace.com/ryanadams

Teddy Thompson

2007-10-19T07:30:00.001+02:00

Teddy Thompson är son till de brittiska folkmusiklegendarerna Richard och Linda Thompson, men det är inget som lämnat några djupare spår. Hans två första album var mer popinriktade, lite i samma anda som singer/songwriters som Elliott Smith, även om man kunde höra folkinfluenser här och där. De albumen var i stort sett skrivna av honom själv, och visade på en stor låtskrivartalang.

När han nu överraskar med en cover-platta, tar han ytterligare ett steg i en annan riktning. Här finns bara en egen låt, resten hämtas ur den klassiska countrylåtskatten. Det är definitivt country, men sjungen och spelad av engelsmän. Steelguitaren samsas ibland med en stråkkvartett eller en gråtande cello. Nashville-sentimentaliteten i de här urgamla standardlåtarna är som bortblåst, liksom den töntstämpel som en del av originalinspelningarna har idag, men känslan finns kvar.

"Change of Heart", "Walking the Floor Over You", "She Thinks I Still Care", Dolly Partons "My Blue Tears" och gamla countrypophiten "Let's Think About Living": vi snackar om klassiker här! Det hörs att de kommer från en annan tid, men de låter samtidigt moderna, och Teddys melankoliska röst passar perfekt för att tolka dem.

Gästartisterna inkluderar pappa Richard, mamma Linda, Marc Ribot, Greg Leisz och Iris DeMent. En underbar platta.

Lyssna också på:

Richard Hawley, en annan engelsman som låtit sig influeras kraftigt av den amerikanska countrymusiken. Vi har alla hans fyra album, men höjdpunkten så här långt är tredje plattan "Cole's Corner".

PS. Du kan höra fyra fina låtar med Teddy på hans MySpace-site:
http://www.myspace.com/teddythompsonmusic

Dag Vag

2007-10-09T17:39:00.000+02:00

70-talets svenska proggrörelse var nåt som intresserade mig föga. En massa skäggiga flummisar som spelade dålig improviserad jazz, sjöng texter om kapitalism och miljöförstöring, och censurerade alla som ville sjunga pop? Nä tack!
Hoola Bandoola Band skrev bra låtar; Nationalteatern rockade; Pugh Rogefeldt försökte gå mot strömmen, men gick bort sig; ABBA sket i hela rörelsen och erövrade världen med stor popmusik istället. Resten av 70-talet var Björn Skifs och annat mörker.

Visst kan det vara kul idag att höra Kebnekajse eller Samla Mammas Manna, men i stort sett var den svenska proggen mest pinsam. Fast ur samma rörelse steg ändå ett band fram som rockade ganska rejält precis när 70-talet gick över i 80-tal. Egentligen hade väl Dag Vag inte så mycket med proggen att göra - de var alldeles för kommersiellt gångbara - men de hade sina rötter i rörelsen, och en del av deras texter var klart politiska. Närmast, musikaliskt sett, kom väl Nationalteatern ("Livet e en fest", ni vet). Annars hade Dag Vag mer gemensamt med Ebba Grön (lyssna på "Samma sak" eller "Himmel & helvete").

Den bästa sammanfattningen av gruppen är att de svängde. Exotiska rytmer har dominerat deras plattor sedan debuten 1978, och ingen musik har någonsin varit dom främmande. Calypso, samba, reggae, dub, blues, gospel, jazz, rock, pop, och schlager (två av deras största låtar var faktiskt Anita Lindbloms "Sån't är livet" och Thore Skogmans "Popitop"!) Deras texter var ofta humoristiska, ibland på ett lite pinsamt... hmm... "erotiskt" sätt (till exempel "Glappkontakt" och "Blöt dröm"). De var, kort och gott, alltid skoj att lyssna på.

Vi har haft den alldeles för gamla och risiga samlingen "Åttatreåtta" ett tag, men den gör knappast gruppen rättvisa. Därför är den här dubbelsamlingen extra välkommen; här finns ALLA de stora låtarna, fantastiskt remastrade. Och, jodå, det svänger! Av 33 låtar kan sisådär 3 kallas regelrätta ballader. För övrigt är det party!

Mer att lyssna på:

Hoola Bandoola Bands "Samlade" innehåller alla de bra låtarna.

En fin samling med Nationalteatern innehåller "Livet e en fest" och de andra godingarna.

"Samlingen", en dubbel-CD med Ebba Grön, är något av det mest explosiva som gjorts inom svensk rockmusik.

På dubbel-CDn "Proggklassiker" hittar du guldkornen med de stora proggarna. Massor av höjdarlåtar, trots allt.

"Sånger om kvinnor" är en klassiker med låtar som "Oooh-ooh-oh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras".

Och, som motvikt, "ABBA Gold", exemplarisk popmusik (om man tar av sig skygglapparna för en stund).

Vi har dessutom plattor med Kebnekajse, Blå Tåget, International Harvester, Fläsket Brinner, Contact, Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, Turid, Monica Törnell, Ulf Dageby, Kjell Höglund, Jan Hammarlund, Mikael Wiehe, Björn Afzelius, och många andra proggare.

Okkervil River

2007-10-08T17:46:00.000+02:00

Amerikanska lo-fi-bandet Okkervil River är ett annat indierockband som blivit mindre och mindre indierock genom åren. Den femte plattan, deras stora genombrott, låter snarare hi-fi, och är fylld av suveräna poplåtar med klyftiga texter. Visst kan man höra deras ursprung här och där, särskilt när de larmar på lite grann, men lo-fi-fantasterna får nog finna sig i att den perioden är över för det här bandet.

Det rockar förvisso ofta, kanske särskilt i inledande ”Our Life Is Not a Movie, or Maybe” och ”Unless It's Kicks”. Men här finns också långa och vackra ”A Girl in Port” som är ren och skär countryrock. Roligast är ”Plus Ones”, en utmärkt poplåt med en cynisk text som samtidigt är ett stridsrop från barrikaderna. Den som kan sin pophistoria har extra roligt åt referenserna i texten (plus ett):

No one wants to hear about your 97th tear

No one wants a tune about the 100th luftballoon

You would probably die before you shot up 9 miles high,
your eyes dilated as light plays upon the sight of TVC16

Rätt briljant, faktiskt. Sedan, i sista låten, som handlar om poeten John Berrymans död, använder de sig friskt av “Sloop John B” av The Beach Boys, och det är så jäkla fantastiskt att man är tvungen att spela den igen och igen.
Suveränt, var ordet.

Lyssna också på Rilo Kiley, Bright Eyes och The Guillemots.

PS. Du kan höra HELA det här albumet, alldeles gratis, på bandets MySpace-sida:
http://www.myspace.com/okkervilriver

Joni Mitchell

2007-10-07T06:13:00.001+02:00

Det var fem år sedan världen senast hörde av Joni Mitchell. Då svor hon att "Travelogue" skulle bli det sista hon någonsin spelade in. Hon var missnöjd med skivindustrin som sådan, och det egna skivbolaget i synnerhet. Inga Polar-priser i världen kunde ändra på det. Då är det ju extra kul att välkomna en ny Joni-platta! Och det är lätt att förstå varför den måste komma ut. Om såna här låtar strömmar ur en, måste de ju få ett utlopp.

Första låten är en drömsk instrumentallåt som skulle kunna vara musik till baletten som dansas på omslaget. Tydligen en naturupplevelse satt till musik. Nånting om ett möte med en brunbjörn. Den kommer in mot slutet av låten. Du hör den säkert!

Joni spelar nästan allting själv den här gången, hela plattan igenom. Hon lånar in en fantastisk saxofon här, en steelguitar där, och en ståbas nånannanstans ifrån. För övrigt förlitar hon sig på sitt piano, sin fantastiska akustiska gitarr, en synth och en urgammal trummaskin. Resultatet är enormt.

Joni fyller 64 om exakt en månad, men det är ingenting som hörs i hennes musik. 50 år av cigarettrökande börjar däremot höras ganska rejält. Och jag, som gillar lite trasiga saker, tycker att det är bättre än nånsin. Jag har haft plattan på repeat en hel dag, utan att tröttna på den. Och den nya versionen av gamla "Big Yellow Taxi" är jazzig och aktuell och allt annat bra.
Ännu en kandidat till titeln "Årets album".

Lyssna också på: "Hits" och "Misses", två samlingar som sammanfattar hennes karriär perfekt. Och det är BARA hits, inga missar.

Rilo Kiley

2007-10-07T04:28:00.001+02:00

Precis som Oh Laura = Frida Öhrn, eller Blondie = Debbie Harry, så är Rilo Kiley = Jenny Lewis, vad de andra tre medlemmarna än tycker om saken. Det har inte alltid varit så. När de började, i slutet av 90-talet, var Jenny bara en i gruppen. Men i höjd med tredje albumet för tre år sedan, var hon den självklara stjärnan, något som framstod ännu klarare när hennes soloprojekt med The Watson Twins sålde mycket bättre än någon Rilo Kiley-platta nånsin gjort.

När nu fjärde plattan kommer, den första på ett stort skivbolag, snackar vi om Jenny Lewis med kompband. Och vilken ljuvlig popplatta det är! Indierocken från debuten - som jag personligen fann ganska irriterande - är nu helt borta, ersatt av stor soulig popmusik med makalösa melodier och finurliga arrangemang. Om man får svära i kyrkan, så att säga, så påminner det här och där om Texas (!), men låt inte det skrämma bort dig. Det här är mycket bättre.

Highlights är de två första spåren, titellåten, och den blåsindränkta "15". Hoppa över "Dreamworld" som bara bevisar att om en av snubbarna får sjunga, så blir Rilo Kiley högst ordinära. Det kommer nog inte Jenny att tillåta i fortsättningen.

Lyssna också på:

Jenny Lewis and the Watson Twins: "Rabbit Fur Coat"; en underbar liten platta.

Rilo Kiley: "More Adventurous", mycket bra platta men, underligt nog, inte lika äventyrlig.

Dessutom: Death Cab for Cutie, Cat Power, Neko Case, Bright Eyes, Hello Saferide, Oh Laura.

PS. Lyssna på Rilo Kiley på MySpace: http://www.myspace.com/rilokiley

Oh Laura

2007-10-07T03:47:00.002+02:00

Den här har väl alla hört vid det här laget. Vi beställde den i maj, men tyvärr fick vi den aldrig, på grund av ett uselt upphandlingsavtal med Bibliotekstjänst. Det avtalet har vi äntligen lyckats säga upp, så nu börjar skivorna strömma in igen, från riktiga musikleverantörer. Så alla är välkomna in att låna det senaste igen!

Oh Laura då? Ja, det är bara den bästa svenska platta som släppts på många år. Så här gick det till, som jag har förstått saken: Löjligt talangfulla gitarristerna och låtskrivarna Jocke Olovsson och Jörgen Kjellgren hade en hög suveräna låtar men ingen som kunde sjunga dem. Efter många auditions stötte de på Frida Öhrn, och magik uppstod. De här låtarna är som gjorda för henne, och hon för dem. Låten "Release Me" plockades upp av SAAB för en reklamfilm, och sen var det kört. Låten har idag laddats ner från deras MySpace-sida 280 000 gånger!

Nu är inte "Release Me" på något sätt det bästa på den här debuten. "A Call to Arms", "It Ain't Enough", "Black 'n' Blue", "Killer on the Road": det finns massor av höjdare här, och inte en enda dålig låt. Ibland påminner det om Jesse Sykes eller A Girl Called Eddy, ibland lutar det ännu mer åt country, men det slutar aldrig vara pop. Och Frida Öhrn är en STJÄRNA! Det är bara för Jocke och Jörgen att inse att hon kommer att vara Laura i all framtid, precis som Debbie Harry alltid har varit Blondie. Hon är en jävel på munspel också! Bara en sån sak.

Klicka på rubriken ovan så kommer du till gruppens MySpace-sida. Där kan du höra några höjdarlåtar, och se deras (Fridas) helcharmiga spelning på Allsång på Skansen i somras.

Lyssna också på: Rilo Kiley, Jesse Sykes, Anna Ternheim.

Nytt PS 2008-02-24: Videon från Allsång på Skansen har flyttat till YouTube: http://uk.youtube.com/watch?v=sARJkrjjEG4

Suzy Bogguss

2007-09-30T11:46:00.000+02:00

När Suzy Bogguss sjunger "Chain Lover" uppbackad av en jazzig kontrabas, en blödande steelguitar och ett fritt svävande piano, är det rätt svårt att komma på något som skulle kunna vara bättre. När ett souligt munspel blandar sig i leken är man helt knäckt. För över alltihop är det ju country-sångerskan Suzy som råder. Nej, det blir INTE en enda röra. Det är tvärtom ett av de klarast realiserade album jag hört på år och dag.

Vi vill ju gärna förbättra vår ganska nya country-avdelning, så en ny Suzy Bogguss var ett självklart inköp. Men halvvägs in i inledande "The Bus Ride" inser jag att den här plattan aldrig kommer att hamna på den hyllan. Mjuka sambarytmer och spanska gitarrer leker tillsammans, medan Suzy låter som Nanci Griffith sjungande Joni Mitchell (eller tvärtom). Den enormt producerade "Everything" tar över med ännu mer samba, jazzigt piano, och ett texmex-dragspel som bråkar med mer spansk gitarr, innan ett underbart elpianosolo tar över alltihop. Skönt hiphoppiga "No Way to Go" får understöd av en fantastisk Hammondorgel och en produktion gjord i pophimlen. Ni fattar, va? Vi får försöka hitta en egen hylla åt den här plattan.

Hon lyckas också (och nu kommer ni att tro att jag ljuger) göra en version av Chicagos "If You Leave Me Now" som man kan höra utan att få kväljningar. Hon går till låtens hjärta och hittar något där, och när Chicagos pompösa arrangemang och Peter Ceteras smörsång är borta, finns bara melodin kvar. Den sjunger Suzy så soft och intimt och vackert att man blir alldeles som förälskad i låten som man avskytt i 30 år. Det är inte många som hade klarat av DET.
När jag nu äntligen kan koppla av tillsammans med den här låten, förstår jag varför den alltid varit en favvis bland medlemmarna i Brustna Hjärtans Klubb.

Det här är ett av årets allra bästa album. Missa det inte!

PS. Bara lugn! Vi ska nog se till att få lite Suzy Bogguss på countryhyllan också.

Ringo Starr

2007-09-29T21:28:00.000+02:00

John, Paul och George, och så den stornäste fjanten i bakgrunden. Så var det ju. Ringo Starr fick aldrig nåt erkännande för sitt ganska stilskapande trumspel, och sannerligen inte för sina sånginsatser. Så när The Beatles splittrades spåddes han en ganska besvärlig framtid. Hur fel kan man ha? Faktum är att Ringo hade fler hits under åren 1971-1973 än John och Paul och George. Efter ett par rätt mediokra countryalbum började han släppa den ena oemotståndliga singeln efter den andra, förvisso med god hjälp av både John och George, och en hel del andra kändisar: "It Don't Come Easy", "Back Off Boogaloo" och "Photograph" låter strålande än idag, och man förstår varför de blev hits. Lennons "I'm the Greatest" är en annan höjdpunkt.

Åtminstone jag blir dessutom lätt charmad av hans versioner av "Only You", "You're Sixteen" och "Hey Baby". Lättsamt på gränsen till självutplåning, men du nynnar med så länge det varar. Jag har hört sämre från alla de andra tre. Och man blir bara så jäkla glad att Ringo lever! Det höll på att gå åt skogen ett tag. "The No No Song" är väldigt ironisk:

No no no no, I don't smoke it no more
I'm tired of waking up on the floor
No thank you, please, it only makes me sneaze
And then it makes it hard to find the door

Mer att lyssna på:

Ringo sjunger en låt på ALLA Beatles-plattor förutom "The White Album" där han sjunger två. Hans mest kända är "With a Little Help from My Friends", "Yellow Submarine", "Octopus' Garden" och "Act Naturally".

PS. Vid närmare eftertanke sjunger Ringo ingen låt på "Let It Be". Inte vet jag varför.

Menomena

2007-09-21T13:17:00.000+02:00

Var du en av de trehundra som stod och svettades i kårhuset på Stockholms universitet när ett gäng amerikanska ynglingar invigde Accelerator? Jag tänkte väl det! Annars hade du ju missat årets bästa spelning i indiedivisionen! (Inom parentes sagt så fälldes en av festivalens roligaste kommentarer i samma lokal när Brightblack Morning Light lufsade omkring på scen pling-plonkandes med att stämma instrument och utskickandes allehanda mystiska rök- och ljudsignaler. Till slut frågade en kille i publiken sin kompis ”har de börjat eller är det fortfarande soundcheck?” Personligen tyckte jag soundchecket var väl så intressant som själva konserten. Synd bara att de hade lämnat indianmaskerna hemma …)

Men tillbaka till Menomena. Deras ”Friend or foe” går fortfarande varm i cd-spelaren därhemma, trots att jag hörde den för första gången i mars. De har ett lekfullt, experimenterande sound som helt klart är i klass med Modest Mouse eller Flaming Lips. De är också ett band där medlemmarna turas om att hålla i mikrofonen och att greppa instrumenten (som i sin tur är en hel arsenal från synth till saxofon och allt man kan tänka sig däremellan).

Två av låtarna skulle jag nog inte kunna leva utan:”The Pelican” och ”Weird”. Den förstnämnda är minst lika tung som ”Sad but true” och den andra bubblar över av spontanitet och får mig att vilja höra om låten innan den ens är slut.

Skivan är intressant att bara ta hem för att studera det utflippade omslaget med alla tecknade figurer och konstiga texter på. Enda sättet att få reda på låttitlarna är att göra som med Led Zeppelin III, nämligen att snurra cd-skivan när den ligger i fodralet (en utmaning med biblioteksutrustning). Så tillhör du dem som går igång på udda koncept: låna! Du får fantastisk musik på köpet.

Passa även på att låna: Modest Mouse, Flaming Lips, Eels, Morphine och Mew.

Culture

2007-09-21T13:12:00.000+02:00

De två sjuorna som möts är ett centralt tema i rastafari-rörelsen, efter att "profeten" Marcus Garvey förutspått att räkenskapens dag skulle infalla 1977, och förstås allra helst den 7 juli (förslagsvis vid sjutiden på kvällen). Det här tog reggaetrion Culture till sina hjärtan detta år, och släppte det makalösa albumet "Two Sevens Clash". Det sägs ha hjälpt till att elda på situationen i Kingston, Jamaica på nämnda dag. Det blev riktigt oroligt ett tag.
Nu hände ju inget särskilt (surprise!) men plattan finns kvar, och den kommer att leva åtminstone till 2077. Det är ett klassiskt album som blandar Marley-pop med mer "äkta" reggae. Oslagbara poplåtar staplas på varandra och det svänger nåt alldeles otroligt. Varning utfärdas för titellåten som kan bli rätt efterhängsen! Du kommer att gå omkring och sjunga "Wat a liiv an bambaie" i dagar efteråt. Sen går du säkert ut på nätet för att få reda på vad i hela världen det betyder. Sen blir du kanske en rasta, vad vet jag? En helgdag i juli hade väl inte varit helt fel?
Själv tror jag att världen går under den sjunde juli 7777. Ja, nånting ska man ju tro på.

30-årsjubileet firas iallafall med en mycket välljudande remaster av plattan, med ett utmärkt och underhållande kommentarhäfte. Party like it's 1977!

Mer att lyssna på:

Tja, vår reggaehylla är obefintlig, är jag rädd, men vi har alla Marleys klassiska album, lite Toots and the Maytals, Big Youth, Burning Spear, Peter Tosh och hmm... inte mycket mer. Vi får ta och skärpa oss. Men jag kan rekommendera dubbel-CDn "Reggae Gold". Där finns massor av klassiker.

The Traveling Wilburys

2007-09-14T12:52:00.000+02:00

Det finns många versioner av hur det här hände. Den mest trovärda är den här: George Harrison skulle spela in en singel-baksida vid namn ”Handle With Care”. Hans producent Jeff Lynne ringde sin kompis Tom Petty och frågade om han ville vara med. Det ville han, och han ringde dessutom sin gamle vän Bob Dylan, som också var pigg på att jobba (efter en samling vedervärdiga 80-talsalbum). Allihop kände Roy Orbison sen gammalt, så han dök också upp. Ett sångpålägg av Roy var allt som behövdes, sen hade den där Harrison-baksidan förvandlats till en singel-framsida. The Traveling Wilburys var födda.

Ett ganska makalöst album följde genast. Dylan sjunger några av sina mest humoristiska texter, Jeff Lynne producerar som bara han kan, Petty spelar Byrds-rock, George är tillbaka i gammal god Beatles-form, och Orbison står bara och väntar på att nån ska ge honom nåt att sjunga. Resultatet är en feelgood-platta för alla tider, men särskilt för fester.

Sen dog Roy Orbison, och kanske var det därfor Wilburys hoppade över Volume Two. Två år senare kom de istället tillbaka med Volume Three. Inte lika lyckad, men ganska kul i alla fall.

Den här deluxe-utgåvan innehåller båda albumen, plus bonuslåtar, och en DVD som, förutom alla videor, innehåller en dokumentär om bandet. De må ha varit en parentes i rockhistorien, men det här är ändå omistligt för alla som gillar rockmusik.

Mer att lyssna på:

Vi har fantastiska plattor med alla Wilburys!

Robert Forster & Grant McLennan

2007-09-14T12:15:00.000+02:00

The Go-Betweens var ett australiskt kultband under hela 80-talet, med en självklar höjdpunkt i mästerverket ”16 Lovers Lane” 1988. Då, när folk började lägga märke till dem på allvar, tog de en lång paus, för att sedan återbildas i det nya millenniet, med en rad utmärkta album. Men det är just det där uppehållet under 90-talet som den här samlingen, ”Intermission”, fokuserar på. Det var då de två frontfigurerna Grant McLennan och Robert Forster satsade på sina solokarriärer.

Det är egentligen inte stor skillnad. För det var de alldeles för framträdande som låtskrivare och sångare. Precis som med Go-Betweens handlar det om storslagen, ibland episk, rockmusik med massor av popkänsla, kluriga texter, klingande gitarrer och stora bultande rock’n’roll-hjärtan. Tyvärr har ett av dem slutat slå. Grant McLennan dog i maj förra året.

Två CD, en för Forster och en för McLennan, plus ett fint texthäfte. Ingen historik, inga kommentarer, nästan inga bilder; men gå ut på Internet så hittar du läsning för resten av året. En alldeles ljuvlig samling låtar som alla borde höra. Jag vägrar välja en favorit av de två.

Lyssna också på:

The Go-Betweens så klart! Vi har “Bellavista Terrace", en perfekt samling 80-talslåtar, samt deras två bästa 2000-talsalbum.

Mavis Staples

2007-07-21T01:31:00.000+02:00

Mavis Staples? Är inte hon död?
Nix, det låter i alla fall inte så. I högsta grad levande, skulle jag vilja säga.

Den här nya trenden att gräva upp de gamla bortglömda sångartisterna från fornstora dar tar aldrig slut, och varför skulle den göra det? Det finns massor att gräva fram.

Nog började väl det här med att Johnny Winter lockade Muddy Waters att återvända? Resultatet, ”Hard Again” (1978) var ju så otroligt bra att man blev mållös. En gammal bluesfarbror som fick en chans till med sina låtar, med ett djävulskt hett kompband och modern produktion. Fantastiskt. Finns att låna, liksom uppföljaren från året därpå.

För några år sedan släpade Joe Henry fram legendariske tungviktaren Solomon Burke ur skuggorna (det vill man se: 65-kilos Henry släpandes 265-kilos Burke!) Resultatet var så överjävligt fantastiskt att alla undrade var denne man gömt sig i alla år.

Sen gjorde Henry detsamma för Bettye LaVette: Hennes ”I’ve Got My Own Hell to Raise” är en uppvisning i sjungande (och senkommet feministiskt uppvaknande). Båda plattorna finns att låna.

Nu glider gitarrkungen Ry Cooder på samma våg och plockar fram totalt och sorgligt bortglömda Mavis Staples. Hon har hållit på sen femtitalet, tillsammans med pappa Pops och resten av familjen i The Staple Singers, legendariska i gospelkretsar tills de fick jättehits i början av 70-talet med fantastisk soulmusik som ”Respect Yourself” och ”I’ll Take You There”. Tillsammans med familjen förgyllde hon också The Bands ”The Last Waltz”. Det är hon som, under ”The Weight”, viftar till med handen och med sin röst lyfter låten till en ny nivå, och en rysning går genom alla som tittar.
En brinnande cover på Talking Heads ”Slippery People” på 80-talet visade att de aldrig tänkte bli gamla av sig.

Mavis är bara 68 i år, och när nu Ry Cooder satsar allt (produktion, låtar, otroligt gitarrspel) blir det... fantastiskt (om någon har förslag på oanvända superlativ tar jag gärna emot dem på kommentarlänken nedan.)

Hursomhelst, den här plattan är bedövande bra från start. Den första hälften är faktiskt så bra att du inte ens bryr dig om hur den andra hälften låter. Fast den svänger bra, kan jag berätta. Men ingen kommer att låna den här om den ska stå och gömma sig på soulhyllan, för nästan ingen lånar soul från soulhyllan. Vi låter Mavis vara veckolån i ett par år.

Lyssna också på:

The Staple Singers – Vi har en rätt gedigen dubbel-CD som inkluderar alla deras stora gospelhits och deras popdito.

Solomon Burke – ”Don’t Give Up on Me” :sanslöst bra på det där sättet som man aldrig aldrig glömmer. Massor av credit till Joe Henry, en helt ignorerad men alldeles suverän artist.

Bettye LaVette – “I've Got My Own Hell to Raise” : nästan utmattande utspel. En supersångerska som tar i som om det vore sista gången. Och hon vet att välja låtar: Joan Armatradings ”Down to Zero”, Aimee Manns ”How Am I Different”, Lucindas ”Joy”. Och bandet är bedövande bra.

Nick Lowe

2007-07-20T19:49:00.000+02:00

Fan ta den dag då Nick Lowe blev riktigt rik! Det var då han lutade sig tillbaka och sippade på sin drink i lugn och ro, sådär som riktigt rika människor gör, och vi andra fick gå och vänta på nya popmästerverk i ÅRATAL! Visst unnar vi honom framgången, men vi längtar tillbaka till tiden när han släppte en platta om året för att det var enda sättet att överleva.

I den mindre framgångsrika delen av karriären var det inte så mycket sippande: han hällde det i sig, men han skrev samtidigt en hög med poplåtar som kommer att leva länge. Allra först med Brinsley Schwarz, gruppen vars namn två tredjedelar av jordens befolkning inte ens kan uttala. Nittionio hundradelar av samma befolkning har aldrig hört dom heller.

Själv hade jag ingen aning om dom innan basisten, sångaren och låtskrivaren Nick Lowe släppte underbara ”Jesus of Cool” 1978. Men redan 1976 hade han solodebuterat med den första Stiff-singeln någonsin, ”So It Goes”/”The Heart of the City”. Enorm.
Timing is everything, och Nick drogs helt naturligt iväg med punkvågen. ”Labour of Lust” från 1979 hade fler och bättre låtar än någon punkplatta. Det tog han med sig när han producerade (eller inte) the Damneds debut, och när han gjorde en hel hög med Elvis Costellos och Graham Parkers album till mästerverk.

Sen träffade han förstås Johnny Cashs styvdotter Carlene Carter, och hon lär ha utropat ”Honom ska jag ha!” Det fick hon också, men det sprack efter några år och plattorna blev mindre och mindre framgångsrika. Men OJ, vilken pop han fick till under tiden!

90-talet var en vändpunkt. ”Party of One” (1990) hade mer koncentration på LÅTAR, och var hur kul som helst. Fast sen kom den där dagen, när den alldeles vedervärdige Curtis Stiger gjorde en cover på Nicks ”(What’s So Funny ’bout) Peace, Love and Understanding”), och den användes i den lika vedervärdiga Houston/Costner-filmen ”The Bodyguard”, och pengarna började rasa in, miljon efter miljon. Ack!

Sen dess har vi fått vänta tre fyra år mellan plattorna. Det är tufft, men när dom väl kommer!
”The Impossible Bird” var rätt fantastisk, med ett femtontal underbara underfundiga låtar; uppföljaren ”Dig My Mood” var ännu bättre, med ett förfinat sound och massor av cool; ”The Convincer” var helt och hållet makalös, med ett mjukt gung och underbara blåsarrangemang. Den har stått oss bi genom åren, medan vi väntat på den här: ”At My Age” tar inte riktigt vid där den förra slutade. Istället är den en återgång till enklare tider. Arrangemangen hålls simpla, och överhuvudtaget är det mer Roadhouse än Hotel Lounge. Det blir man först besviken över, men efter ett tag går det över och varje låt blir en kompis. Det här är ett nytt Nick Lowe-album med oemotståndlig pop från första till sista spåret. Det är precis som det ska vara. Nu får vi vänta i fyra år igen. Fan!

Lyssna också på:

”Basher” – en riktigt bra samling från tiden mellan 1976 och 1988. Tjufem låtar på en CD, och inte en enda av dom är i närheten av dålig.

”The Convincer” – ett av de där RIKTIGT jävla bra albumen! Här överträffar han sig själv.

Paul McCartney

2007-07-20T17:49:00.001+02:00

”Lätt” är ett ord som man alltför ofta har förknippat med Paul McCartney de senaste trettiofem åren eller så. Lättsamt, lättrallat, lättlyssnat och lättglömt.
Sen samarbetet med John Lennon slutade har låtarna blivit tramsigare och tramsigare, med bottennapp som ”Silly Love Songs” och ”Temporary Secretary”, för att bara nämna två.

Bortsett från mästerverket ”Band on the Run” (1973) och Costello-samarbetet ”Flowers in the Dirt” (1989) har det varit ganska svåruthärdligt.
Men vi Beatles-fanatiker kommer fortfarande ihåg vad han gjorde på sextitalet, och vi ger honom alltid en ny chans.

Han har haft det lite jobbigt ett tag, med den mer och mer fientliga skilsmässan från frun Heather och dagliga skriverier i den brittiska skandalpressen. Men han är ju van vid uppmärksamheten och har tagit det bra. Tydligen har han tillbringat mycket av tiden i studion (bl a Abbey Road!), för här presenteras en samling fint hopsnickrade poplåtar som är det perfekta ackompanjemanget till en solig lördagsförmiddag.
Här går texterna – allihop bättre än på länge – tillbaka till barndomen och Beatles-åren. Helt uppenbart har han ägnat mer tid åt texterna än någonsin, och det finns inga lågvattenmärken som de där sjuttitalslåtarna vi inte ens vill prata om.

Andra låten, med den briljanta, oöversättliga ordleken ”My Ever Present Past” är en av höjdarna. ”Mitt alltid närvarande förflutna” betyder definitivt inte samma sak för dig och mig som det betyder för Paul McCartney. För honom betyder det The Beatles, och det får han dras med tills han dör. Säkert trevligt ibland, men det måste vara ett helvete att leva upp till.

Han har kvar rösten och popkänslan, och många av de här sångerna låter som örhängen, men jag har en känsla av att de ändå kommer att upphöra att existera inom ett halvår. Så här långt har jag inte hittat några klassiker här, men det är rätt trevligt att lyssna på och det är kul att han fortfarande håller på. Visst är det det lättviktigt, men också väldigt lätt att tycka om. Jag tog faktiskt av Nick Lowes nya för att spela Palles en gång till på idiotvolym. Det är den typen av platta.

Lyssna också på:

”Wingspan” – en dubbel-CD som samlar ihop alla solohits. Många höjdare, men också en hel drös med låtar som du aldrig vill höra igen.

”Band on the Run” – ett riktigt fint album från 1973. Inte ett dåligt spår egentligen, och produktionen är häftig. Paul på höjden av sin solokarriär.

Allting med The Beatles. 217 låtar, tror jag att det är. Nån har räknat ut att det tar mindre än tio timmar att lyssna på rubbet. Det finns sämre sätt att tillbringa en söndag.

PS. Extra plus för jävlaranamma-ljudet på den här plattan. Med så mycket utrymme som finns på en CD har jag aldrig förstått varför man ska behöva höja volymen för att lyssna på den.

PPS. Sen satte jag på Nick Lowes platta igen, och spelade den fem gånger på raken (men jag var tvungen att höja volymen).

Tracey Thorn

2007-07-03T01:03:00.000+02:00

Everything But the Girl har varit med ett tag, men de har väl aldrig slagit igenom i Sverige, åtminstone inte utanför klubbscenen. De började som en indiepopduo med små korta låtar som lika gärna kunde vara gitarrpop som softad bossanova.
Eferhand förfinade de gitarrpopen och släppte en räcka utmärkta album, med Ben Watts felfria låtar och Tracey Thorns intima texter. De var faktiskt en av 80-talets stora grupper, om än i skuggan av storheter som The Smiths och The Cure. Höjdpunkter i karriären är ”Idlewild” och tungt orkestrerade ”Baby the Stars Shine Bright”, som inkluderar ljuvliga ”Come On Home” med de där två raderna som alla tycker om att citera (så jag citerar dom, jag också):

Every day is like Christmas Day without you
It’s cold and there’s nothing to do

Men Ben Watt blev allvarligt sjuk, och det dröjde innan de kom tillbaka med “Acoustic”. De var unplugged innan det konceptet blev industri. Ett par höjdare är andlöst vackra tolkningar av Rod Stewarts “I Don’t Want to Talk About It” och Paul Simons “The Only Living Boy in New York”. Allt skulle ändras när de kom på att de kunde lägga coola dans-beats bakom sina melankoliska poplåtar. I ett nafs gick dom från indie-älsklingar till dansgolvsdito. Samma pop, men med drum’n’bass-frenesi eller loj triphop som komp. De tappade många fans (mig, till exempel) men de vann lika många nya.

Nu får vi väl lägga Everything But the Girl till handlingarna: pappa Ben jobbar numera som DJ och producent, och mamma Tracey har återupptagit sin solokarriär (som faktiskt började 1982, innan hon träffade Ben).
Den här plattan är en naturlig fortsättning på vad EBTG har sysslat med de senaste två decennierna, med allting draget till sin spets. Ben Watts musikaliska briljans är ersatt av en maskinpark. Man hajar faktiskt till när man någon gång hör en äkta gitarr eller ett äkta piano. Äkta trummor letar man förgäves efter. Visst kan det bli kliniskt och kallt, men Traceys varma och välbekanta stämma balanserar den metronomiska exaktheten.

Här finns faktiskt inget dåligt, och man kan lyssna länge utan att tröttna. Mina favoriter är svängiga ”It’s All True” och ”Get Around to It”, fulla av överraskande och märkliga ljud (som till exempel livs levande saxofoner som harmonierar perfekt med det maskinella blippandet och bloppandet). Långa ”Grand Canyon” är också fin, och i korta ”By Piccadilly Station I Sat Down and Wept” visar hon vilken fantastisk textförfattare hon är.

Mer att lyssna på:

Eftersom avslutande låten här lägger sig nånstans mittemellan Eurythmics och Yazoo, kan jag rekommendera samlingar med båda. Eurythmics-samlingen innehåller minst tio popmästerverk, Yazoos innehåller två.

”The Very Best of Everything But the Girl” inkluderar perverst nog INTE ”Come On Home” eller något annat från ”Baby the Stars Shine Bright”, men den är ändå högst hörvärd. Todd Terry har lite lekstuga med en del av låtarna, och Traceys samarbeten med Massive Attack finns också med.

PS. Lite trivia att tråka ut folk med: Det underliga bandnamnet kommer från en skylt i en möbelaffärs skyltfönster: ”For all your bedroom needs, we sell everything but the girl”.
Den hade nog inte varit så lyckad nuförtiden,

PPS. Gratismusik med Tracey finns att höra på http://www.myspace.com/traceythorn. Där finns inga av höjdarlåtarna, men väl den lilla pärlan "The Book of Love":

'The Book of Love is long and boring
No one can lift the damn thing
It's full of charts and facts and figures
and instructions for dancing

Tracey Thorn kommer att bli en av de stora.

Eleni Mandell

2007-06-25T22:20:00.000+02:00

En av våra flitigaste låntagare kom in en dag och frågade efter Eleni Mandell. Jag var tvungen att erkänna att jag alldeles missat henne. Och vilken miss! Efter att jag gjort lite research och lyssnat på några smakprov beställde jag hennes tre senaste album rakt av. Sex veckor senare har vår nya musikleverantör fått tummarna ur häcken och skickat dem. Låntagaren har för länge sedan tröttnat på att vänta. Jag har faktiskt inte sett henne på ett tag. Men JAG har fått tre nya favoriter att lyssna på. Som det kan bli…

”Country for True Lovers”, från 2003, är nästan, men bara nästan, vad titeln utlovar. Jodå, det är country, med underbar steelguitar och allt. Men vad är det där som lurar i bakgrunden? Det är ju… JAZZ! Knappt märkbar, men den finns där. Till och med när en redig fiolstänkare drar igång ligger jazzen där i bakhåll. Det finns ett sjuhelsikes musicerande här, och man bara lutar sig tillbaka och njuter. Eleni sjunger vackert och… hm… beslöjat.

Ett av de mer originella countryalbumen från senare år, och utan en enda dålig låt.

”Afternoon” från 2004 blandar upp ”countryjazzen” med mer traditionella singer/songwriter-låtar, klassisk rock, och ren och skär pop. ”Easy on Your Way Out”, med Velvet Underground-gitarrer och ett entonigt ringande gitarrsolo, kan få vilken rocknörd som helst att bli till sig. Faktiskt inte en enda dålig låt här heller.

Inte vet jag vad hon har gjort sedan dess, men nu återkommer hon med ”Miracle of Five”: countryn är så gott som borta, rocken och popen likaså. Det här är jazz, vare sig du gillar det eller inte (men det kommer du att göra!) Det är MYCKET tillbakalutat, utan att bli sömnigt. Saxofonisten blåser rökringar över hela stället, och Eleni förtrollar dig med sin hesviskande röst.

Bli inte förvånad om vi köper de första tre plattorna nästa år.

Lyssna också på:

The Cowboy Junkies: Vi har bara de två första så här långt, men de räcker tills vi har fler. Den första, ”The Trinity Session” (inspelad live i en kyrka, utan publik och nästan utan avbrott) är så vacker att ord inte räcker till för att beskriva den. Måste upplevas.

Mary Coughlan: På flera utmärkta album har Mary blandat irländsk folkmusik med rock och jazz, alltihop svept i ett enda stort whiskey-töcken. Det bästa finns samlat på ”Love Me or Leave Me”.

Norah Jones: Det går ju inte att komma ifrån henne (men å andra sidan var det hon som öppnade alla dörrar för tjejer med jazz i sig).

Madeleine Peyroux: Jazz from start to finish. Förra årets ”Half the Perfect World” var så överväldigande bra att det bara är att kasta in handduken. Hon lyckas till och med göra en jazzversion av Nilssons ”Everybody’s Talkin’”. En av de allra bästa plattorna 2006.

PS. Lyssna på fyra låtar från Elenis senaste, helt gratis och lagligt, på MySpace:

http://www.myspace.com/elenimandell

Low

2007-06-16T15:21:00.001+02:00

"Slowcore" är en musikform som - av naturliga skäl - inte gör så mycket väsen av sig. Långsamt malande minimalistisk, hypnotisk musik där avsaknaden av ljud är lika viktig som de ljud som finns där. Inte precis vad man hör på RIX FM.

Ett av de viktigaste banden i den här genren är Low, som bildades i början av 90-talet som en motvikt till den växande grungen (i sanning ett vällovligt syfte!) Nyckelord är feedback, distortion och industry. Alan Sparhawk står för det mesta av oljudet, och sjunger utan att märkas (det hör också till bilden); hans fru Mimi Parker spelar trummor, men låter lika gärna bli och låter industriellt slammer stå för rytmen istället. Den här gången är hon dock flitigare än vanligt - vilket väl titeln skvallrar om. Skjutvapnen i samma titel hänvisar till det pågående kriget i Irak, temat för hela skivan. Jodå, det blir ganska tungt. Men samtidigt slänger man ur sig en kort popdänga vars budskap är att om Beatles och Stones kunde vara vänner så kan väl alla andra också vara det:

You be my Charlie, and I can be your George
Let's bury the hatchet, like the Beatles and the Stones
.

Både tänkvärt och kul. Annars följs här inga regler. Stort upplagda "Your Poison" slutar efter en minut och tretton sekunder. Fanns inget mer att säga. Nästa låt, den atmosfäriska "Take Your Time" tar sin tid, och blir på något sätt påträngande och nästan obehaglig. Det är skönt att sjunka tillbaka i det mer lågmälda igen.

Orgeln har en framträdande roll den här gången. Om man spelar in en orgel alldeles för högt så låter den som i avslutande "Violent Past", en av plattans stora stunder. Annars är min favorit "Dust on the Window", där Mimi tar över sången och oljud läggs på oljud, och allt blir till slut så vackert att man vill gråta en skvätt.

Lyssna också på:

Low: "The Great Destroyer" - den förra plattan, ännu vackrare än den nya.

The Red House Painters - Inte riktigt slowcore, men de kommer att hamra in låtarna i dig tills du inte kan motstå dem.

Brian Eno - Det går inte att utminimalisera Eno. "Music for Airports" är så stillsam att den nästan inte finns. Annars är "Here Come the Warm Jets" bra mycket roligare.

Jim White - som vi har gömt på countryhyllan (ett utslag av vår humor - han har cowboyhatt, ju!)

Wilco

2007-06-16T07:50:00.001+02:00

Välkommen till såpoperan Wilco! Detta har hänt:
1994, när den lilla countryorkestern Uncle Tupelo sprack, drog Jay Farrar iväg och bildade Son Volt, medan Jeff Tweedy samlade ihop ett gäng som döptes till Wilco. Deras debut 1995 var en samling countryrock i Uncle Tupelos anda. Ett år senare släpptes en dubbel-CD med stökig och rökig Stones-rock, med blås och jävlaranamma. Efter tre års vila var det dags för jättepop med stråkar på ”Summerteeth”. Jeff Tweedy började få ont i huvudet, men tog piller för det. Inspelningen av briljanta ”Yankee Hotel Foxtrot”, 2002, blev så strulig att det till och med gjordes en långfilmslång dokumentär om saken: ”I Am Trying to Break Your Heart”. Nye medarbetaren Jay Bennett slutade, med väldokumenterat buller och bång. Tweedy blev pillerberoende, och uppföljaren ”A Ghost Is Born”, 2004, var en feedback-tjutande mardröm, med fina poplåtar bakom allt oväsen. 2007 återkommer nu Tweedy, minus piller, med ett helt nytt Wilco, och ingen förvånas av ett album fullt av stillsamma countryfärgade ballader med makalöst gitarrspel.

Ja, de blir ju aldrig tråkiga. Och jag tycker nog att Tweedy sjunger bättre än någonsin (det har, ärligt talat, varit si och så med den saken genom åren). Det kan mycket väl bli så att detta kommer att räknas som deras bästa album. Här finns inte ett spår du vill vara förutan. Långa ”Impossible Germany” är ett mästerverk, men de låtar som skakar om mig mest är pianoindränkta ”Side with the Seeds” och ”Hate It Here”, med Tweedy sjungande i ett lite högre register. Lite instoppad Beatles-rock i den senare är just sånt som får en att tänka, ”Äh, jag tar den en gång till”. Nels Cline är en alldeles strålande gitarrist, och han ges gott om utrymme att skina. Vi får se hur länge han stannar. Det här är definitivt en kandidat till titeln ”Årets album”.

Låna också:

Wilcos tidigare plattor.

Uncle Tupelo. Vi har en bra samling.

Son Volt. Vi har en bra samling med dom också.

Ryan Adams. Vi har allt, om han inte släppte ännu en platta de senaste tio sekunderna.

PS. Lyssna på Wilco på MySpace: http://www.myspace.com/wilco

Senkommet PPS. Det skulle visa sig att Ryan HADE släppt ett album de senaste tio sekunderna. "Easy Tiger" heter det. Vi har redan beställt det. Flitig gosse, det där.

Maria Taylor

2007-06-15T18:17:00.000+02:00

Och nu blir det mera Bright Eyes. Conor Oberst har tydligen startat en egen liten familj over there. Maria Taylor har förvisso spelat in skivor förr, i den ena obskyra konstellationen efter den andra, men det var först för ett par år sedan, efter en hel del jobb med Conor, som hon debuterade i eget namn. Och det blev riktigt bra, har jag hört sägas. Uppföljaren "Lynn Teeter Flower" (uppkallad efter en avliden släkting) är minsann inte dålig den heller. Här kan jag hitta lite mer Bright Eyes, men (det är tydligen oundvikligt) också Elliott Smith när arrangemangen blir poppiga.

Det är egentligen inget speciellt med hennes röst, och låtarna är inte heller några mästerverk. Om man var en konspirationsteoretiker, hade man kunnat tro att gamle Conor dragit i en del trådar här. Men sen ligger man i soffan en kväll och låter den här plattan skölja över en, och man går aldrig upp och byter. Den vinner, med andra ord, i längden.

Kanhända att vi inte har råd att köpa första plattan "11:11", men det finns säkert andra sätt att höra den. Vi är ju ett respektabelt bibliotek, så vi kan absolut under inga omständigheter rekommendera helt olagliga siter som http://www.demonoid.com/files/ där man i stort sett bara behöver skriva "maria taylor" för att höra hennes musik.
Vi föredrar gamla hederliga MySpace, där 4 av Marias nyaste låtar finns att höra: http://www.myspace.com/mariataylor

Lyssna också på:

Lisa Loeb, Jenny Lewis, Shawn Colvin, Cat Power, Neko Case, Jolie Holland.

Försök med Bright Eyes också. Gudarna ska veta att vi har tillräckligt många plattor med fanskapet. Om du lånar den senaste, ("Cassadaga" tror jag att den heter) så fråga efter en "spectral decoder" så att du kan se omslaget i all sin meningslösa härlighet.

Willy Mason

2007-06-15T17:40:00.000+02:00

Willy Mason var bara 19 år när han upptäcktes av ett gäng andra musiker. Innan nån visste ordet av var han bästis med Conor Oberst i Bright Eyes, och hade en debutplatta ute. Den gick mig alldeles förbi, men jag får nog ta och kolla in den.

Uppföljaren, "If the Ocean Gets Rough", är nämligen en alldeles utmärkt platta. Om man hemskt gärna vill, kan man nog hitta spår av Bright Eyes här och där, men mest tycker jag att det låter som the Wallflowers när dom är som bäst. Även rösten - ungefär dubbelt så gammal som Willy själv - påminner om Bobs batting Jakob Dylan. Och det är ju inget fel i det.

Det här är slö och sömnig musik, nånstans mellan midnatt och gryning. Bluesiga ballader som kryper under skinnet. Vill du ha hård rock eller hurtig pop så får du leta nån annanstans. Om det drar på nån gång så är det inte mer än att det minner om salig Elliott Smith. Eller kanske Pete Droge (som möjligen fortfarande är i livet, fast fan tro't). Och det är ju inte heller fel.

Sammanfattningsvis finns det faktiskt inga fel alls med den här plattan. En mycket trevlig ny bekantskap. Nu ska jag leta upp debuten.

Låna också:

The Wallflowers: vi har bara deras två första, "Bringing Down the Horse" och "Breach", men de räcker länge, särskilt debuten.

Elliott Smith: Rubbet. Innan han stötte en stor kniv i hjärtat och vandrade vidare, spelade han in en hel hög med perfekta och mycket lågmälda popskivor.

PS. Fyra av Willys låtar finns att höra gratis på MySpace: http://www.myspace.com/willymason

Doll By Doll

2007-06-11T22:29:00.001+02:00

Det här var faktiskt inte en dag för tidigt. I snart 30 år har vi väntat på en CD-utgåva av Doll By Dolls plattor, kanske de mest originella som gavs ut när 70-talet drog sin sista suck. Punken hade blossat upp och dött lika fort, och den så kallade Nya Vågen drog över världen. Unga stilmedvetna människor med gitarrer, synthar och trummaskiner, spelade in sina egna skivor. Det lät för det mesta för jävligt, om du frågar mig.

Ingenstans i allt detta passade skotska Doll By Doll in. Med låååånga låtar, tempoväxlingar, stämsång, och GITARRSOLON spelade de i en egen liga. Inte många köpte deras fina debutalbum i början av 1979, men många chockades av intensiteten i deras live-framträdanden. Doll By Doll var fyra unga män som bar hjärtat utanpå, och särskilt då låtskrivaren, sångaren och gitarristen Jackie Leven.

Och det är ju just intensiteten som slår en mest när man nu lyssnar på debuten igen. Det är rockmusik, men soulmusikens utspel finns där också. En energisk och drivande rytmsektion backar upp en intrikat duellerande gitarrduo. (Man skulle kunna kalla dem Skottlands svar på Television, fast de sjunger fan så mycket bättre.) I klassikerna ”Janice” och "More Than Human" framstår de som ett av de finaste banden från tiden när punken dog som den sa att den skulle.

Den stora chocken, för mig, var andra plattan (samma år, men med punken begraven och glömd). Kortare låtar, snärtig popmusik, handklapp, fioler, falsettsång, tjejkör som låter ”doo-doo-doo-aaaah”. Herrejisses! ”Jackie Leven” som vi känner honom idag, började ta form. Men vilka jäkla poplåtar! Bättre produktion också, och en helt ny självsäkerhet i framförandet. Helt enkelt underbart. Den kommer väl aldrig att hamna på en 50-bästa-lista i den här ruttna världen, men inne i mig gör den det.
Det går inte att plocka favoriter från ”Gypsy Blood”, för den är ljuvlig från start till mål. Gå inte och dö innan du har hört den på överväldigande volym!

Tredje plattan ”Doll By Doll” var, lustigt nog, inte så mycket Doll By Doll; den var Jackie Leven phase one. Man kan nästan höra hur det gnisslar. Av historiskt intresse, sålunda. Plus ett par överjävligt fina låtar. Billig var den också. Vi köpte den.
Fjärde plattan, ”Grand Passion”, köpte vi däremot inte. Den är Jackie Leven phase two, och ingen bra fas heller. Vi förbigår den med tystnad.

Låna också:

”Revenge of Memory”, en mycket tidig live-upptagning från en konsert i Sheffield. Nästan hela ”Remember” finns med i den korta låtlistan, och det är ”Janice” som skiner som en stor och klar stjärna.

Plus allting annat med Jackie Leven.

Låna Televisions "Marquee Moon" också! Den är släkt, på långt håll, med "Remember", och är dessutom en av världens allra bästa skivor.

Tori Amos

2007-05-31T21:32:00.001+02:00

Det finns knäppgökar i massor i musikvärlden, och Tori Amos är definitivt en av de största. Sen början av 90-talet har hon sprutat ur sig plattor av skiftande karaktär och kvalitet, ibland inspirerad av Kate Bush och ibland av Fan själv. De som gillar vad hon gör älskar henne, de andra avskyr henne. Den senare gruppen kommer att springa skrikande från hennes nionde album, ”American Doll Posse”. Hon har kanske varit lätt pretentiös i hela sin karriär, men det är ingenting mot vad som väntar här.

De fem ”dockorna” på omslaget (Tori själv i olika skepnader) heter i tur och ordning Tori, Pip, Clyde, Santa och Isabel. De listas allihop som sångerskor i CD-häftet. De representerar också varsin gudinna i den grekiska och romerska mytologin, olika ”kvinnotyper” (eller kvinnoöden), och olika riktningar inom filosofi och psykologi. De har dessutom varsin blogg på Internet, i den faktiska världen. Oj, liksom!

Sånt där tar ju sin tid – närmare bestämt 23 låtar och 78 minuter – och de som klarar av det i en sittning tillhör nog den första gruppen ovan (och jag, som får betalt). Men ta en paus i mitten så ska det nog gå. Det är faktiskt väldigt underhållande! För att innehålla så många sångerskor är det en förvånansvärt homogen platta; de låter rätt lika (nä, jag ska inte vara elak, för jag gillar faktiskt den här galenpannan).

Det börjar lugnt och fint, och det låter som Kate Bush när hon var bra (alltså inte ett dugg som hennes senaste vansinnigt överskattade jättealbum). Sen följer en musikalisk bergochdalbana som gör dig lite yr i huvet, men innehåller överraskande många bra låtar. Det blir allt från lounge-jazz till hårdrock (och du kommer bara inte tro hur många stilar hon hinner med däremellan!) Slappna av och njut av fantastisk musik, och av att det går att bli en stor stjärna fast man är så här knepig. Och nog är hon stor! Den här plattan kommer att köpas och älskas av miljoner, fast väldigt få av dem kommer att bry sig om ifall det är Pip, Santa eller Tori som sjunger.

De som VILL förstå har ett 16-sidigt häfte till hjälp, med texter till alla 23 låtarna. Tyvärr upptas 11 av sidorna av mycket häftiga bilder på alla 5 sångerskorna. Jag hade läsglasögonen på mig, men fick ändå ta till förstoringsglaset för att läsa texten. Till och med då fick jag ont i ögonen. Men skit i texthäftet! Lyssna! Om jag kan höra den här plattan rakt igenom två gånger på raken, så kan du åtminstone lyssna på hälften. Jag lovar dig: du kommer att bli förvånad!

Lyssna också på:

”Tales of a Librarian”, hennes greatest-samling. Här finns alla de stora låtarna, inklusive den mycket omdebatterade “Me and a Gun”, om våldtäkten hon utsattes för i unga år.
(Nej, hon är inte bibliotekarie; ingen vet varför plattan heter så, men ingen vet varför en av hennes plattor hette ”Boys for Pelé” heller. Eller ”The Beekeeper”. Eller ”From the Choirgirls Hotel”. Jag SA ju att hon är knäpp!)

Ingen Kate Bush = ingen Tori Amos. Lyssna på Kates ”Hounds of Love”, en av de 50 bästa skivorna i världen. Så storslagen och inihelvete pretentiös att man häpnar, och oavbrutet underbar. (Vi väntar på en remastrad utgivning av de fyra fina album som kom före den.)

Dessutom Shawn Colvin, för att du behöver vila dig efter att ha lyssnat på Tori och Kate.

PS. Du hittar musiken och alla bloggarna genom att klicka rubriken ovan. Bli nu inte en knäppgök du också!

Modest Mouse

2007-05-30T15:27:00.001+02:00

Idag är det återigen Ann Berg i Åhus som bloggar:

Johnny Marr i Modest Mouse! Johnny Marr från THE SMITHS i Modest Mouse! Tack herregud för att det fortfarande låter Modest Mouse och inte popdrömskt och släpigt tråkigt som Smiths (eventuella klagomål på detta statement till www.morrisseyisoverrated.com). Det svajiga gitarrsoundet som är bandets signum finns kvar. Och låtarna är fortfarande fullmatade med skaparglädje. Ofta låter det som om Talking Heads och Pixies stampar golvet på någon irländsk pub tillsammans med en fiolförsedd hillbilly.

Den skruvade albumtiteln ger en fingervisning om att det kan vara intressant att dyka ner i texthäftet och en textrad som ”all them books I didn’t read they just sat there on my shelf lookin’ much smarter than me” bekräftar detta.

Modest Mouse är relativt okända i Sverige, men de har släppt sju skivor och i USA gick ”We were dead…” direkt in på albumlistans första plats. 2004 gav de ut ”Good news for people who love bad news”, ett litet mästerverk som självklart finns att låna. Den nya skivan är kanske inte riktigt lika förtrollande, men fortfarande mer intressant än mycket annat som ges ut. Singeln ”Dashboard” är det kommersiella försöket (ganska lyckat, tycker jag). Resten av skivan är mer oförutsägbar och fylld av små spretiga detaljer som kräver sin lyssnare (cykelringklockor och människor som skäller som hundar m.m.). Ibland låter det dessutom som Isaac Brock stenograferar när han sjunger (att följa med i texthäftet är en utmaning).

De flesta band brukar ju ha svårt att avsluta och lägger in utfyllnadslåtar som fungerar som effektiva insomningspiller, men Modest Mouse går mot strömmen och lägger de fyra bästa spåren - ”Steam engenius”, ”Spitting venom”, ”People as places as people” och ”Invisible” – sist.

Bland de ”hear-alike”-band som finns att låna så tycker jag Eels träffar närmast målet, låna ”Electro-shock blues”. Flaming Lips är inte heller fel i sammanhanget.

Maria McKee

2007-05-26T14:24:00.000+02:00

Chefen tycker att jag pratar för mycket, så jag borde hålla det här kort. Men nu har Maria McKee släppt en ny skiva, och jag vet att jag kommer att pladdra. Ingen fara, chefen, jag tar inte betalt för den här.

Ända sedan konservativa Melody Maker kallade henne ”drunken slut” har jag vetat att Maria var tjejen för mig. Jag är ett hängivet fan, men hon har aldrig gjort det lätt för sig själv, och inte för oss andra heller.
Hon startade som vild punkare, men hennes kärlek till countrymusiken trängde på. När hon skivdebuterade med bandet Lone Justice var det just punk-country som gällde. Vilt och vackert. När vi hade vant oss vid det kom andra plattan med jättelik popmusik som blödde över hela stället. Båda plattorna är desperata, vilda, tokiga och sagolika, och ett måste för alla som gillar rock. Jag och tre andra som jag känner köpte dem, men inte många andra.

Solodebuten var, i jämförelse, ett stillsamt mästerstycke. Lite Springsteen, lite Patti Smith, väldigt mycket McKee. Jag får fortfarande gåshud när hon nästan börjar joddla i slutet av första låten.
Andra plattan var en fin samling låtar, som tyvärr lät som om de spelats in i ett mycket litet dass. Men hennes tolkning av Van Morrisons gamla ”My Lonely Sad Eyes” är ändå himmelsk, och den nästan hysteriska avslutningen av ”I Can’t Make It Alone” är så bra som det blir.
Den plattan blev faktiskt en mindre säljframgång, men Maria hade inte varit Maria om inte nästa platta varit nästan omöjlig att ta till sig. "Life Is Sweet" var egenproducerad, egenspelad, och nästan löjligt egensinnig. Jag var tvungen att lyssna på den sådär 20 gånger innan den fastnade. Nu tycker jag den är helt enorm, och den har definitivt en av 90-talets största låtar i den himlastormande ”Absolutely Barking Stars”, med Ziggy Stardust-gitarr och oförglömlig OTT-produktion.

Ett par år tidigare spelade hon in låten som ALLA har hört: ”Show Me Heaven”, en suverän sånguppvisning som ingen annan borde försöka sig på. Det är romantik på högsta nivå. Typiskt nog avskyr hon själv låten som alla andra älskar.

Efter sju års tjurande och whiskydrickande kom hon tillbaka 2003 med den rätt magnifika ”High Dive”, så intensiv att det ibland gör ont att lyssna på den. På senkomna uppföljaren ”Peddlin’ Dreams” gick hon tillbaka till folk och country, utan att någon brydde sig.

Och nu är den HÄR: årets bästa, den där plattan som vi visste att Maria kunde göra.
Det börjar med fingerknäppande soul med gospelkör, och det är så löjligt bra att det inte går att beskriva. En del av stroferna RAPPAR hon! Oh yes, hon låter som LL Cool J! . Det fortsätter med gitarrmangel, underbar sång och hejdundrande produktion. Tredje låten, ”A Good Heart” gav hon bort till Feargal Sharkey i början av 80-talet. Nu tar hon tillbaka den, och gör den ruffigt stökig, med vad som låter som ett cembalo-solo, tro det eller ej! Sen kommer den, årets schlager:

Om ”Power On, Little Star” hade deltagit i årets melodifestival hade den till och med bekämpat välkända hitmakarna Serbien. En fin ballad som efter en minut tar fart med en kör som sjunger en annan låt. Efter två minuter dundrar trummorna in och... fan, jag har redan använt ”himlastormande”. Äh, skitsamma, det är himlastormande.

Jag kan hålla på, men det finns en gräns för hur mycket jag jobbar gratis. Men tro mig, resten är lika fantastisk.

Låna också:

De andra plattorna. Jag vet att Åhus-bibblan har de två första för jag sålde dem själv till dem
för ett par år sen. (Inte för att jag fått betalt ännu, men ändå. Hej, Ann!) Vi har resten.

Lone Justice. Vi har en fin samling, men vill du ha allt så får du gärna låna originalplattorna av mig.

”Show Me Heaven” finns på ”Absolute Movie Classics” och nån annanstans också. En av världens vackraste ballader, vad hon än tycker själv.

PS. Den där otroliga kören som återkommer i varje låt består av Maria McKee och ingen annan.

Kendel Carson

2007-05-23T22:42:00.000+02:00

Det var inte länge sen vi presenterade Chip Taylors musikaliska sidekick Carrie Rodriguez, men han är redan igång igen. Efter att ha sett en konsert med The Paperboys bestämde han sig för att satsa på, inte bandet, men väl deras sångerska/fiddler Kendel Carson. Och hans omdöme är fortfarande osvikligt: Kendel kan bara bli STOR.

Där Carries platta var nästan outhärdligt tillbakahållen och atmosfärisk, råder här mer glad och gamman. De flesta låtarna är uptempo-rockare, och de få balladerna är så ljuvliga att du häpnar. Den här unga tjejen vet alla tricks (men, visst, Chip har skrivit rubbet här också).

Höjdpunkter är den inledande bluegrassrocken i ”Run to the Middle of the Mornin’” och den ljuvliga ”Ribbons and Bows”. Det är allvarligt menat och ofta känslosamt, men här finns oaser att vila vid, med allsångsrökare som ”I Like Trucks” (som bara gör dig glad) och den oemotståndliga ”I Certainly Know Why” (”I certainly know why I cry like I do / it’s cause I’m so pissed off at you”). Party! Det är faktiskt så charmigt som det kan bli utan att bli inställsamt.

Och så har vi ju ”bonus”-CDn... Det här är alltså en reguljär platta på 38 minuter. Sen har vi en extra CD på 7 minuter. Och alltihop förpackat i en superlaminerad box-sized extravaganza med extra häfte. HALLÅ! Hört talas om ”Save the Planet”? Hört talas om hur jävla svårt vi har att få plats med de CD vi redan har? Ytterst oansvarigt!

Låt nu inte detta hindra dig från att lyssna på den där extraskivan, för uj vad bra de två låtarna är! Den första – extremt svårsjungen (läs Chips kommentar direkt på CDn!) – badar i ljuvlig Hammond och maffig kör. Den andra bara rockar.
De skulle så klart ha legat på första plattan, de också. Men nu är det som det är. Suck. Ännu en platta som vi inte har plats med. Låna den oavbrutet, tack!

Lyssna också på: Carrie och Chip. Kathleen Edwards. Jolie Holland. Be-Good Tanyas. Lyle Lovett. Och varför inte Neko Case? Hon står och skräpar, till ingen nytta.

PS. Om du klickar rubriken så kommer du till fyra höjdarlåtar med Kendel. Spela "I Like Trucks" och bli på bra humör!

Nine Inch Nails

2007-05-14T09:25:00.000+02:00

Idag är det Ann Berg på Åhus Bibliotek som bloggar:

Kristna fanatiker har USA i ett (h)järngrepp. Indoktrineringen har börjat. Denna dystopiska (nutids-?) skildring är signerad ljudfetischisten with a Capital L, Trent Reznor. Provocerande, mörka texter är inget nytt för NIN, men den här gången är det inte självdestruktivt på individnivå utan hela samhället är infekterat. (Man skulle kunna tro att Mr Reznor använt Charles Mansons hus som skrivarlya denna gång också, precis som han gjorde under sin drogperiod när ”Downward Spiral” såg dagens ljus…)

Musikmässigt då? Har du aldrig hört NIN så är kanske den enklaste beskrivningen att det låter som en tandläkarborr mal i ditt huvud samtidigt som en flock elektroniska syrsor försöker ta sig in. Eller med musikaliska referenser: som om Marilyn Manson under Antichrist Superstar-perioden ingått en ohelig allians med Depeche Mode. För den invigde kan man säga att ”Year Zero” tar vid där ”Downward Spiral” och ”Fragile” slutade. För det här är mycket mer svårsmält än ”With Teeth”. Reznor jobbar ännu mer än vanligt med att dekonstruera sin musik för att sedan sätta ihop den till oväntade, fragmentariska stycken. I ”The Greater Good” är musiken nästan reducerad till en ljudinstallation. Precis som andra lyckade konceptalbum (”The Wall” och ”Operation Mindcrime” har altarplats hemma) slår ”Year Zero” klorna i mig direkt och gör det näst intill omöjligt att bara lyssna på enstaka låtar. Kanske inte ett skivval för den som suttit klistrad framför eurovision-sändningarna, men väl för den som känner för att fira en alternativ vår.

Låna också: Skinny Puppy (föregångarna), tidiga Marilyn Manson (efterföljaren) eller kanske Rammstein eller Prodigy.

Patti Smith

2007-05-13T09:55:00.000+02:00

Cover-plattor - där en artist tolkar andra artisters låtar - har blivit till en stor genre inom popvärlden genom åren. Visst vimlade det av dom på sextitalet när man aldrig förväntade sig att popsångare kunde skriva låtar, men det ändrades med nästa decenniumskifte. Då skulle man, för att räknas, skriva sina egna hits. Men 1973 startades en ny trend, när etablerade låtskrivare som Bowie (med ”Pin-Ups”) och Bryan Ferry (med ”These Foolish Things”) visade att man kan göra gamla låtar som nya. Sedan dess har hundratals artister och band gett sig på sina kollegers tidigare mästerstycken. Anledningarna har kanske skiftat: låttorka, skrivkramp, slöhet; eller bara ett sätt att komma ur det där usla skivkontraktet, och samtidigt spara de egna låtarna till nästa platta. Resultaten har varierat mellan mästerligt och patetiskt, men de här försöken att skapa nutid av gårdagens musik blir egentligen aldrig tråkiga. Oftast leder dom dig rakt tillbaka till originalet.

När punkmormor Patti Smith efter över trettio år i branschen väljer att göra en covers-platta är det nog mest för att hon vill hylla artister som har betytt nånting för henne: Dylan, Young, Hendrix, Jefferson Airplane, Stones, Beatles, Doors…

Tacksamt nog har det blivit en mycket fin platta, där Pattis personlighet lyser igenom även när låtarna håller sig väldigt nära originalen. The Rolling Stones ”Gimme Shelter” låter nästan exakt som Stones, men blir ändå enorm med Pattis tordönsröst. ”Soul Kitchen” låter väldigt mycket som The Doors, men jäklar vad den svänger!

Minst bra är hon nog i George Harrisons ”Within You Without You” som inte riktigt fungerar utan stråkarna, och Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” som, även om den till slut når upp till den rätta hysterin, ändå saknar det där extra.

De mest oväntade låtvalen fungerar oväntat bra: Tears For Fears ”Everybody Wants to Rule the World” kan bli en pophit! Paul Simons ”The Boy in the Bubble” är suverän, och Stevie Wonders ”Pastime Paradise” får ett helt nytt liv.

Fast allra bäst är ändå hennes version av Dylans ”Changing of the Guards” som får en att alldeles glömma Bobs ganska överproducerade original. Helt underbar.
Lägg förresten till Neil Youngs "Helpless" som alldeles nyss däckade mig. Sagolikt vacker.

Låna också: ”Land”, en dubbelsamling som inkluderar hennes bästa cover någonsin: Princes ”When Doves Cry”. Dessutom Springsteens ”Because the Night” och alla hennes egna stora låtar. Omistlig.

Dessutom: Originalen! Allihop finns att låna på fina samlingar.

Några andra bra coverplattor:

Kathryn Williams: “Relations”
Grant Lee Phillips: “Nineteeneighties”
Rickie Lee Jones: “It’s Like This”
The Band: “Moondog Matinee”
Nick Cave: “Kicking Against the Pricks”
John Lennon: “Rock ‘n’ Roll”
Martina McBride: “Timeless”
Pugh Rogefeldt: “Pugh on the Rocks”
Ulf Lundell: “Sweethearts”

“A Nod to Bob”: flera artister tolkar Bob Dylan
“Light of Day”: flera artister tolkar Bruce Springsteen

Jesse Malin

2007-05-01T23:07:00.000+02:00

Lite skvaller? Vem är det som Lucinda Williams öser galla över på senaste plattan ”West”? Jo, han står här till vänster, och heter Jesse Malin. De två hade ett stormigt förhållande som inte slutade så väl, kan man säga. Nu har han kommit med sin tredje platta, och vi får hoppas, för hans eget bästa, att Lucinda inte misstycker att en av låtarna heter ”Lucinda”.

Efter många år med glamrockbandet D Generation, solodebuterade Jesse Malin 2003 med ”The Fine Art of Self Destruction”, ett imponerande album producerat av polaren Ryan Adams. Uppföljaren, ”The Heat”, året efter var tänkt som det stora genombrottet, men av det blev det intet, förmodligen på grund av överproduktion. Nu är alltså tredje plattan här, och om han inte slår igenom nu, så gör han det aldrig. För det här är riktigt riktigt bra!

Den här gången är Ryan Adams inbjuden som gitarrist och bakgrundssångare, och det hörs på sina ställen. Men det här är Jesses eget album, från början till slut. Akustiska pärlor varvas med hårt gitarrmangel, men aldrig glömmer han bort melodin eller popkänslan. Det är tretton perfekta låtar, som här och där kan påminna om en ung Bruce Springsteen. Mycket passande då att The Boss Himself kommer in och sjunger duett på fina balladen ”Broken Radio”, en av många höjdpunkter.

Och ”Lucinda” då? Ja, inte är den särskilt bitter. Snarare lite trevande hoppfull, precis som avslutande titellåten på Lucindas platta. Men oddsen på att Jesse goes West och allt slutar i ett rosa skimmer är… inte bra. Tråkigt för dom, bra för oss. Hur fan låter egentligen en lycklig Lucinda Williams-platta?

Låna också: Ryan Adams ”Heartbreaker”, plattan han gjorde efter att ha brutit upp med Beth Orton. Svårslaget svårmod.
Låna förresten Beth också. Hon är ännu bättre!

PS. Fyra höjdarlåtar från den här plattan finns att höra helt gratis på MySpace: http://www.myspace.com/jessemalin

Carla Bruni

2007-05-01T08:33:00.000+02:00

Det här kom som en överraskning för mig. Visst hade jag hört talas om Carla Bruni: italiensk arvtagerska, supermodell som tjänade 50 miljoner om året och dejtade Mick Jagger, Donald Trump och Kevin Costner, innan hon lämnade modevärlden och satsade på en karriär som singer/songwriter. Hennes debutalbum sålde ett par miljoner, men det var inget som intresserade mig. Nu, fyra år senare, kommer hennes andra album, och man blir mäkta imponerad. Det här är ett litet underverk!

Debuten sjöngs på franska och italienska, men nu är det engelska som gäller, och inte vilken engelska som helst: här tolkas riktigt stora poeter som W.B. Yeats, W.H. Auden, Emily Dickinson och Christina Rossetti.
Carla har själv tonsatt alla dikterna, och det har blivit till ett tillbakalutat och sparsmakat album som tycks sväva fritt i rummet. Hennes hesa, nästan viskande röst påminner lite om Mary Coughlan, men den självklara jämförelsen är förstås Norah Jones; en jämförelse som hon klarar riktigt bra.

Det är svårt att plocka ut favoritlåtar, för allt är så jäkla bra, men de två inledande Yeats-tolkningarna är särskilt underbara; det är kul när hon rockar loss lite (på ett väldigt tillbakalutat sätt) i Emily Dickinsons ”If You Were Coming in the Fall”; och Dorothy Parkers ”Afternoon” svänger rejält.

Väldigt stilfullt CD-häfte också, där till och med poeterna presenteras i minibiografier. Klass!

Lyssna också på Mary Coughlan, Norah Jones, Madeleine Peyroux och Katie Melua.

Ry Cooder

2007-04-23T19:14:00.000+02:00

Precis vad världen behövde! Ett konceptalbum om en sjungande katt och hans äventyr i depressionens USA. Du får träffa Lefty Mouse och Reverend Toad också! Och alltihop i en samling nyskrivna 30-talssånger.
De som känner till Ry Cooder vet att han tagit som sin uppgift att utforska varje vrå av den amerikanska musikhistorien. Nu har turen kommit till den upproriska musik som skapades av fackföreningarnas förkämpar. Det är inte konstigt att det låter som Woody Guthrie eller Pete Seeger ibland, eller att Seeger själv gästar på banjo. Det är politiskt, humoristiskt, och nästan osannolikt musikaliskt.

Det är historien om Amerikas 1900-tal som du aldrig har hört den förut. Bara njut av berättelsen om hur lille grisen J. Edgar fick efternamnet Hoover! Eller förtrollas av den högst märkliga ”One Cat, One Vote, One Beer”. Det går inte att värja sig.
Som vanligt är det folk som Flaco Jimenez och Jim Keltner som hjälper till att hålla det hela kokande, och hjälp vad det svänger!

Det här är helt klart ett av 2007 års bästa album. Helt magnifikt!

Låna också: Pete Seeger, Woody Guthrie, Leadbelly, och allt vi har med Ry Cooder. Vi saknar mästerverket ”Chicken Skin Music” (ett av de 50 bästa någonsin) men söker med ljus och lykta efter en bra remaster. Kommer snart! (Om du inte kan vänta får du gärna låna mitt eget sönderspelade ex.)

Bruce Springsteen: ”We Shall Overcome”. Oj, vilken nytändning när Bruce ger sig på Pete Seegers låtar! De har aldrig rockat så här häftigt förr.

Dessutom: ”American Labor Songs”. En fantastisk samling arbetarlåtar, inklusive en ganska ovanlig version av ”Joe Hill”.

Jesse Sykes & the Sweet Hereafter

2007-04-13T19:51:00.000+02:00

En av de skivor som jag lyssnat mest på de senaste två åren är ”Oh My Girl” med Jesse Sykes & The Sweet Hereafter. Jag spelar den HÖGT, så att den fyller varje skrymsle av huset; ingenstans att gömma sig. Och jag förundras varje gång över hur fantastisk den är.

Det finns två saker som utmärker det här bandet. Det första är Jesses röst. Den är svår att beskriva och man drar sig för klyschan ”beslöjad”, men visst fan är den beslöjad så det räcker och blir över. Det andra är hennes gitarrist Phil Wandscher, som tycks ha hittat en varm och innerlig ton som ingen annan hittat, och som lägger ut det ena bedövande solot efter det andra. Lägg förresten till en violinist vars helkrångliga namn jag aldrig lyckats lära mig, men hon heter Marie i förnamn.

De här människorna har ett förflutet i Whiskeytown, Ryan Adams första band. Deras tredje album har precis kommit, och det är så bra som det kommer att bli i år. Vi kan i stort sett avsluta årets skivutgivning.
Jag har faktiskt inte ord för hur fantastisk det här skivan är (för det räcker väl inte att säga att fjärde låten var så bra att jag fick ont i magen?) Du måste nog helt enkelt låna den och höra själv.

Låna ”Oh My Girl” också! Det retar mig att den har stått och skräpat på hyllan i månader, samtidigt som mycket sämre band lånas hela tiden! Ni får ta och skärpa till er lite!!

PS. Titeln på det nya albumet är ”Like, Love, Lust, and the Open Halls of the Soul”. Där fick Jackie Leven sig en match.

Jackie Leven

2007-04-12T20:59:00.000+02:00

Det har rått lite brist på Jackie Leven-plattor på vårt bibliotek ett tag, men det är på väg att ändras. På tiden! Han är en av de mest konstant fantastiska av moderna rockartister. Först ut är ”Fairy Tales for Hard Men”, och den är minsann inte att leka med. Låttitlar som ”Extremely Violent Man”, ”Sexual Danger” och ”Fear of Women” kanske kan ge en fingervisning om vad det handlar om. Skivan börjar med ett kastat ölglas och en upprörd kvinna som skriker ”Fuck right off!” Det är så muntert som det blir.

Det centrala spåret är ”Fear of Women”, en av de sorgligaste sånger jag någonsin hört. Och när du tror att det inte kan bli sorgligare, bryter ett piano in och en ljuv kvinnoröst, som en lockande siren, sjunger gamla ”Unchained Melody” (”Oh, my love, my darling, I hunger for your touch”: du har hört den hundra gånger). Det är nästan osannolikt vackert, men inte biter det på Jackie, inte. Han kommer tillbaka och avslutar låten så här, och det är väl det eländigaste man hört någon gång:

I walked through Glasgow in the freezing gloom
To my heartless hotel and my dying room
My life is over; I just count the days
But there are moments of terror I can’t erase

Skrämmande vacker musik.

Låna också: “The Mystery of Love is Greater than the Mystery of Death” (en del av hans albumtitlar är längre än andra människors texthäften). Lyssna på “Call Mother a Lonely Field”. Den börjar i en irländsk pub, med ett glatt gäng som skrålar gamla “Danny Boy”. Sen smäller det. Verkligt storslagen musik, och precis när du behöver det kommer ett instrumentalbreak som är just så upplyftande och befriande som egentligen bara irländsk folkmusik kan vara.

Doll By Doll, Jackies grupp från sent 70-ta,l rekommenderas också. Det har varit helt omöjligt att hitta deras fina album på CD, men jag ser att Rhino Records tänker rätta till det. Det bästa jag kunnat åstadkomma så här långt är en liveupptagning från 1978, men den är faktiskt väldigt bra. ”Janice” är ljuvlig popmusik.

k d lang

2007-04-12T09:35:00.000+02:00

Kolla in det omslaget. Snacka om att vara kaxig! Det är tur att plattan motsvarar förväntningarna.
kathryn dawn lang använder inte versaler i sitt namn, fråga mig inte varför. Hon debuterade i countryvärlden för 20 år sedan, men var rejält obekväm från början. Öppet och frispråkigt homosexuell gav hon cowboysarna lite problem. Men det gick ju inte att förneka att hon kan sjunga skjortan av vem som helst. Man blir förvånad att en sån liten människa kan innehålla så mycket röst.

Hon har gjort flera storartade countryalbum, men numera är hon väl mer vuxenpop i Patsy Clines anda. Vi väntar på ett nytt mästerverk, och medan vi väntar tar den här karriärsammanfattningen andan ur oss. 20 helt felfria låtar som får en att undra varför hon inte är en större stjärna. Här finns jättecountry med massor av steel och fiddle, poprökare som "Big Boned Gal" och "Big Big Love", och makalösa ballader som "Pullin' Back the Reins" (som är nästan löjligt bra!) Men det är fortfarande "Nowhere to Stand" som står ut. Ett besvärligt ämne behandlat med största varsamhet. Här släpper hon loss sin jättelika röst och ylar så du trillar ur stolen. Om du är lite tårögd när den slutar så är du förlåten.

Lyssna också på: Michelle Shocked.

PS. Och jodå, visst finns hon på MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=80737140

Lori McKenna

2007-04-07T15:02:00.000+02:00

Hört talas om Lori McKenna nån gång? Isåfall är du ganska insatt! Hon jobbar lite i skymundan, kan man säga. Det här är inte plattor som du hittar i en skivaffär i Sverige. Vill man ha dom får man beställa dom från USA. Det tar sin tid, men de är värda att vänta på.
Jag blev nyfiken på henne när jag såg att Faith Hill gjorde TRE av hennes låtar på albumet ”Fireflies” 2005. Smakproven på http://www.allmusic.com/ fick mig att beställa ”Pieces of Me” och ”Bittertown”, två underbara album som borde vara högsta prioritet för alla som gillar country, och för en hel del andra också. Det här är definitivt inte Nashville (Lori kommer från Boston!) Det är musik som inte låter sig genrebestämmas så lätt: country, folk, singer/songwriter, rock, whatever. Vem bryr sig? (Fast du kommer att hitta dom på countryhyllan, enbart baserat på hennes röst som är country från början till slut.)

Senaste plattan ”Bittertown” är förmodligen hennes bästa hittills. De två nästan rockiga inledningslåtarna kan du mycket väl diska eller stryka till, men sen tycker jag att du ska sätta dig ner och fokusera på resten. För det mesta av resten är lågmälda, finstämda och berättande låtar som kräver uppmärksamhet. Fast det rockar till sen också, allramest i poppiga ”Monday Afternoon” med en inledningsstrof som är typisk för hela plattan:

It's Monday afternoon and I'm drinking again
And I know I promised you that the Lord would be my friend
But the Lord and I don't get along so very good
He doesn't speak a word out to me, like you promised that he would
And I'm telling you, I wish I was a better person

Men själv tycker jag ännu mer om ”Pieces of Me” från 2001: ännu mer finstämd, ännu mer akustisk, ännu vackrare: en fantastisk samling låtar som växer med varje spelning. Och rösten! Jag kan lyssna på den hur länge som helst. Om du tycker att det är ”country” när Idol-vinnaren Carrie Underwood ylar till skyarna i den ena powerballaden efter den andra, så ska du lyssna på det här! För det här är på riktigt.

The Hold Steady

2007-04-07T11:20:00.000+02:00

Så här skrev Rolling Stone Magazine om den här gruppen: "Damn you, Hold Steady! How can any band be this good?" Det är ett nästan löjligt överbetyg, men det räcker för att inse att recensenten ifråga aldrig har hört irländska Thin Lizzy. Men de är väl också helt bortglömda nuförtiden. De var stora under 70-talets andra hälft, med svängiga poplåtar, hårda riff och långa, ordrika berättelser från Dublins bakgator och klubbar.

The Hold Steady flyttar konceptet till 2000-talet och New York, men influenserna är uppenbara, och frontmannen Craig Finn visar upp samma poetiska ådra som Phil Lynott innan han knarkade sig ur den här världen. Vad Finn tillför är N.Y.-cool och litterära referenser i massor: Kerouacs hjälte Sal Paradise dyker upp redan i plattans första rad, och hans ande svävar över resten. Allvarligt störde poeten John Berryman citeras, och Velvet Underground finns väl där inne nånstans (möjligen i The Strokes skepnad).

"Boys and Girls in America" är storslagen indierock för den som vill anstränga sig lite. För det finns ju en väsentlig skillnad: när du hört hårdriffande explosioner som "Jailbreak" och "The Boys Are Back in Town" med Thin Lizzy, så vill du genast höra dom igen. Svårt att hitta några sådana omedelbara hits på den här plattan. En veckas vila mellan lyssningarna rekommenderas. Istället kan man ju logga in på hemsidan (klicka rubriken ovan!) och läsa alla texterna! De är rätt fantastiska.

Låna också:

Thin Lizzy: "The Boys Are Back in Town". En gedigen samling jättehits. Phil Lynott var en av de stora låtskrivarna.

The Arctic Monkeys: "Whatever People Say I Am, That's What I'm Not". Ett annat band som vet hur man berättar en historia. Snart kommer uppföljaren!

Läs också Jack Kerouacs fantastiska roman "On the Road". Vi har den både på engelska och svenska (samt polska och serbokroatiska om du känner för det). Ramlande, famlande, poetiskt jazzbabbel med två stora popikoner, Sal Paradise och Dean Moriarty, självsäkra och totalt vilsna, i huvudrollerna.

Lucinda Williams

2007-03-16T19:22:00.000+01:00

Lucinda Williams har en alldeles speciell lyskraft i rock- och countryvärlden. Det är väl egentligen bara Emmylou som kan mäta sig med henne vad gäller cred. I snart 30 år har hon hållit på, men särskilt många skivor har det inte blivit. Det beror på att hon är en perfektionist som lätt kan spela in en skiva tre-fyra gånger innan hon är nöjd. Men så är också resultaten helt felfria. Om vi glömmer hennes debut, så har hon sedan dess släppt sju mästerliga album, plus en live-platta. Nån hit har hon väl aldrig haft. Det närmaste var nog när Mary Chapin Carpenter spelade in hennes underbara ”Passionate Kisses” och fick en jättehit.

Någon stor sångerska har hon aldrig varit, och vad som fanns av röst är på väg att försvinna. De flesta av låtarna på den här nya plattan kraxas fram! Men jag tar hellre en kraxande Lucinda än en skönsjungande Dolly, närsomhelst.
Här finns naturligtvis inte ett dåligt spår. Det finns det aldrig på Lucindas skivor. Första höjdpunkten är ”Learning How to Live”, en sorgsen ballad där hon uppbådar alla sina röstkrafter (men räkna ändå med en hel del kraxande).

”Unsuffer Me” är min favorit; en tung tung ballad där en fantastisk stråksektion slåss om utrymmet med ett gäng feedbackande gitarrer, och de mest underliga ljud uppstår. Alldeles oemotståndligt vackert. Spela den HÖGT, för full effekt! (Min granne gillar den INTE, men det gör säkert din.)
”Come On” är ännu tyngre, med skriande fioler, glödande taggtrådsgitarrer, och en otroligt ilsken fuck-off-text.

Men huvudnumret är kanske ändå nio minuter långa och mycket bittra ”Wrap My Head Around That”. Här har hon slutat sjunga. Hon pratar med dig istället, och hon tycker inte särskilt mycket om dig. Country-rap! Bandet spelar helt uppenbart i blindo ett bra tag, innan de hittar ett perfekt groove efter några minuter. Och efter sju minuter släpper Lucinda loss elgitarren, och då jävlarimig rockar det!

Det här är den tuffaste feministrock som finns på marknaden. Alla borde egentligen vara tvungna att lyssna på minst ett av hennes album. Det skulle göra världen lite bättre.

Lyssna också på:

”Car Wheels on a Gravel Road”, ”Essence”, ”World Without Tears”.Och allt annat du kan komma över. Vi köper fler mästerverk nästa år när vi har nya pengar.

På Elvis Costellos fantastiska “The Delivery Man” kommer hon in och sjunger, skriker, snäser, vrålar och kraxar en duett på tredje spåret. Det vill du inte missa.

På Steve Earles "I Feel Alright" (som är sanslöst underbar) kommer Lucinda in på sista låten och sjunger hjärtat ur kroppen.

Mary Chapin Carpenter: ”Come On Come On”. En riktigt bra countryplatta, med mer feministrock och den fantastiska “Passionate Kisses”. Varför den inte finns att låna? Fråga Bibliotekstjänst, den söligaste musikleverantören sen Edison uppfann fonografen.

PS. Några låtar från ”West” finns att höra på http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=10088017
Herregud, är det BARA jag som inte finns på MySpace nuförtiden?

James Morrison

2007-03-14T19:10:00.000+01:00

Det finns de av oss som tror att bra popmusik kan förflytta berg. Varför man skulle vilja flytta på ett berg vet vi däremot inte. Står det i vägen? Det må vara som det vill med den saken, men ett är säkert: det här är ett jäkligt bra popalbum, alldeles smockfullt med perfekta poplåtar, med massor av soul och massor av ungdomlig iver att få berätta hur jävligt det kan vara. Om ett berg behöver flyttas är det här plattan att använda.
James Morrison är bara 21 år, och han kom fram i den där brittiska singer/songwriter-boomen förra sommaren. Varför det dröjt till nu innan vi har plattan vet jag inte, men jag tänker skylla på våra nya musikleverantörer.

Det är en alldeles enorm skiva, som dock aldrig riktigt hämtar sig efter den inledande knockouten ”Under the Influence”, en live-i-studion-inspelning med ett kokhett kompband så heltända att de tjoar till varandra i bakgrunden mest hela tiden. James sliter hjärtat ur kroppen, och violinen i refrängen spelar av någon anledning en arabisk melodislinga. Så SKA det faktiskt låta. En massiv hit.

Nu är den inledningen så överväldigande att det tar tre låtar att återhämta sig, så fråga mig inte om spår 2-4 (men jag har läst att de ska vara väldigt bra). Nästa stora ögonblick på plattan är tre minuter in i ”One Last Chance”, alldeles innan kören tar i på allvar, och någon bankar till på ett par rejäla pukor. Alldeles rysansvärt. När kören kommer tillbaka i slutet av titellåten är det inte omöjligt att ett berg flyttar på sig.

Det här kan ju bli hur bra som helst. Vi får se om ett år eller så, om James har mer än de här elva höjdarna i sig.

PS. Du kan lyssna på James Morrisons musik på MySpace: http://www.myspace.com/jamesmorrisonmusic

James Hunter

2007-03-10T11:56:00.000+01:00

Med risk för att bli anklagad för bakåtsträvande: herregud vad bra det här är! Det spelades bevisligen in förra året, men det låter 60-tal så det skriker om det. James låter som Sam Cooke mest hela tiden, utom när han låter som Ray Charles. Han har en gudabenådad röst, och ett osvikligt sinne för allt som var bra med soulmusiken på den tiden. Låtarna håller sig kring två och en halv minut, på 60-talsvis, och det råder en befriande brist på synthar och annat skräp. Istället får du en genuint svängig rytmsektion, och ett flitigt saxofongäng som gör din dag lite gladare. Själv är James en rätt spännande gitarrist, med flera knepiga solon.
Det finns inga överdubbningar på den här plattan. Allting spelas live i studion, inklusive den underbara stråkkvartetten i titellåten.

Visst är det retro, visst är det nostalgi, men det är samtidigt så kul och så fantastiskt att man måste kapitulera. Det är blue-eyed soul så bra som den blir. James är engelsman, fast bara till börden. I allt annat är han en helsvart gentleman från the deep south. Han är dessutom en av de väldigt få vita människor som Van Morrison gillar! Bara en sån sak.

Lyssna också på:

Sam Cooke: ”Portrait of a Legend”. Det borde väl räcka att nämna titlar som “Cupid”, “What a Wonderful World”, ”Chain Gang”, ”Summertime” och ”Bring It On Home to Me”.
Den verkligt intresserade hittar också en 4-CD-box med nästan allt.

Ray Charles: “The Definitive Ray Charles”. Den här dubbel-CDn är verkligen rätt definitiv, men för den som vill gå längre in i just den här typen av musik finns det en fin 3-CD-box.

Bellowhead

2007-03-10T10:18:00.000+01:00

Det här är vad man skulle kunna kalla storbandsfolk, och det är ganska olikt allt annat man hört. Det är ju extra kul i melodifestivaltider, där man kan höra precis allt man redan hört. (Vinnaren var väl en Roy Wood-grej från 1973?)

Tillbaka till nutid: De etablerade folkmusikerna Jon Boden och John Spiers jobbade som en duo när de fick för sig att flytta fram gränserna för sin musik. De bildade Bellowhead med ett gäng skickliga folkmusiker, och förstärkte med en rejäl blåssektion. Och då snackar vi om rubbet: saxofoner, trumpeter, tromboner och tuba. Sammanlagt elva pers blev det, och bara arrangemangen till de här tretton låtarna måste ju ha tagit en evighet att skriva.

”Burlesque” heter skivan, och burleskt låter det: ibland som cirkusmusik, och ibland som om Tom Waits hade gett sig på den engelska folkmusiken med sin sedvanliga brist på hänsyn till konventioner. Det är modernt och urgammalt på samma gång. Ibland hamnar man i medeltiden, men så drar blåsarna igång... Det svänger ordentligt, och man blir förvånad att bara en av de elva är slagverkare. Han jobbar för tre.

Bäst funkar det i de vilda instrumentallåtarna ("Sloe Gin" är otrolig; "Frog's Legs" spelar brallorna av dig), men här finns också nästan-hits som "Jordan” och den svängiga klassikern ”London Town”. Humöret är på topp rakt igenom, och musicerandet är exceptionellt.
Det ska bli intressant att följa den här gruppen, för de kan väl egentligen bara bli ännu konstigare.

Lyssna också på:

Fairport Convention: Mästerverket är väl “Liege and Lief”, men mina personliga favoriter är “Angel Delight” och “Babbacombe Lee”, inte minst för Dave Mattacks påhittiga trumspel.

The Waterboys: ”Fisherman’s Blues” del 1 och 2. Inte lika underliga, men de har samma hälsosamt respektlösa inställning.

Van Morrison & The Chieftains: ”Irish Heartbeat”. Mer traditionellt, men Van är ju Van, och han ger sig inte förrän det låter lite soul om det hela.

Allison Moorer

2007-03-09T09:45:00.000+01:00

Allison Moorer är en av många countryartister som mer och mer dragits till rockmusiken genom åren. Hennes storasyster Shelby Lynne har närmat sig singer/songwriter-traditionen, med drag av blues och R&B, och Allisons förra platta, den tunga "The Duel", tydde på en liknande utveckling. Sedan dess har hon dock hunnit bli den sjunde Mrs. Steve Earle, och på sjätte plattan är det gubben som producerar. Nu låter det istället som rockig solskenspop, med fiffiga arrangemang och jublande sång. Musik att bli lycklig av.

Men under den glittriga popytan döljer sig mörkret: en del av texterna behandlar samma traumatiska barndomsupplevelser som präglat så många av Shelbys låtar. (De två blev vittnen till hur deras far mördade deras mor och sedan sköt sig själv. Shelby tog ensam över Allisons uppfostran.)

Det är personligt och intimt utan att bli plågsamt påträngande. Den ljuvliga produktionen gör varje låt till en popbakelse, och Allison sjunger hela tiden som en gudinna. En dryg halvtimme är allt det tar att lyssna till den här skivan. Fast sedan vill du ju spela den igen. Och igen. Sätt av ett par timmar för säkerhets skull...

Lyssna också på:

Shelby Lynne. Hennes två bästa album är "I Am Shelby Lynne" och "Suit Yourself". Den förstnämnda är ledigt en av de allra bästa plattorna från de senaste tio åren.

Steve Earle. Den nyktra nytändningen i början av 90-talet (efter en fängelsevistelse för narkotikabrott) var suverän, med plattor som "I Feel Alright" och "El Corazon". Det bästa från den vildare tiden finns samlat på "The Collection". En alldeles makalös låtskrivare (om man nu kan kalla en man med sju äktenskap "makalös").

PS. Tre av de här låtarna, plus en fin cover på Randy Newmans "Marie", finns att höra på http://www.myspace.com/allisonmoorer

Thom Yorke

2007-03-02T12:57:00.000+01:00

Idag är det Ann Berg på Åhus bibliotek som bloggar:

”OK Computer” är definitivt en av mina ”öde-ö”-skivor och eftersom Radioheads musik en gång för alla är direktkopplad till mitt nervsystem, så är det knappast konstigt att jag inte kan motstå Thom Yorkes soloprojekt. Musiken är en naturlig förlängning av allt Radiohead har åstadkommit. Mer avskalat och mer elektroniskt, experimentellt, men med precis samma neurotiska känsla. Thom Yorke levererar deppig musik att må bra av (som en fullvuxen Ian Curtis för 2000-talet).

Tipset är att ta på sig hörlurarna, dämpa belysningen, blunda, och sen höra hela skivan från låt ett till låt nio i ett sträck. För då kan man verkligen flyta med i de suggestiva ljudlandskap som Thom Yorke bygger upp.

Om du gillar de elektroniska inslagen, låna även: The Knife eller varför inte Björk? Om du vill ha mer smärta så är Joy Division och Nick Cave kanske något? Och vill man bara ha finstämd musik som ger spännande överraskningar så är Damien Rice (särskilt debutskivan) intressant. Eller varför helt enkelt inte låna Radiohead...

Linda McLean

2007-02-28T18:33:00.000+01:00

Det räcker egentligen att titta på CD-häftet. Där sitter Linda med sin elgitarr i knät och ser dig i ögonen. Hon har varit med ett tag, och hon är inte särskilt imponerad av vad hon ser. Hon tänker köra rakt över dig.

Jag kommer inte ens ihåg hur jag hittade den här plattan: jag letade egentligen efter något annat. Men ett par små smakprov övertygade mig direkt. Att modern country kan vara så här jublande fantastisk och äkta; man blir lycklig bara av att tänka på det. Och med så små medel! Det är trummor, bas och gitarrer. Gitarrer, gitarrer, gitarrer. Det råder liksom ingen brist på gitarrer på Linda McLeans andra platta. Det är ett ringande och klingande och klangande utan ände, och det är alldeles underbart.

Första låten ”Love Nor Money” är en stenhård knockout. Balladen ”How Strong Is Your Sorrow” är så stor och stark att man blir rädd (men den borde ha hetat ”How Long Can You Fake It”). I ”Calling” lyckas hon med bedriften att låta som Maria McKee! Sen blir det RIKTIGT bra. Jag tror jag spelade fjärde låten, ”All Around”, fem gånger på raken.
Titellåten är makalöst vacker, och när ”What I’m After” drar igång efter det minutlånga introt är det en kick som du kan leva på resten av dan. ”Amsterdam Canals” ska vi bara inte prata om...

Lyssna också på: Maria McKee, Lone Justice, Kathleen Edwards, Thea Gilmore, Lucinda Williams, Bonnie Raitt, Trish Murphy, Edie Brickell, Uncle Tupelo, The Jayhawks.

PS. Kolla gärna in Lindas charmiga och personliga hemsida. Klicka hennes namn i rubriken!
Hon finns på MySpace också, där du kan höra tre av de bästa låtarna från den här plattan:
http://www.myspace.com/lindamclean

Norah Jones

2007-02-24T15:46:00.000+01:00

Nuförtiden, när de flesta etablerade artister tar allra minst tre-fyra år på sig mellan plattorna, är det skönt med en frisk fläkt som pianisten och sångerskan Norah Jones. Hon debuterade 2002, med en samling jazziga ballader, och blev mångmiljonär över en natt. Uppföljaren, med liknande innehåll, kom två år senare och blev nästan lika stor. Sedan dess har hon hunnit med att starta TRE hobbyband, varav countrygruppen The Little Willies gav ut sin debut förra året! (Vi väntar med spänning på en platta från hennes punkband, där hon spelar elgitarr, i hård make-up och blond peruk.)

När nu hennes tredje soloplatta kommer, knappt fem år efter debuten, låter det välbekant, men ändå annorlunda. Det handlar inte längre om covers av kända låtar, eller bidrag från kända låtskrivare. Nu skriver hon sina sånger själv, och det är faktiskt ett lyft! Hon har alltid varit bra, men nu är det på allvar. Hon är numera en suverän singer/songwriter som inte låter sig placeras i ett fack. Hon gör som hon vill. Om hon vill ha ett visselsolo i en låt, så visslar hon (rätt bra, dessutom). Vill hon att det ska låta som idolen Tom Waits, så gör det det. Och i "Not My Friend" står feedback-gitarrerna som spön i backen. Singelvalet "Thinking About You" är ljuvlig soulmusik, med elpiano, blås och ett orgelsolo. Den glömmer man inte i första taget.

Arrangemangen är lätta och luftiga, musicerandet är lågmält och fläckfritt, och när någon gång en stråksektion får göra sig gällande, är det precis vad som behövdes. Det är, kort sagt, Norah Jones bästa platta hittills. Men det lär komma mycket mer; hon är fortfarande ung.

Bry dig inte om recensenter som säger sig sakna legendariske producenten Arif Mardin (som dog strax innan den här inspelningen började). Mardin var förvisso en fantastisk producent, men nu är det Norah som styr, och hon gör det förbannat bra!

Låna också en platta med hennes pappa, Ravi Shankar. Han har inte sålt lika många plattor, och han är egentligen bara sitar och tablas, men han är rätt häftig ändå.

Pere Ubu

2007-02-17T17:27:00.000+01:00

Det har länge varit ett stort hål i vår CD-samling, där Pere Ubus skivor skulle ha stått. Nu har vi rättat till det, genom att köpa in deras två första album. På tiden, kan man lugnt säga. Det här är musik som måste höras av alla som intresserar sig för modern rockmusik. Det är definitivt inte lättlyssnat, men vem sa att det måste vara lätt att lyssna på musik? "Finnegans Wake" är världens mest svårlästa bok, men den är ändå hur kul som helst. Fassbinders "Berlin Alexanderplatz" är helskum, men ändå världens bästa TV-serie (och nu kommer den på DVD!) Ibland får man helt enkelt anstränga sig lite grann; det brukar betala sig.

Inte för att det är nån ansträngning att lyssna på de inledande två spåren på Pere Ubus debutalbum "The Modern Dance". De rockar hur häftigt som helst! Jättelike sångaren David Thomas sjunger väl iochförsig ganska... okonventionellt? Men det är ändå enorm rockmusik, med punkens energi och proggens idéer i skönt samkväm. Det är tredje spåret som är tröskeln till Pere Ubus värld. Om du gillar det, har du massor av skoj framför dig! Fortsättningen är vansinnig på samma sätt som Captain Beefheart är vansinnig, dvs totalt. Inga hämningar här, inte!

Andra plattan, "Dub Housing" är ännu bättre. Här lägger de sig nånstans mellan Beefheart och Talking Heads och svänger nåt alldeles fantastiskt. Man kan till och med dansa till det, fast inte på något gammaldags sätt. "Ubu Dance Party" är en av deras knäppare skapelser, och samtidigt så kul att man måste skratta. Det blir faktiskt dub här och där (en mixteknik som framhäver basen och trummorna), och synthen har också en framträdande roll. Den viner och piper och pruttar som en annan Eno. Introt till "Blow Daddy-O" verkar lovande, tills låten tonas efter tre och en halv minut och du inser att det där introt var själva låten. Man har aldrig tråkigt med Pere Ubu.

De finns än idag, tro det eller ej! Nu var väl inte titeln på förra årets comeback-album, "Why I Hate Women", deras kommersiellt mest lyckade. Möjligtvis alienerade de där minst hälften av den potentiella målgruppen. Men eftersom inte en jävel i den gruppen hade köpt plattan iallafall, så kan det kanske kvitta. Fast visst är det betryggande att sån här musik faktiskt får finnas. Hör och häpna!

Låna också:

Captain Beefheart and His Magic Band: "Trout Mask Replica". Går inte att lyssna på, säger en del. Klassiker, säger andra. Döm själv!

Talking Heads: boxen som är dömd att för evigt stå skyltad på vår musikavdelning! Den är en CD hög och tre CD djup, och får inte plats i nån av våra hyllor. Innehållet är ren dynamit: det mest nyskapande som gjordes inom rockmusiken från 1977 till 1985. En DVD medföljer med alla deras banbrytande videor.

Legend

2007-02-15T01:34:00.000+01:00

Det är nästan ingen som minns Mickey Jupp idag, och ännu färre som minns hans första band Legend. Han har blivit så förbisedd i hela sin misslyckade karriär att det är snudd på skandal. Men han hade väl ingen vidare timing heller. Han var redan trettio när han utan framgång skivdebuterade 1969. Den här andra plattan släpptes på lilla bolaget Vertigo 1970, bland heavy metal och symfonirock och andra konstigheter, och det är väl egentligen inte så underligt att den försvann i mängden.

Själv har jag letat efter en CD-utgåva av det här albumet i tjugo år, och nu är den här! Det ännu mindre bolaget Repertoire har specialiserat sig på återutgivningar av plattor från Vertigo, och de borde få medalj för det. Jösses, vilket bra jobb de gör! Samtida singlar ingår, ljudet är fantastiskt, informationen är klar och tydlig, och presentationen är mycket snygg! Det finns ingenting att klaga på.

Albumet heter som bandet, men kallas ofta ”The Red Boot Album”. Och hur låter det då? Tja, som exemplarisk, lätt popanstruken pubrock, men tyvärr (för Mickey) fyra-fem år för tidigt. Ingen brydde sig. Men det finns faktiskt inte en dålig låt här. Texterna är fina, ofta humoristiska, och melodierna tar aldrig slut. Ingen överraskning att Nick Lowe snott det mesta från den här plattan minst en gång, och ibland rakt av (kolla in ”My Typewriter”, som själv snor friskt från "The Monster Mash"). Visst är det retro (ja, det var retro redan 1971), men låtarna har en sån kvalitet att det kvittar.

Efter tre album var det dessvärre över (fast legender dör ju aldrig). Det dröjde till 1978 innan Mickey solodebuterade på nystartade Stiff Records, med ”Juppanese”. Rockpile kompade, Nick Lowe producerade, och plattan totalfloppade. Och därifrån har det varit nerförsbacke hela vägen. Men jag har hört att han fortfarande turnerar runt England (han fyller 67 i år).

Om du bläddrar bland vinylen på en loppis nån gång och stöter på den här plattan: köp den! Den är värd en liten förmögenhet. Och om du hittar ”Mickey Jupp’s Legend”, en samling från sent 70-tal, så ska du slå till. Den är alldeles fantastisk.

Om du gillar den här plattan så gillar du också:

Legend: "Moonshine"
Nick Lowe: ”Basher”.
Graham Parker: “Howlin’ Wind” och “Heat Treatment”.
Elvis Costello: “My Aim Is True”.
Dave Edmunds: “Tracks on Wax 4”
Creedence Clearwater Revival: “Willie and the Poorboys”
Dr Feelgood: “The Singles Collection”
Flamin’ Groovies: “At Full Speed”

Docenterna

2007-02-12T19:26:00.000+01:00

Det är både kul och välbehövligt med en ny samling med Docenterna (eller Docent Död, som de hette i början)! Som det poppigaste nyavågen-bandet levde de alltid i skuggan av Eldkvarn och Ebba Grön - och sedan Imperiet - men många av den här CD:ns 20 låtar är definitivt svenska klassiker, (t ex ”Solglasögon”, ”Bensin i blodet”, ”Chick-e-chack”, ”Hon dansar bara med nyktra killar”, och ”Utan dig”.)
De är inte världens största sångare (eller sångerskor – systrarna Schultz är ju i hög grad inblandade), inte heller är de några musikaliska ekvilibrister, men det går inte att ta miste på känslan och passionen. Som de kaxigt påpekar i CD-häftet: ”VI SPELAR POP!”

Trist då att man ignorerar Mats Möllers insats i bandet! Det innebär att vi inte får höra de ljuvliga ”Alla Helgons Dag” och ”Sjunde himlen” från mitten av 80-talet! Sånt blir man ju bara sur av, särskilt som det finns en hel kvart kvar att fylla på skivan. Med de två favoriterna inkluderade hade detta blivit den definitiva samlingen.

Istället får vi en bonus-DVD med TV-framträdanden, liveupptagningar och lite dokumentärt material. Snyggt, men hur ofta tittar man på den?

Låna också:

Mats Möllers underbara solodebut från förra året, ”Det jag ångrar mest”. Svensk soul! En platta sprängfylld med just den typ av låtar som saknas när Docenterna ser tillbaka på sitt verk.

Vi Love Mono

2007-02-09T14:02:00.000+01:00

Bloggare idag är Ann Berg på Åhus bibliotek:

”Som honung, du slickar som silver, du dunkar som dunk, 60 mods, 70 punk, HÖGTALARE…” Tittar vi in i hjärnan på en ung Jocke Berg? Nej, det som vrålar ur MINA högtalare är Vi Love Mono, indie-/postrockbandet från Kristianstad som nyligen släppt 11 spår. Tisteln på omslaget skulle kunna indikera att det är en spretig och sticksig skiva. Snarare är den varierad. I grunden är det gitarrbaserad, popig rock åt det punkiga hållet (som om något av de engelska postpunkbanden fått ihop det med en svensk utbytesstudent som lyssnat för mycket på Sonic Youth), men här finns t.ex. också akustiska inslag. Och den postrocksinfluerade instrumentala låten ”Eter” lyfter verkligen skivan. Inte för att jag ogillar Henrik Mohlins röst, tvärtom. Precis som i Thåströms sång så finns det något mer än bara rösten där. Men det jag gillar mest med Vi Love Mono är den enorma energi som finns i varenda låt. Det här är ett band som tål att ses och höras live! Det är kul att följa utvecklingen av ett lokalt band som så klart inte har nått hela vägen med det senaste skivsläppet, men som har tagit flera steg i rätt riktning.

Blir du sugen på mer Vi Love Mono när du hört skivan, så kolla på MySpace (Klicka länken ovan!)

Låna också: tidiga Kent (”Kent”, ”Verkligen”, ”B-sidor”), Lolita Pop, Mogwai och Thåström.

PS. Petty-bloggen häromdagen var postad av Anders Nylander på Huvudbiblioteket. Ledsen att det inte framgick.

Tom Petty

2007-02-07T14:54:00.000+01:00

Tom Petty gör en aldrig besviken och hans nya skiva är inget undantag. Trots att det känns som man har hört alla låtar förut, så han gör det så himla bra. Skivan simmar runt i den amerikanska gitarrocktraditionen från 60-talet a la The Byrds, Bob Dylan mm.
Låten Ankle deep känns väldigt lik Dylan´s Love Minus Zero/No Limit och Night Driver liknar The Whos tema i Odorono och man kan säkert hitta många fler låtar på skivan med likheter med andra artister.
Men jag är mer än nöjd med att Tom Petty har gjort en ny bra rockplatta på ett tacksamt, amerikanskt tema. Det är bara att tanka bilen och sätta in Highway companion i CD-spelaren och bege sig i väg.

Jay-Z

2007-01-30T20:08:00.000+01:00

Alltså, min mor tycker att JAG svär för mycket när jag skriver om musik. Hon har aldrig hört Jay-Z, den saken är klar. Det är ju helt otroligt hur ful i mun den här mannen är! Nånstans står någon och väntar med en stor tvål, och det blir inte kul för Jay.

Ja, jisses… Jay-Z. Hur många plattor har vi haft av honom genom åren? Inte lätt att hålla reda på, för de har en förmåga att bara försvinna. Vi har liksom aldrig fått tid att skapa en relation till honom. Men om vi ber snällt kanske hiphoptjuven låter oss behålla den här gedigna samlingen länge nog för att alla ska kunna höra den. (Det tar egentligen bara en kvart, tro mig!)

Rätt roligt att skriva om nåt man inte gillar, som omväxling. Jag har ingenting emot rap som sådan, men jag kan noll om det. Jag älskade ”The Message” i början av 80-talet, jag tyckte NWA var rätt häftiga (det var innan jag blev så politiskt korrekt som jag är idag), och jag gillar Public Enemy på allvar. Men bara det faktum att jag inte vet om Jay-Z är rap eller hiphop säger allt om mig. Och om du inte visste att det finns en skillnad, säger det en del om dig.

Jag gissar på att det är rap, och sätter glad i hågen på den här plattan; och de tre första låtarna är BRA! Det svänger som fan, och det är väldigt, väldigt cool. Andra låten, jättehiten ”A Hard Knock Life” är väldigt, väldigt gullig. (Jag kan säga det utan rädsla, för Jay-Z kan inte svenska.) Jag gillar den verkligen, men jag har en besvärande känsla av att det inte ger mig några bonuspoäng.

Den lååååånga remixen av ”Wishing on a Star” är också fantastisk (inte för att jag vet hur den ursprungliga mixen lät, men ändå).

Sen har det gått 15 minuter och jag har somnat. Jag är ledsen men resten av den här långa samlingen går mig alldeles förbi. Fötterna vickar kanske takten (för det slutar ALDRIG svänga), men för övrigt blir det mer frekvensundersökningar. Hur många gånger säger han egentligen ”fuck” eller någon böjning av ordet? Hur många gånger sägs ”nigger”? Otaliga. (Det går inte att göra frekvensundersökningar när man somnar hela tiden.)

Men okej då, det här är förmodligen guld för dom som gillar det. White turkeys som jag kan lyssna på de tre första spåren, och hela världen är en glad operett.

Men passa på! Låna den nu, för du vet att den är borta om ett par veckor! Bitch!

Låna också:

Grandmaster Flash & The Furious Five. Deras ”The Message” var liksom början på allt det här, och den är alldeles förträfflig.

Public Enemy. Du vill INTE träffa dom i en mörk gränd en lördagskväll, men de gjorde hiphop till rock (eller om det var rap. Nä, ganska säker på att det var hiphop).

Och Missy Elliott och Mary J Blige kan du lyssna på när som helst. De är alltid coola.

Carrie Rodriguez

2007-01-30T00:02:00.000+01:00

De som har hört Chip Taylors plattor, har också hört Carrie Rodriguez. Sedan 2002 är hon en konstant samarbetspartner, på fiddle och sång. Hon härstammar från Austin, Texas, och det innebär att du kommer att bli påmind om både Steve Earle och Townes Van Zandt när du lyssnar på henne, för så är det bara.
Så vad händer när hon debuterar i eget namn? Tja... Chip happens, skulle man kunna säga. Chip Taylor har faktiskt skrivit nästan allting på den här plattan, några gånger med hjälp av Carrie själv. Och sånt sätter sina spår.

Oj, vilken lugn låt att börja med, tänker man när man hör inledande titellåten. Och det är just bara början det är. Det här är den lugnaste platta jag hört sen… ja, inte vet jag. Ett bra tag var det i alla fall. Men det hör till saken att den där första balladen är helt magisk, med ett atmosfäriskt sound, och påhittigt, klangfullt gitarrspel lite i skymundan. Och en saxofon (!). Vänj dig vid den, för den kommer tillbaka.

Andra låten ”Never Gonna Be Your Bride” är något av ett svart får i det här gänget. Den rockar faktiskt, med häftig fiddle och ett rykande komp. Fast den är förstås rätt kort. Sen är du tillbaka bland balladerna.

Ibland, när man tror att det inte kan bli lugnare, blir det det. Den svävande ”Dirty Leather” leder in i ”He Ain’t Jesus” som länge står nästan stilla, innan den får styrfart i den fina refrängen. Den blir en av plattans största stunder, med underbar, lågmäld sång från Carrie. ”Waterbound” saknar inledningsvis både melodi och mål, men får snart stadga av gammal hederlig fiddle, och förvandlas till klassisk bluegrass.

Korta ”’50s French Movie” överraskar med minst sagt okonventionella gitarrer och ett saxofonsolo (!) medan Carrie mumlar cynismer á la Lucinda Williams. Den tonas snabbt bort och lämnar en med intrycket att den aldrig var allvarligt menad. Ännu kortare, och hårdare, ”I Don’t Want to Play House Anymore” påminner också om Lucinda, särskilt textmässigt.

”Before You Say Another Word” är en mycket vacker ballad, men den lätt drönande ”Big Kiss” stannar kvar lite för länge. ”Got Your Name on It” får väl i det här sammanhanget betraktas som up-tempo, men är ändå en ballad, den också. Ännu lugnare är ”He’s Already Gone”, med en ljuvlig sopransaxofon (!) och hjärtknipande sång från Carrie.

Bara ett spår återstår, nio och en halv minuter långt. ”St Peters” är en ballad, men vid det här laget har du vant dig vid det. Den är dessutom alldeles utsökt. Den varar i fem minuter, och sen kommer extraspåret. ”I’m the One Who’ll Keep You from the Cold” är bara banjo, fiddle och Carrie på gott humör. Här öppnar hon slussarna och sjunger med en klackspark. Alldeles bedårande, och väldigt befriande. Lite mer av den här varan hade faktiskt inte skadat.

Men missförstå mig inte: det här är ett starkt och mäktigt album, och den som ger det lite tid blir belönad. Störst credit ska kanske gå till gitarristen Bill Frisell och steel-gitarristen Greg Leisz, som genomgående skapar fantastiska ljud när resten av bandet verkar ha somnat.

Jag är rätt säker på att Carries andra platta blir alldeles sagolik, men jag hoppas att hon då ger gamle Chip en ledig dag, och visar framfötterna själv. (Jäkligt snygga boots, förresten!)

PS. Jäpp, orden ”saxofon” och ”saxofonsolo” ska alltid åtföljas av ett häpet ”(!)” i såna här sammanhang. :)

Lyssna också på:

Chip Taylor, Lucinda Williams, Tres Chicas, Jolie Holland, “Wrecking Ball” av Emmylou Harris och Daniel Lanois, samt allt du kan få tag på med Steve Earle och Townes Van Zandt. Mer traditionell fiddle kan höras på Alison Krauss plattor. Och glöm inte Gillian Welch!

Dave Edmunds

2007-01-27T15:40:00.000+01:00

Ända sedan rockmusikens födelse har det funnits folk som försökt återskapa den ursprungliga känslan, det genuina soundet; rock’n’roll som den gjordes på 50-talet. Det har lett till pinsamheter som Sha-Na-Na och Showaddywaddy (och tusentals andra vars namn vi glömt). Här i Sverige har förkämparna hetat Jerry Williams (med tveksamt resultat) och, på senare tid, The Refreshments, som lyckats riktigt bra, men så är de också goda vänner med mästaren Dave Edmunds; en man som inte drar sig för att rätta Chuck Berry när han spelar ”fel”, som handgripligen slängt en full Keith Richards av scenen när han spelat ett falskt ackord, och som litade så lite på andra musiker att han länge gjorde allt själv (inklusive tjejkören).

Dave var bara 10 år gammal när rocken föddes, men numera är han auktoriteten på området, och hans omdöme är osvikligt. För en sådan purist är det lustigt att han debuterade i en experimentell bluesrockgrupp (Love Sculpture) som fick en hit med en gitarrversion av Chatjaturjans klassiska ”Sabeldans” på 60-talet. Men typiskt nog la han ner bandet ganska snabbt och satsade på en solokarriär. Första tecknet på den nya inriktningen var singelhiten ”I Hear You Knocking” när 70-talet var ungt (han var inte på plats när det var dags för sångpålägget så han ringde in det! Därav det säregna ljudet.).
Han följde upp med ”Subtle as a Flying Mallet”, ett album så Spector-influerat att Phil Spector bleknade. Tyvärr var produktionen (gissa vem) ganska instängd; man fick känslan av bra musik som försökte ta sig förbi en jättelik wall-of-sound. Framgången uteblev, kan man säga. Ungarna lyssnade på Bowies ”plastic soul”, symfonirockare som Genesis, eller krautrock och reggae. Både punk och disco stod och väntade runt hörnet, och inte en själ brydde sig om exakt hur man ska bända strängarna i ”Johnny B Goode” för att det ska bli rätt.

Men så träffade Dave sin like i poptjuven Nick Lowe, och tillsammans bildade de livebandet Rockpile, som än idag framstår som det kanske perfekta rockbandet. Med Lowe på bas, körsång och felfri produktion, Billy Bremner på gitarr och Terry Williams på trummor, spelades det makalösa albumet ”Get It” in 1977. Tretton låtar bränns av på drygt en halvtimme, och det finns inte en överflödig sekund, inte ett felaktigt ord, aldrig en tveksam ton. Så självklart och självlysande är det, att vi rockfantaster aldrig glömmer det när vi ska sätta ihop den där listan över de bästa rockalbumen i världen.

Det börjar med samtida rock som Bob Segers ”Get Out of Denver”, Nick Lowes ”I Knew the Bride”, och Graham Parkers ”Back to Schooldays”; en trio låtar som kan däcka vem som helst, och allihop allvarligt influerade av husguden Chuck Berry. Fortsättningen blandar perfekta pastischer med smakfulla plock från rock- och countrymusikens bakgårdar: inte alltid jättehits, men alltid utsökt. Edmunds egen ”Worn Out Suit, Brand New Pockets” är perfekt snyftcountry, och Elvis själv får sig en match i en rykande version av “My Baby Left Me”. Titellåten lever och har hälsan, trots Jerry Williams elaka försök att ta livet av den, och gamla ”Ju-Ju Man” är bara så bra att ord inte kan beskriva det.

Punkens ankomst förvandlade Genesis, Yes, Pink Floyd och Led Zeppelin från popstjärnor till gubbjävlar, men Edmunds trivdes som en fisk i vatten. Han följde upp ”Get It” med nästan lika fantastiska ”Tracks on Wax” året därpå, och mötte 80-talet med ”Repeat When Necessary” och ”Twangin’” – fina plattor båda två, med höjdpunkter i Costellos ”Girls Talk” och Fogertys ”Almost Saturday Night”. Sen dess har det väl gått lite sådär för Dave, men hans version av Springsteens ”From Small Things (Big Things One Day Come) från 1982 är och förblir en klassiker.

När nu det lilla skivbolaget Wounded Bird börjar ge ut hans plattor igen, är det bara att tacka och ta emot. De låter alldeles som nya, och musiken låter alldeles som gammal, precis som det ska vara. Så här långt kan vi erbjuda ”Get It”, ”Tracks on Wax 4” och ”Twangin’”. Så snart vi hittar ”Repeat When Necessary” har vi den också. Och Rockpiles legendariska "Seconds of Pleasure" är beställd.

Låna också:

Allting med Nick Lowe; särskilt samlingen ”Basher” (hans smeknamn i branschen) och de senare, mer sofistikerade och vithåriga mästerverken ”Dig My Mood” och ”The Convincer”.

Nicks exfru (och tillika Johnny Cashs styvdotter) Carlene Carter gjorde sprudlande countrypop med ”I Fell in Love” och ”Little Love Letters”, delvis med hjälp av Edmunds och Lowe.

The Refreshments. De är svenska, och de är inte ”äkta”, men det är ju inte Dave Edmunds heller, om man ska vara nogräknad. Albumen ”Musical Fun for Everyone” och ”Real Music on Real Instruments” är suveräna uppvisningar med mestadels originallåtar; party från början till slut.

Chuck Berry, vars låtar utgör själva mallen för all rockmusik. Allt du behöver finns på den utmärkta dubbel-CDn "Anthology".

Amy Winehouse

2007-01-27T01:57:00.000+01:00

När jag hörde brittiska Amy Winehouses debutplatta ”Frank” första gången funderade jag först och främst över var den skulle placeras, i soulfacket eller jazzfacket. Det finns massor av jazz i henne, men hon har också mer soul än de flesta nutida sångerskor. Man kan höra både Dinah Washington och Lauryn Hill i hennes röst, och till slut är det väl Hill (minus rappandet) man bestämmer sig för. Soul, alltså, men med förbehåll. Bibliotekens nationella databas bestämde sig för att popfacket passade bäst, vilket sannerligen kan diskuteras. Men där får den väl husera då, tills vi har bestämt oss. Hursomhelst var det en fantastisk debutplatta!

Hon var 20 år, ytterst frispråkig (både i låttexter och i intervjuer), och något av ett problembarn för skivbolaget. Hon spottade inte precis i glaset heller, vilket den engelska pressen aldrig tröttnade på att rapportera om. När skivbolagsbossarna förra året insisterade på att hon skrev in sig på en rehabiliteringsklinik svarade hon med ett ”Up yours” och bytte bolag. Och det är där hennes andra platta börjar:

”They tried to make me go to rehab / but I said no no no”

Inledande ”Rehab” är en hit från början till slut, rejält upprorisk och självsvåldig, och dessutom fullkomligt annorlunda än något spår på debuten. Så fortsätter det genom hela plattan. Soulkänslan finns kvar (upphöjt till tio), men här ekar också 50- och 60-talens popmusik, så som den gjordes av Motown och Spector. Det avskalat jazziga från debuten är borta, ersatt av underbara poparrangemang med stor orkester. Andra låten har ett så fantastiskt sound att man baxnar. "I told you I was trouble", sjunger hon, "you know that I'm no good". Hon är precis så tuff som Pink försöker vara.
Sen gör hon ändå ett återbesök i jazzen i ”Me & Mr Jones”, och låter mer än nånsin som Dinah Washington. Det är en knäckande inledning, och fortsättningen gör ingen besviken. I den snygga titellåten, "Back to Black", låter hon som Shirley Bassey till Motown-komp, och det är alldeles oemotståndligt. Alla 60-talsreferenser till trots, är det väldigt modernt, och samtidigt tidlöst.

Hon skriver det mesta av sitt material själv, och hon gör det mycket bra: 60-talssångerskor som Dusty Springfield, Aretha Franklin och Nina Simone hade kastat sig över hennes låtar (men de hade ALDRIG inlett en låt med raden "What kind of fuckery is this?").
Inte är hon rädd av sig heller: i ”Tears Dry on Their Own” lyfter hon i stort sett hela kompet rakt av från gamla ”Ain’t No Mountain High Enough” (men hon ger credit åt kompositörerna, som man ska).

Hon är, som sagt, 23 år gammal! Jag har t-shirts som är äldre än så. Man förväntar sig en del av hennes fortsatta karriär. (Av vad jag kunnat läsa mig till, är hon dessutom en totalupplevelse när hon spelar live, så missa henne inte om hon spelar nånstans nära dig!)

Lyssna också på:

Dinah Washington. Vi har en fin samling med alla hennes hits, och de var många. De största var förmodligen ”Mad About the Boy” (jättestor för några år sedan när den var med i en TV-reklam), och den magnifika ”What a Difference a Day Made”.

”The Miseducation of Lauryn Hill” är mer hiphop (med mer rap) än Amys “Frank”, men när hon faktiskt sjunger så gör hon det bra. Och här är extraspåret det bästa: en version av ”I Only Have Eyes for You” som kan tävla med originalet (jag tror det var The Flamingos, men klockan är snart två på natten, så jag ids inte kolla.)

PS. Lyssna själv! Om du klickar på rubriken ovan, kommer du till Amys hemsida, och där finns gott om smakprov. En del videoclips också. Hon är stentuff när hon sitter mitt i ett redigt soulband och sjunger "Rehab".

Taj Mahal

2007-01-13T11:37:00.000+01:00

Den här dubbel-CDn – ännu en i Columbias jättelika Essential-serie – är ett måste för alla som gillar blues, alla som gillar svängig världsmusik, och alla som bara vill höra suverän musik med fantastiska musiker. Två och en halv timme utan onödig utfyllnad är man ju inte bortskämd med. När det dessutom spänner över så många musikstilar och så lång tid (1968-2004) blir det rena uppenbarelsen. Det här är verkligen raka motsatsen till en dubbelsamling med Oasis.

Henry St. Clair Fredericks föddes 1942, och hade väl inte ett namn som passade in på omslaget till en bluesplatta. Varför han valde pseudonymen ”Taj Mahal” vet jag inte, men det är ju rätt kul när en väldigt svart man ger sig själv namn efter världens vitaste byggnadsverk.
Som helt ung man träffade han Ry Cooder, och tillsammans bildade de The Rising Sons, som aldrig kom nånstans, före sin tid som de var. En singel var allt de hann med (men ett album spelades in, långt om länge utgivet på CD).

Taj lämnade bandet och inledde en solokarriär som resulterade i ett debutalbum 1968. Det väckte stor uppmärksamhet med hård, modern bluesmusik som samtidigt lutade sig rejält mot traditionell blues från 30- och 40-tal. Ry Cooder fanns med i kompbandet men huvudperson var utan tvekan Taj Mahal själv.
Den här samlingen börjar precis som debutplattan, med stenhårda ”Leaving Trunk” och ”Statesboro Blues”, och det låter alldeles fantastiskt. Här finns också 9 minuter långa ”The Celebrated Walkin’ Blues”, med Ry Cooder på bluesig mandolin (!). Nåt att lyssna på för alla som just nu sitter och njuter av brittiske John Mayalls återutgivna bluesplattor från samma tid. Skillnaden är tydlig, och inte ofta till John Mayalls fördel.

Andra plattan ”Natch’l Blues”, också 1968, mjukade upp soundet lite, bland annat med hjälp av snygg orgel spelad av Al Kooper (efter att han skapat historia med Dylan, och sen bildat gruppen Blood, Sweat and Tears). Det är snyggt och melodiskt, nästan poppigt ibland.
Det blev ännu mer akustiskt med tredje plattan, dubbelalbumet ”Giant Step / De Ole Folks Back Home”, där andra halvan utforskade den amerikanska söderns folkmusik och blev en Americana-klassiker. Dessa tre första album gavs, otroligt nog, ut på ett år 1968-1969!

Taj Mahal skulle fortsätta göra djupdykningar i den amerikanska bluesen, gärna med inslag av gospel, men han började också utforska den karibiska övärldens musik, och det är väl ungefär där han befinner sig idag. Calypso från Trinidad, reggae från Jamaica och till och med lite hula-hula från Hawaii har det blivit genom åren. Men också gammal hederlig rock’n’roll, gammaldags vokaljazz, och storslagen gedigen soulmusik. (Den som tycker att the Commitments gör schyssta tolkningar av Otis Redding, ska nog ta och lyssna på ”That’s How Strong My Love Is” på den här plattan! Det är så bra att man får tårar i ögonen.)

Och han fick ju till en riktig hit också, alldeles i början av 90-talet, med den löjligt svängiga ”Don’t Call Us”, en riktig partylåt. Det finns inte ett enda fel på den!
Allt det här finns med på ”The Essential Taj Mahal”. Missa den inte!

Paul Carrack

2007-01-10T22:55:00.000+01:00

Vem fasen är Paul Carrack?, skulle väl de flesta säga om man nämnde honom. Och det är ju sant: mycket till solokarriär har han egentligen aldrig haft, trots massor av bra låtar. Men nästan alla har hört honom sjunga och spela orgel någon gång, de vet bara inte om det. Han var sångare i gruppen Ace som hade en hit med underbara ”How Long” 1974. Han var med i Squeeze och sjöng den enorma ”Tempted”, en av 80-talets bästa låtar. Han var med i Mike & The Mechanics, och sjöng deras jättehit ”Silent Running”.
Räcker inte det? Okej. Han var med i Roxy Music också i ett par år, och har varit medlem i Nick Lowes kompband rätt länge. Han har förresten varit med i Eric Claptons band också. Dessutom har han sjungit duett med Carlene Carter. Och det går nog inte att räkna ut hur många plattor han har gästspelat på.

Det är ingen dålig meritlista. Men med solokarriären har det gått sisådär. Ett tiotal album har getts ut på nio olika skivbolag, och inte en enda gång har han fått till det rejält. Bäst lyckades han väl på ”Groove Approved”, 1989, med den fina ”I Live on a Battlefield” och ett par fantastiska ballader. Hans version av gamla ”When You Walk in the Room” från 1987 är också väldigt snygg.

Alla nämnda låtar finns naturligtvis med på den här samlingen, men här finns tyvärr annat också, som inte riktigt klarar av en jämförelse. Faktum är att 12 år gamla samlingen ”21 Good Reasons” hade ett mycket bättre låturval. Enda felet med den är att vi inte har den. Vi har den här! Sprillans ny är den också! :)

Låna den nu och hör en av Europas bästa popröster! Låna också Squeeze, Roxy Music, och Nick Lowe! Pop när den är som bäst.

PS. Fantastiskt CD-häfte också, med massor av information och intressanta kommentarer till varje låt. Så ska det se ut!

Oasis

2007-01-10T21:08:00.000+01:00

Du såg kanske filmen om Oasis på TV häromkvällen? Den var ju rätt kul, och man fick bekräftat vad man redan visste: att Noel är rolig, att Liam är en skitstövel, och att bandet är en ångvält när de spelar live. Men den som inte hört bandet tidigare måste ha undrat vad allt ståhej handlade om. För det är ju inte precis som om Oasis är världens största band längre. Det var faktiskt länge sen de blev detroniserade.

Annat var det förr. När albumet ”Definitely Maybe” släpptes 1994 rensade det upp i den brittiska musikvärlden. Brödraparet Gallagher - Noel (gitarr, låtar) och Liam (sång) - spelade stökig Beatles-influerad rock, med en rå och uppkäftig ton som var precis vad britterna behövde, efter ett åttiotal med Pet Shop Boys, The Cure, och The Smiths. De blev stora över en natt; men det var med det andra albumet ”(What’s the Story) Morning Glory” som de blev var britts egendom. 1995 kunde man inte gå in i en affär utan att höra ”Don’t Look Back in Anger” eller ”Wonderwall” för femtielfte gången.

Sen började det fåniga Britpop-kriget med Blur (som Oasis vann), och musiken föll i skuggan av droger, fyllor, slagsmål och supermodeller. Den brittiska tabloidpressen hade glada dagar. Tredje albumet ”Be Here Now” var oinspirerat och överproducerat, och på något sätt har de lyckats bli mindre och mindre betydande med varje album sedan dess.

Allt det här återspeglas i deras första karriärsammanfattning någonsin. När Noel väljer det bästa från sitt första decennium är hela 14 av de 18 låtarna inspelade 1994-1995! De återstående fyra är hämtade från tre tråkiga 2000-talsalbum, och alldeles uppenbart inte av samma klass. ”Be Here Now” ignoreras helt och hållet.
När man lyssnat igenom den här samlingen är man ganska knockad, men man har också en hel mängd invändningar. Här är några av dem:

Formatet! Varför är det här en dubbel-CD? Om man plockat bort Liams 2 minuter långa låtskrivarförsök ”Songbird” och det tjatiga Beatles-plagiatet ”Go Let It Out”, hade resten fått plats på en CD!

Låtordningen är inte kronologisk, och det hade väl varit okej, om inte låtarna varit lätt ihopmixade och ibland överlappar. Om du vill programmera spelaren kronologiskt låter det rätt illa om en del övergångar.

Och vad gör ”The Importance of Being Idle” här? Rejält Kinks-influerad som den är, låter den ju mest som ärkerivalerna Blur! ”The Hindu Times” eller ”Roll With It” hade varit bättre val, som passat in riktigt bra. De var ju dessutom rätt stora hits, båda två.

CD-häftet! Inte en enda kommentar från bröderna Gallagher; bara ett par korta hyllningar från obskyra journalister, några rätt ointressanta foton, och låttexter som redan finns i massor på Internet.

Men skitsamma! Här finns ”Rock’n’Roll Star”, "Some Might Say", ”Live Forever”, ”Acquiesce”, ”Wonderwall”, ”The Masterplan”, "Champagne Supernova", och en hel hög med andra höjdare. Liam har den där rösten, och Noel är något av ett popgeni. Det är vackert så.
Det här är allt du behöver med Oasis. Fast det sägs att de ska släppa ett mästerverk senare i år. Det har de sagt inför varje platta hittills...

PS. Alla originalalbumen finns att låna. Alla Blurs också, om någon vill jämföra ärtor med morötter.

Jerry Lee Lewis

2007-01-10T19:31:00.000+01:00

The Killer is back! Och det med besked. Jerry Lee Lewis fyller 72 i år, men han tänker inte lägga sig ner och dö riktigt än. Hans fingrar kan fortfarande spela rock som få andra pianister, och hans röst har kvar den där uppkäftiga tonen som vi hört i ”Great Balls of Fire” och ”Whole Lotta Shakin’ Goin’ On”.

Det här är 21 nyinspelade duetter med legendariska rockare, allihop manliga och allihop nära eller långt över pensionsåldern. Men här gäller egentligen inga bästföre-datum. Det är rock’n’roll, och precis som med blues så ska det till gamla farbröder för att det ska bli riktigt gjort. Och tanter, ska man kanske tillägga. Den här plattan hade verkligen inte blivit sämre med bidrag från Wanda Jackson, Brenda Lee och Ronnie Spector (för att nämna ett fåtal).

Så vem bjöd in snorungen Kid Rock? Han sticker ut lite när man rabblar de andra namnen: Jimmy Page, BB King, Bruce Springsteen, Mick Jagger, Ron Wood, Keith Richards, Neil Young, Robbie Robertson, John Fogerty, Ringo Starr, Merle Haggard, Rod Stewart, George Jones, Willie Nelson, Eric Clapton, Little Richard, Delaney Bramlett, Buddy Guy, Don Henley och Kris Kristofferson. (Knappt medelålders Toby Keith kunde ha stannat hemma, han också.)

Det börjar maffigt med Led Zeppelins ”Rock and Roll”, som Jerry Lee gör helt och hållet till sin egen, medan Jimmy Page dånar in här och där med sin zeppelin-gitarr. Det är två världar som möts, och det är hur bra som helst. Det fortsätter ännu bätte, med BB King-samarbetet ”Before the Night Is Over” och Springsteens gamla ”Pink Cadillac”. Och det går undan. Creedence Clearwater Revivals ”Travellin’ Band” klockar in på två minuter blankt, och då hinner man ändå med både pianosolo och saxsolo.

Och gammal är äldst. 76-årige George Jones ger järnet i den mycket passande ”Don’t Be Ashamed of Your Age”, och Willie Nelson (74) är lika övertygande när han sjunger ”I’ve got a couple of years on you, baby” tillsammans med Jerry Lee. 72-årige Little Richard rockar loss i Beatles gamla ”I Saw Her Standing There”. Det är avslappnat, charmigt och kul; och det svänger nåt alldeles otroligt.

Sämst betyg får Kid Rock (för att han helt enkelt inte är bra) och Rod Stewart (som behöver komma i ett andra målbrott). Don Henley kämpar i motvind i en irländsk folklåt som inte riktigt passar in. (Sen blir det likt förbannat ganska bra i alla fall!) Men guldstjärna till den minst kände i gänget: Delaney Bramlett (från Delaney & Bonnie) gör en fin och bluesig insats i ”Lost Highway”.

Låna också:

Plattor med alla nämnda! Utom Kid Rock, som vi inte har några plattor med.