Stängt tills vidare

Hej igen,

Musikbloggen har upphört och uppgår numera i Stadsbibliotekets blogg "De Nio".

Välkommen dit: http://denio-bib.blogspot.com/

Tack för visat intresse och uppmuntrande kommentarer.

Ulf

Caroline af Ugglas

Jag har aldrig följt Melodifestivalen, så jag hade aldrig hört "Snälla, snälla" förut. (Jag har fortfarande inte hört Ernmans vinnarlåt eller nån av alla förlorarna.)

Men NU har jag det, och det var väl - om sanningen ska fram - för väl att den inte fick representera Sverige i Moskva. Den är alldeles för egensinnig och originell för det! Och den har SOUL, något som man inte förknippar med Eurovision Song Contest.

Carolines nya album har också soul, i massor. Med ett par undantag rör det sig om soulballader, några ganska bra, en hel del alldeles utmärkta! Bandet är tillbakalutat coolt och huvudpersonen sjunger med den där övertygelsen i rösten som man sällan hör på svenska plattor. Hon skriver en hel del själv, och får hjälp av andra. Är det Markus Krunegård som sjunger duett på en av låtarna? Konstigt nog berättar inte CD-häftet det.

Ett alldeles utmärkt litet album, och jag skäms lite för att jag inte visste att Caroline af Ugglas var en av Sveriges allra bästa sångerskor.


Lyssna också på:

"Joplin på svenska" - af Ugglas tolkar Janis Joplin

Peter Doherty

Ja, det var ju ett tag sen... Musikbloggen har varit deprimerad över det totala skivmörkret under december, januari och februari. Till och med säkra kort som Bruce kom ut med outhärdligt dravel. (Ytterligare ylande saxofonsolon från Clarence Clemmons, någon? Någon enda???)

Det enda bra som kom var väl A Camp med sin andra platta. Den är verkligen något alldeles speciellt, men man retar sig på att den inte står i Nina Perssons namn. "A Camp" är ett uselt bandnamn för ett band som inte är ett band.

Nåja, nu kommer musikåret i alla fall igång, och jag tänker börja med det senaste vi fick in, just idag faktiskt. Peter Doherty lär väl vara känd för de flesta - som medlem i The Libertines och Babyshambles, som pojkvän till Kate Moss, som knarkare och som medieföljetong. Jag hade inga stora förväntningar på hans första riktiga soloplatta, men jag blev positivt överraskad.

Här finns väldigt lite av det ramlande, snubblande, nästan kapsejande rocköset från bandplattorna. Istället är det mest akustiskt, med snygga arrangemang, en stråkkvartett här och där, bra texter och riktigt snygga låtar. Mycket övertygande!

Som jämförelse vill jag gärna nämna en annan gammal punkare, också aktuell med ett nytt soloalbum. Vår egen Thåström är tillbaka med "Kärlek är för dom". Kanhända någon tycker om det - en hel hög med kritiker har ramlat över varandra för att hylla det - men det är faktiskt det mest pretentiösa och skittråkiga mannen nånsin har gjort (och det vill ju inte säga lite).

Spår efter spår med pratsjungande, noll melodi, lunkande instrumentation, och den där hesa rösten som har slutat sjunga. Herregud, det är så trist det kan bli! Lyssna på Ebba Grön istället, om den där hemlösa jäveln som snodde oss på 40 plattor häromsistens får för sig att lämna tillbaka den.

Lyssna också på: De två plattorna med The Libertines, och de två med Babyshambles. De är rätt risiga alla fyra, men där finns massor av guldkorn.

Marianne Faithfull

Alla känner väl till Marianne Faithfull: rikemansdottern som blev tillsammans med Mick Jagger och Stones, drogade ner sig, blev heroinist och uteliggare i London och kom tillbaka 10 år senare med "Broken English", ett av 70-talets starkaste album.

Hon har hållit på sen dess, både som sångerska och skådespelerska (kolla in det makalöst tillbakahållna agerandet i "Irina Palm"). Och här är hon igen. Jag trodde hon var knäpp på allvar som gav sig på Dolly Partons "Down from Dover" som öppningsspår. Sen visar den sig vara det häftigaste jag hört på länge, med snyggt blås och stor produktion. Marianne sjunger den sorgsna texten helt perfekt (hon har ju erfarenhet att plocka ifrån).

En annan höjdpunkt är Randy Newmans "In Germany Before the War". Och det går ju inte att missa löjligt långa covern på Smokey Robinsons "Oooh Baby Baby", med gästsångare Antony (från the Johnsons). Kanske lite för jävla tillgjort för min smak, men när Antony rockar loss i mitten måste man skratta: håll dig till balladerna, Antony!

Jag skulle inte rekommendera någon att köpa det här albumet. Det är ju för väl att det finns att låna helt gratis på biblioteket.


PS. Jag såg Marianne spela en av huvudrollerna i Tom Waits' "The Black Rider" i London för några år sedan. Alla mina engelska vänner hatade henne. Jag tyckte hon var helt okej. Hon kommer nog inte sälja mycket av den här, men det är bra att någon ger ut den.

PPS. Hon låter faktiskt alldeles för jävligt i gamla "In My Solitude". Inte en ton rätt. Men det kan man ju säga om Keith Richards också.

Ry Cooder

Det tog tid att få ihop en vettig Ry Cooder-samling, men så har han ju också irrat mellan musikaliska stilar i nästan 40 år. Men här är den nu, en dubbel-CD som spänner över debuten från 1970 till innevarande års triumf. Visst hade man velat ha mer (själv saknar jag sisådär 30 favoritlåtar), men det är ju vackert så. Och vackert är det! Ljudmässigt har nog Ry aldrig låtit så bra. Den bästa filmmusiken (t ex "Paris, Texas") samsas med höjdpunkter från den där häpnadsväckande resan genom Amerikas musikvärld som har blivit Rys kännetecken. Rock, blues, jazz, country, zydeco eller hula-hula: gitarren går inte att ta miste på.

Men oj, vad jag hade velat ha mer från "Chicken Skin Music"!


Lyssna också på:

Den stora amerikanska trilogi som just avslutades med "I, Flathead".

"Bring the Family" med John Hiatt, och Ry i stor form.

Jenny Lewis

Jag gillade verkligen Rilo Kileys senaste platta för nåt år sedan, men det är inte en förälskelse som har hållit i sig. Ärligt talat kommer jag inte ihåg en låt från den idag, och jag hoppas lite att vi slipper dom i framtiden. För det är ju när ledaren Jenny Lewis jobbar utanför bandets ramar som det blir allra bäst. Hennes samarbete med The Watson Twins var charmigt och kul och egensinnigt. Nu kommer uppföljaren, och det är ett litet mästerverk.

Jenny är ju ett popsnöre med förkärlek för snygg soulmusik (och det var väl det som blev Rilo Kileys undergång). Här samsas de souldränkta balladerna med experimentell pop och hård rockmusik. Det här är en närmast perfekt platta (om man bortser från det fula, tråkiga och väldigt svårlästa "omslaget").

Jodå, soulballaderna är magnifika och det finns många här. Men det är helt andra låtar som har blivit mina favoriter. Titelspåret är en stor rockballad med snyggt körarrangemang, "Carpetbaggers" är en jävlaranamma-duett med Elvis Costello (som vägrar pensionera sig; han är med på Lucindas nya också). Men huvudnumret är ändå nästan nio minuter långa "The Next Messiah", med drösar av gästsångare och ett helt oförutsägbart arrangemang. Man kan nästan höra Jenny slå sig ut ur Rilo Kileys snäva ramar, och det är helt fantastiskt. En klassiker, på ett helt omistligt album.


De TRE BÄSTA låtarna finns att höra gratis på Jennys MySpace-sida (sånt gillar vi):
http://www.myspace.com/jennylewismusic

Southside Johnny

Att göra storbandsversioner av Tom Waits låtar kan låta som en självklar idé, med tanke på Toms eget småjazziga 70-tal. När nu Springsteens gamle polare Southside Johnny ger sig på låtskatten blir det verkligen jazz för hela slanten. Det underliga är att endast fyra låtar hämtas från 70-talet, resten är av mycket senare datum.

För en Waits-fantast som mig kan det bli rena helgerånet ibland, och jag saknar ofta Toms skrovliga stämma och egensinniga arrangemang. Och om man inte är särskilt förtjust i storbandsjazz á la Nelson Riddle ska man nog hålla sig borta från det här.

Här finns höjdpunkter som "New Coat of Paint", "Tango Till They're Sore" och svängiga "Walk Away", den senare med Tom Waits själv som gäst. Men hela plattan präglas av ett jäkla gott humör, och förhoppningsvis kan den få någon att leta upp de helt överlägsna originalversionerna. De finns att låna!

Klicka rubriken ovan för några smakprov!

Dean & Britta

Dean Wareham var en gång i tiden frontfigur i Galaxie 500 och kan därmed sägas ha varit med och skapat den udda musikformen slowcore. Efter det bildade han gruppen Luna och fick sällskap av Britta Phillips. Luna splittrades och numera är det bara de två, både musikaliskt och romantiskt.

Parets andra album tillsammans har nyligen släppts och det är en liten poppärla! Det är inte slowcore längre, men nog är det långsamt! Samtliga låtar släpar sig behagligt fram i ursnygg produktion (en självklarhet när legendariske superproducenten Tony Visconti sitter i kontrollrummet). Det är vacker och svävande musik, som får åtminstone mig att tänka på Isobel Campbells samarbete med Mark Lanegan nyligen. Fast med mindre rock och mer pop.

Parets egna låtar blandas med covers på bland andra Donovan och Lee Hazlewood! Och det är väl den senares "You Turn My Head Around" som får anses vara bästa låten, med underbar sång från Britta. Men här finns egentligen bara bra låtar.

Gruppens första album, "L'avventura", har nyligen släppts igen och är under inköp.

Lyssna gärna på duons MySpace-sida:
http://www.myspace.com/deanandbritta

Jakob Dylan

Hej igen! Musikbloggen har haft en lång och skön semester, men nu när folk börjar undra om vi har dött så är det väl dags att sätta igång igen. Det har varit si och så med skivutgivningen i sommar, men en del kul har hänt. Först ut är en man med alldeles för mycket att leva upp till.

När Jakob Dylan debuterade 1992 var det med bandet The Wallflowers, och hade det inte varit för efternamnet hade ingen tänkt på att jämföra med gamle Bob. Frågan är om någon hade brytt sig överhuvudtaget. Nu blev det ju ändå en hel del totalt orättvisa jämförelser. Det höll inte och bandet splittrades efter fem utmärkta album, med ett bestående mästerverk i andra plattan "Bringing Down the Horse".

The Wallflowers sysslade med stor och episk rock och pop, med knepiga och välskrivna texter, men det är historia nu. När Jakob solodebuterar är det med en väldigt stillsam och helt akustisk samling sånger, allihop små pärlor. Och texterna är bättre än någonsin. Det är ett ganska kort album som vinner på att höras igen och igen. Jag måste erkänna att den gick mig förbi första gången jag hörde den. Det var först när jag satte den på repeat och lät den vara soundtrack till min dag som jag insåg hur fantastisk den faktiskt är. Det går att tänka sig hur Wallflowers hade tacklat låtarna, men det är bra som det är, med bara trummor och bas bakom Jakobs akustiska gitarr och säregna stämma. Ett album som man lär sig älska.


Lyssna också på "Bringing Down the Horse", ett av nittiotalets allra bästa album. Tredje plattan "Breach" finns också att låna. Inte lika fantastisk, men stor popmusik iallafall.


Du kan lyssna här: http://www.myspace.com/jakobdylan

Elvis Costello

Jaha??? För bara några månader sen sa du ju att du skulle sluta spela in skivor, Elvis! Vad fan gör du här nu? Har Diana sparkat ut dig (som de flesta jag känner hoppas att hon en dag ska)?

Ja, det är lätt att göra sig lustig över Elvis nuförtiden. Men vi som minns storhetstiden märkte en skillnad redan med ”The Delivery Man” för några år sedan. Mats Olsson i Expressen, som inför läsarnas ögon sålde alla sina Costello-plattor nån gång på nittitalet, har sedan dess låtit meddela att han börjat köpa upp dem igen. Ha!

Men visst, nittitalet var verkligen inte Elvis årtionde. Jag köpte inte en enda av plattorna, trots ständigt prat om ”nytänding”. Och nu, när han har ”lagt av”, kommer en ny platta, och den är en ren slump. På besök i studion för att hjälpa Jenny Lewis med en låt, fick han en kick, störtskrev en handfull låtar, och spelade in dem med ett hastigt ihopsatt band (med gamla Attractions-medlemmar som Steve Nieve, och Jenny Lewis själv på ljuvlig stämsång).

Vilken kick det blev! Man blir som förflyttad tillbaka till 1986! Första låtarna kunde lätt varit med på ”Blood & Chocolate”. Just den är en känsla som dominerar här, men det är egentligen en ”greatest sounds”-samling, med allt från punkrockare till sofistikerade popstänkare och de där storslagna pianoballaderna. Underbara låtar avlöser varandra. Texterna är minst lika klyftiga som vanligt. Produktionen är enorm. Ja, jäklar!

Jag var själv så jävla utled på mannens senare utbud, att detta kommer som en ren chock! Liket lever! (Jag kommer ihåg när de sa det om Rod Stewart. Det visade sig vara osant. Han bevisade det sen.)


Lyssna också på:

Elvis Costello: Allt från ”My Aim Is True” 1977 till ”Blood and Chocolate” 1986 är fantastiskt (med undantag för ”Punch the Clock” som är sådär, och ”Goodbye Cruel World”, som är riktigt dålig).

Jenny Lewis! Både hennes plattor med Rilo Kiley och soloplattan. Och mer kommer ju!


PPS. Inget oanständigt i albumtiteln, även om det låter så när man uttalar den. Den är en hyllning till Momofuku Ando, skaparen av de där lättlagade nudlarna som nog varje student i hela världen känner till.

Isobel Campbell & Mark Lanegan

Isobel Campbell (från Belle & Sebastian) och Mark Lanegan (från Screaming Trees) fann varandra för ett par år sedan, och deras debut “Ballad of the Broken Seas” var ett litet underverk. Nåt slags folkmusik med uppenbar popkänsla, men absolut ingenting för hitlistorna. Tyvärr! Man tycker ju att en låt som Hank Williams-covern ”Ramblin’ Man” borde tilltala fler. Fast plattan blev ju lite av en ”alternativ hit” i alla fall, och lånades ut rätt mycket ett tag. Nu står den, otroligt nog, och samlar damm. Vi får hoppas att den här uppföljaren innebär en nytändning.

”Sunday at Devil Dirt” är väl en logisk fortsättning på debuten, men ändå inte. Isobel står fortfarande för i stort sett alla låtar, men nu är det nästan enbart Mark som sjunger, med sin dova och mörka röst. Om han lät rätt mycket som Nick Cave förut, så påminner han mer om Leonard Cohen idag. Isobel, när hon ibland går fram till mikrofonen, låter lika underbar som vanligt, men bidrar samtidigt till Cohen-liknelsen. Och ”Come On Over” låter kusligt likt The Walkabouts och är följaktligen rätt magnifik (fast elgitarren har nog gummisnoddar till strängar).

Självklart huvudnummer den här gången är ”Back Burner”, en lång och ljuvligt mässande voodoo-hymn, med Lanegan pratsjungande texten. Den har jag nog spelat tio gånger sen i förrgår. En annan favorit är ”Trouble”, en sån där ballad som man bara inte kan få nog av.

Det här är musik för sena kvällar. Oemotståndlig när man är på humör. Då blir den en platta omöjlig att tycka illa om. Men spela den aldrig när du ska på party! Då blir du bara sittande hemma med en flaska rödvin istället. Det kanske inte är snäll musik, men det är ändå oändligt vackert.


Mer att lyssna på:

Belle & Sebastian förstås, om man gillar brittisk snällpop med en hel del originalitet. Vi har i stort sett allt de nånsin gjort.

Screaming Trees, om man gillar post-grunge med en del rätt snygga låtar. En perfekt samling finns att låna.

Men framför allt, första plattan med det här paret! Har inte varit utlånad på ett tag nu!

Dessutom: The Walkabouts och Tindersticks.


Isobels MySpace-sida är gammal men kolla in YouTube: fullsmäckad med låtar och videor (med rätt usel bildkvalitet):
http://www.youtube.com/watch?v=kQS4K8Pg0U4