Carrie Rodriguez

De som har hört Chip Taylors plattor, har också hört Carrie Rodriguez. Sedan 2002 är hon en konstant samarbetspartner, på fiddle och sång. Hon härstammar från Austin, Texas, och det innebär att du kommer att bli påmind om både Steve Earle och Townes Van Zandt när du lyssnar på henne, för så är det bara.
Så vad händer när hon debuterar i eget namn? Tja... Chip happens, skulle man kunna säga. Chip Taylor har faktiskt skrivit nästan allting på den här plattan, några gånger med hjälp av Carrie själv. Och sånt sätter sina spår.

Oj, vilken lugn låt att börja med, tänker man när man hör inledande titellåten. Och det är just bara början det är. Det här är den lugnaste platta jag hört sen… ja, inte vet jag. Ett bra tag var det i alla fall. Men det hör till saken att den där första balladen är helt magisk, med ett atmosfäriskt sound, och påhittigt, klangfullt gitarrspel lite i skymundan. Och en saxofon (!). Vänj dig vid den, för den kommer tillbaka.

Andra låten ”Never Gonna Be Your Bride” är något av ett svart får i det här gänget. Den rockar faktiskt, med häftig fiddle och ett rykande komp. Fast den är förstås rätt kort. Sen är du tillbaka bland balladerna.

Ibland, när man tror att det inte kan bli lugnare, blir det det. Den svävande ”Dirty Leather” leder in i ”He Ain’t Jesus” som länge står nästan stilla, innan den får styrfart i den fina refrängen. Den blir en av plattans största stunder, med underbar, lågmäld sång från Carrie. ”Waterbound” saknar inledningsvis både melodi och mål, men får snart stadga av gammal hederlig fiddle, och förvandlas till klassisk bluegrass.

Korta ”’50s French Movie” överraskar med minst sagt okonventionella gitarrer och ett saxofonsolo (!) medan Carrie mumlar cynismer á la Lucinda Williams. Den tonas snabbt bort och lämnar en med intrycket att den aldrig var allvarligt menad. Ännu kortare, och hårdare, ”I Don’t Want to Play House Anymore” påminner också om Lucinda, särskilt textmässigt.

”Before You Say Another Word” är en mycket vacker ballad, men den lätt drönande ”Big Kiss” stannar kvar lite för länge. ”Got Your Name on It” får väl i det här sammanhanget betraktas som up-tempo, men är ändå en ballad, den också. Ännu lugnare är ”He’s Already Gone”, med en ljuvlig sopransaxofon (!) och hjärtknipande sång från Carrie.

Bara ett spår återstår, nio och en halv minuter långt. ”St Peters” är en ballad, men vid det här laget har du vant dig vid det. Den är dessutom alldeles utsökt. Den varar i fem minuter, och sen kommer extraspåret. ”I’m the One Who’ll Keep You from the Cold” är bara banjo, fiddle och Carrie på gott humör. Här öppnar hon slussarna och sjunger med en klackspark. Alldeles bedårande, och väldigt befriande. Lite mer av den här varan hade faktiskt inte skadat.

Men missförstå mig inte: det här är ett starkt och mäktigt album, och den som ger det lite tid blir belönad. Störst credit ska kanske gå till gitarristen Bill Frisell och steel-gitarristen Greg Leisz, som genomgående skapar fantastiska ljud när resten av bandet verkar ha somnat.

Jag är rätt säker på att Carries andra platta blir alldeles sagolik, men jag hoppas att hon då ger gamle Chip en ledig dag, och visar framfötterna själv. (Jäkligt snygga boots, förresten!)


PS. Jäpp, orden ”saxofon” och ”saxofonsolo” ska alltid åtföljas av ett häpet ”(!)” i såna här sammanhang. :)


Lyssna också på:

Chip Taylor, Lucinda Williams, Tres Chicas, Jolie Holland, “Wrecking Ball” av Emmylou Harris och Daniel Lanois, samt allt du kan få tag på med Steve Earle och Townes Van Zandt. Mer traditionell fiddle kan höras på Alison Krauss plattor. Och glöm inte Gillian Welch!