Oasis

Du såg kanske filmen om Oasis på TV häromkvällen? Den var ju rätt kul, och man fick bekräftat vad man redan visste: att Noel är rolig, att Liam är en skitstövel, och att bandet är en ångvält när de spelar live. Men den som inte hört bandet tidigare måste ha undrat vad allt ståhej handlade om. För det är ju inte precis som om Oasis är världens största band längre. Det var faktiskt länge sen de blev detroniserade.

Annat var det förr. När albumet ”Definitely Maybe” släpptes 1994 rensade det upp i den brittiska musikvärlden. Brödraparet Gallagher - Noel (gitarr, låtar) och Liam (sång) - spelade stökig Beatles-influerad rock, med en rå och uppkäftig ton som var precis vad britterna behövde, efter ett åttiotal med Pet Shop Boys, The Cure, och The Smiths. De blev stora över en natt; men det var med det andra albumet ”(What’s the Story) Morning Glory” som de blev var britts egendom. 1995 kunde man inte gå in i en affär utan att höra ”Don’t Look Back in Anger” eller ”Wonderwall” för femtielfte gången.

Sen började det fåniga Britpop-kriget med Blur (som Oasis vann), och musiken föll i skuggan av droger, fyllor, slagsmål och supermodeller. Den brittiska tabloidpressen hade glada dagar. Tredje albumet ”Be Here Now” var oinspirerat och överproducerat, och på något sätt har de lyckats bli mindre och mindre betydande med varje album sedan dess.

Allt det här återspeglas i deras första karriärsammanfattning någonsin. När Noel väljer det bästa från sitt första decennium är hela 14 av de 18 låtarna inspelade 1994-1995! De återstående fyra är hämtade från tre tråkiga 2000-talsalbum, och alldeles uppenbart inte av samma klass. ”Be Here Now” ignoreras helt och hållet.
När man lyssnat igenom den här samlingen är man ganska knockad, men man har också en hel mängd invändningar. Här är några av dem:

Formatet! Varför är det här en dubbel-CD? Om man plockat bort Liams 2 minuter långa låtskrivarförsök ”Songbird” och det tjatiga Beatles-plagiatet ”Go Let It Out”, hade resten fått plats på en CD!

Låtordningen är inte kronologisk, och det hade väl varit okej, om inte låtarna varit lätt ihopmixade och ibland överlappar. Om du vill programmera spelaren kronologiskt låter det rätt illa om en del övergångar.

Och vad gör ”The Importance of Being Idle” här? Rejält Kinks-influerad som den är, låter den ju mest som ärkerivalerna Blur! ”The Hindu Times” eller ”Roll With It” hade varit bättre val, som passat in riktigt bra. De var ju dessutom rätt stora hits, båda två.

CD-häftet! Inte en enda kommentar från bröderna Gallagher; bara ett par korta hyllningar från obskyra journalister, några rätt ointressanta foton, och låttexter som redan finns i massor på Internet.


Men skitsamma! Här finns ”Rock’n’Roll Star”, "Some Might Say", ”Live Forever”, ”Acquiesce”, ”Wonderwall”, ”The Masterplan”, "Champagne Supernova", och en hel hög med andra höjdare. Liam har den där rösten, och Noel är något av ett popgeni. Det är vackert så.
Det här är allt du behöver med Oasis. Fast det sägs att de ska släppa ett mästerverk senare i år. Det har de sagt inför varje platta hittills...


PS. Alla originalalbumen finns att låna. Alla Blurs också, om någon vill jämföra ärtor med morötter.