Linda McLean

Det räcker egentligen att titta på CD-häftet. Där sitter Linda med sin elgitarr i knät och ser dig i ögonen. Hon har varit med ett tag, och hon är inte särskilt imponerad av vad hon ser. Hon tänker köra rakt över dig.

Jag kommer inte ens ihåg hur jag hittade den här plattan: jag letade egentligen efter något annat. Men ett par små smakprov övertygade mig direkt. Att modern country kan vara så här jublande fantastisk och äkta; man blir lycklig bara av att tänka på det. Och med så små medel! Det är trummor, bas och gitarrer. Gitarrer, gitarrer, gitarrer. Det råder liksom ingen brist på gitarrer på Linda McLeans andra platta. Det är ett ringande och klingande och klangande utan ände, och det är alldeles underbart.

Första låten ”Love Nor Money” är en stenhård knockout. Balladen ”How Strong Is Your Sorrow” är så stor och stark att man blir rädd (men den borde ha hetat ”How Long Can You Fake It”). I ”Calling” lyckas hon med bedriften att låta som Maria McKee! Sen blir det RIKTIGT bra. Jag tror jag spelade fjärde låten, ”All Around”, fem gånger på raken.
Titellåten är makalöst vacker, och när ”What I’m After” drar igång efter det minutlånga introt är det en kick som du kan leva på resten av dan. ”Amsterdam Canals” ska vi bara inte prata om...


Lyssna också på: Maria McKee, Lone Justice, Kathleen Edwards, Thea Gilmore, Lucinda Williams, Bonnie Raitt, Trish Murphy, Edie Brickell, Uncle Tupelo, The Jayhawks.


PS. Kolla gärna in Lindas charmiga och personliga hemsida. Klicka hennes namn i rubriken!
Hon finns på MySpace också, där du kan höra tre av de bästa låtarna från den här plattan:
http://www.myspace.com/lindamclean