En av mina kolleger kom fram till mig en dag och frågade om vi hade beställt den där ”Comicopera” som de pratade om på radion i morse. Det hade vi, förstås. Men vad i hela friden hade fått henne att vilja höra den? Det är knappast hennes stil. Jo, nån kulturnisse hade sagt på radion att detta var nåt helt nytt, en mer lättillgänglig Wyatt, som alla skulle älska. Ja, tjena!
Robert Wyatt började som trummis i jazz/rock/psych-bandet The Soft Machine i slutet av 60-talet. Efter ”Third” i början av 70-talet hade de andra bestämt sig för att han inte fick vara med längre (för att han var för bra). Sen lyckades han drälla ut från ett fönster på tredje våningen och bli förlamad från midjan neråt. Sedan dess lever han sitt liv i rullstol, och trummandet är ett minne blott.
Han har dock aldrig slutat göra musik, och han har förvisso haft vissa säljframgångar: en gång med en osannolik cover på The Monkees ”I’m a Believer”, en andra gång med en makalös cover på Elvis Costellos ”Shipbuilding” (som kom mitt i Falklands-kriget och sved precis där den skulle svida).
För övrigt har Roberts stadiga ström av plattor varit en mix av avancerad jazz, minimalistisk pop och helt enkelt jävligt brittisk excentricitet. En höjdpunkt var den mästerliga men svårgenomträngliga ”Cuckooland” för några år sedan. Sedan dess har det varit tyst. Men nu kommer alltså ”Comicopera”.
ÄR det lättlyssnat då? Ja, de två första låtarna är nästan så de kunde spelas på radio. Nästan. Det finns små oaser av melodiösa experiment senare också, men merparten av den här skivan är mörk och sökande, i grunden jazzig musik som bara inte kommer att tilltala popälskare i allmänhet.
Det största problemet är ju förstås sången. Själv står jag inte ut med folk som envisas med att sjunga fast de inte kan: I gatuhörn, i karaokemikrofoner på krogen, i talangprogram på TV, eller på skivor med Darin.
Och Robert Wyatt KAN faktiskt inte sjunga! Han har känsla så det räcker till, och han kan backa upp den också, men han låter ändå för jävligt. Tack och lov för de många helt underbara instrumentalpartierna! De minner om gamla Zappa och annat bra.
Det här är en platta som du ska höra! Säg till mig om du vill höra den en gång till.
Annat att lyssna på:
”Shleep” och ”Cuckooland”, samt den ganska underbara samlingen ”His Greatest Misses”, som bland annat innehåller hitsen.
lördag, oktober 27, 2007
Robert Wyatt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men hur kan man egentligen påstå att Robert Wyatt inte kan sjunga? I så fall har du ingen vidare koll på vare sig musikteori eller praktiserande. Wyatts sångmelodier, stämmor och register är helt fascinerande,få har en sådan säkerhet i sin röst som den karln.
Har inte sett den här kommentare tidigare, tyvärr, men jag måste komma med ett sent svar, även om bloggen numera är historia.
Vad i hela friden har sångteori med faktiskt sjungande att göra? Vi snackar inte om opera här. Rockhistoriens stora sångare och sångerskor har ingen aning om teorier. Och de musikaliskt utbildade håller för det mesta käften. Ta klassiskt skolade Garth Hudson i The Band, en grupp där alla outbildade slashasar sjunger; sprucket, trasigt och underbart. Men inte Garth, för han kan inte.
Och lägg gärna märke till att jag inte ogillar Roberts sjungande. Tvärtom! Men han är ingen sångare.
Skicka en kommentar