John Mayall

John Mayalls tre första album spelades alla in mellan juni 1966 och september 1967. De har kommit att betraktas som en trilogi, även om det aldrig var meningen. Anledningen är gitarristerna, och vad de gjorde sedan. Det är nästan så att frontfiguren, sångaren, pianisten och munspelaren John Mayall, har kommit helt i skymundan. Ända sen Eric Clapton debuterade tillsammans med Mayall, har The Bluesbreakers varit en plantskola för brittiska gitarrister.

Den enorma första plattan är ett mästerverk inom den brittiska bluesen (en företeelse som man definitivt inte ska rynka på näsan åt!) Claptons rykande gitarr dominerar hela tiden: den blöder oavbrutet i det ena bluesnumret efter det andra. Samtidigt rockar det ordentligt. Efter den här plattan gick Eric vidare och bildade Cream, för att sedan ge sig ut i en jättelik solokarriär som varar än idag. Men det är fortfarande den här plattan som skiner starkast av allihop, ”John Mayall with the Bluesbreakers featuring Eric Clapton”.

På andra plattan "A Hard Road" ersattes han av Peter Green, ett annat gitarrgeni, med en helt annorlunda stil. Han använde sig en hel del av reverb, vilket skulle bli ännu tydligare när han lämnade Mayall och bildade Fleetwood Mac (lyssna på jättehiten "Albatross"!) Tyvärr gick han bort sig i droger och religiösa grubblerier, och Macs fortsatta karriär handlade om allt annat än blues.

Den tredje gitarristen är den minst kända. Mick Taylor ville aldrig bli superstjärna, och blev det aldrig heller, trots att han efterträdde Brian Jones i The Rolling Stones under fem hektiska år i början av 70-talet. Fortsatta samarbeten med Mike Oldfield, Little Feat och Bob Dylan ändrade inte på saken. Idag står han förmodligen och spelar blues på nån liten klubbscen nånstans. Taylor-skivan heter ”Crusade”.

Återutgivningen av John Mayalls alla album kommer nog att pågå ett tag, men vi kommer att stoppa i höjd med 1973. Då blev musikklimatet i England helt annorlunda, och Mayall blev en bortglömd bluesfarbror. Men det förminskar inte på något sätt de här skivornas genomslagskraft. Allihop är dessutom försedda med massor av extralåtar! Måste höras!


Lyssna också på John Mayalls två första soloplattor, utan The Bluesbreakers:

På "The Blues Alone" (otroligt nog släppt två månader efter den här trilogin) spelar Keef Hartley trummor. Allt annat görs av Mayall. Imponerande, men utan den intensitet som gruppen tillförde.

På "Blues from Laurel Canyon" (1968) bjöd han in en hel hög med musiker, inklusive Clapton och Taylor. En milstolpe, och alla som var med på den tiden hajar till när de ser det flummigt gröna omslaget.

Det finns också en fin samling med hans senare musik på "Silvertones". Inte riktigt lika fantastiskt, men gubben lever än!
PS. Det är ju fånigt, men visst finns han på MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=179468294