Guillemots

Guillemots är inte som andra indiepopband. Med en klassiskt skolad pianist från England, en skotsk trummis, en gitarrist från Brasilien, och en kanadensisk tjej på kontrabas, har de ett helt eget sound. Lägg därtill blås och stråkorkester, och minst sagt okonventionella låtar, och resultatet blir rena ljudäventyret.

Tidigare i år släppte de "From the Cliffs", ett album som samlade upp debut-EPn och en handfull singlar. Nu har det första riktiga albumet kommit, och det har med rätta hyllats i samtliga brittiska tidningar. Det bjuder på storslagen popmusik full av märkliga infall. Lyssna bara på titelspåret, en mycket snygg poplåt med smått vansinniga röstsprång. Överhuvudtaget är sångarrangemangen genomgående intressanta. Ibland låter det rent av opera, på ett sätt som kan påminna lite om salig Jeff Buckley.

Avslutande "São Paulo" är ett kapitel för sig. En förhållandevis normal ballad, fast nästan 12 minuter lång, växer och växer tills stråksektionen verkar ta över alltihop, på ett öronbedövande sätt. Då, halvvägs in, stannar allting upp - och sen kommer det verkliga crescendot. Sångaren vrålar efter en doktor, en krigare, en advokat... och sen är det.... MAMBO - jag lovar! Kort paus bara, sen är han igång igen. Och en hel jädra symfoniorkester tar över, innan den bryter ihop till klangerna av cymbaler och glockenspiel, tills en gong-gong gör slut på det, och en ensam speldosa plockar upp vad som finns kvar av melodin.

Detta brukade kallas "pretentiöst" på 70-talet, och det var precis vad punken reagerade emot. Vi får väl se om folk är mer mottagliga nuförtiden. Om inte, så kan vi se fram emot ett nytt Sex Pistols nästa år.

Båda albumen finns att låna på biblioteket, för den som vill höra något utöver det vanliga.

Kolla också in bandets hemsida (klicka på rubriken ovan). Mycket välgjord och originell.