Florence Valentin

Dom här har vi ju pratat om förut, utan att någon för den sakens skull lånade deras plattor. Jag undrar vad som är fel med dom!
Det nya skitsnygga omslaget innebär nog en ändring...

Kan det vara att dom fortfarande låter som The Clash? Att dom har börjat låta som Håkan Hellström? Eller Moneybrother? Vi har tröttnat på fotbollsrefränger? Vi har tröttnat på att kolla ett
texthäfte för att ha en aning om vad Love Antell sjunger om?

Titelspåret den här gången handlar - har jag hört - om mordet för ett par år sedan på Ricardo, en ung man som inte ville någon något illa. Men det är en ganska besvärlig text som ínte betyder ett skit om du inte vet det.

Annars är det som vanligt, högspänning från start till mål, ett konstant jättebröl med saxar och feedback i glad samman. Låtarna limmas ihop med Internationalen, intervjuver med narkomaner. och Du gamla jävla fria. Lite trött blir man.

Men jäklar i min lilla låda vad det rockar här och där! Love Antell är en man att räkna med. Florence Valentin har däremot gjort allt dom kan. Det var överraskande bra så länge det varade.

PS. Lyssna på "Pokerkväll i Vårby Gård" eller "Full och dum" på två tidigare plattor. Oemotståndligt.

Klicka här http://www.myspace.com/florencevalentin och hör den enorma titllåten och en massa annat kul. Det du, Bruce, din gnidne fan!

Nick Lowe

Igår skrev jag att The Pirate Bay gör samma sak som vi gör. Sen tog jag mig en funderare på det där, och kom fram till att de gör ju inte ens det! Så här ungefär:

En Nick Lowe-fantast som har köpt alla Nicks plattor genom åren läser Mats Olsson i Expressen och blir nyfiken på den nya samlingen och den där DVDn med kuliga videor från Nicks karriär som han pratar om. Men kassan är skral och hon har inte råd att köpa den. Vad göra?


Då säger The Pirate Bay: "Varför går du inte in på biblioteket och lånar den?"

"Kan man göra det?" undrar Lowe-fantasten. "Visst," säger The Pirate Bay. "De har den, de finns därborta på Föreningsgatan. Häng med så ska vi visa dig vägen!" Och visst, där är den ju, och ett fattigt fan kan låna den i två veckor och skratta åt en ung, långhårig, snedtandad och bakfull Nick, eller åt Dave Edmunds som chaufför när Nick gifter sig med Carlene Carter. Och dessutom njuta av den fina timslånga konserten från förra året. Ungefär så.

Nåja, nu kan väl åklagarsidan hävda att jag hade druckit en whisky för mycket när jag tänkte ut det där, men jag står bakom det i alla fall.

Den nya samlingen då? Tja, som man kunde befara ligger tonvikten på de fyra senaste albumen, och vissa låtval är tvivelaktiga, men det är ju ändå exemplariskt. Och videorna är verkligen kuliga och konserten är helt underbar. Nick har blivit gammal men han sjunger bättre än nånsin. Tycker jag, som har köpt varenda Lowe-platta som släppts sen mitten av sjuttitalet, inklusive dom som inte var särskilt bra. Men den här köper jag inte. Jag lånar den på biblioteket.

XTC

När jag sorterade skivavdelningen för ett tag sedan kände jag att det var något som fattades mellan Robert Wyatt och Yazoo, om man säger så. Jisses, vi har glömt XTC! Vilken jädra miss! Nu kan vi kanske ursäkta oss med att resten av världen också har svårt att komma ihåg dem. När man räknar upp de viktiga banden från 80-talet finns sällan den här brittiska gruppen med.

Men så går det när man inte turnerar! Vem hade brytt sig om the Rolling Stones idag om de inte gjorde den ena megaturnén efter den andra? Hysterisk scenskräck satte tidigt stopp för det här bandets liveframträdanden. Precis som förebilderna the Beatles låste de istället in sig i studion och gav ut en serie ytterst genomarbetade och närmast perfekta popplattor. Mestadels för döva öron, åtminstone utanför hemlandet England.

De här två albumen - det tredje från 1979, och det nionde från 1989 - tillhör mästerverken och är mycket representativa. Redan från början stod Andy Partridge för spretiga och spastiska poplåtar, och Colin Moulding för underfundiga smygare som alltid kom i skymundan. Allihop med massor av leklust och mer än lovligt überklyftiga texter.

"Drums and Wires" är lite speciell, eftersom det för en gångs skull är Colins låtar som dominerar, bland annat med gruppens enda stora hit, "Making Plans for Nigel". På "Oranges & Lemons" tio år senare är det åter Andy som är störst med gigantiska "The Mayor of Simpleton" och "The Loving". Det är rätt kul att jämföra de här två skivorna. Inte mycket har hänt på tio år, och man ser för sig ett band instängt i en liten studio under hela åttitalet, helt opåverkade av Manchester, danskulturen, hiphop och andra nymodigheter. The Smiths? The Cure? New Order? Det är frågan om XTC överhuvudtaget har hört dom! När dom glada i hågen kör ett visselsolo på en platta från 1989 måste man bara älska de här knäppgökarna. Tre år senare släppte de sitt sista riktiga album, "Nonsuch". Det var samma år som Nirvana släppte "Nevermind" och hela musikvärlden förändrades. Men XTC låter exakt likadant som de alltid gjort...

Nu finns gruppens ALLA plattor att låna på biblioteket, och det är inget mindre än en kulturgärning, jag lovar. Sällan har era skattepengar spenderats bättre.

PS. De hade ett psykedeliskt hobbyband också, The Dukes of Stratosphere. Vi kanske köper nåt med dom också. Men håll inte andan.

Jordan Zevon

Egentligen är det ju ganska bra tajming att börja biblioteksblogga igen nu, med hela uppmärksamheten riktad mot The Pirate Bay, och inte en själ som säger nåt om att man kan gå in på bibblan och låna alla plattor, och vad man sen gör med dom är ens egen sak. Fast vi FÅR ju lov att göra det, och alla litar på att ingen låntagare kopierar plattor. (Jag är själv HELT övertygad!)
Men..... varför åtalar man då The Pirate Bay? De gör ju samma sak som vi gör!

Nåja, om de lyckas sänka piratskeppet så finns 100-tals andra som redan är bättre. När DOM stängs finns där nya, som dessutom blir större och bättre hela tiden. Vilken åklagare orkar ge sig på demonoid.com igen? Det gick inte så bra förra gången. Och då har vi inte ens börjat diskutera bitenova.com eller de tusentals andra sajterna.
Men om man nu vill vara laglig, finns ju biblioteket. Vi har precis fått in det senaste från i stort sett alla. Varför ladda ner 160 kb/s "olagligt" av den senaste Metallica-plattan, när du kan gå till bibblan och helt lagligt låna den faktiska CDn? (Varför överhuvudtaget låna en platta av ett band som faktiskt stämmer sina fans? Men det är en annan diskussion.)


Den där plattan däruppe? Jodå, Jordan Zevon kommer att få leva med sitt efternamn hela sitt liv. Hans pappa hette Warren och var alla rockares favoritfyllo i mer än 30 år innan han dog i cancer.

Man anar vissa betänkligheter inför det här skivsläppet. Men sen visar det sig att Jordan inte alls tänker följa i pappas fotspår. Det här är inte ens rockmusik! Det är...... POWER-POP! Och riktigt bra powerpop, dessutom! Alla hooks och refränger sitter där. Nu är ju inte Jordan nån stor sångare (det var inte farsgubben heller) men det låter rätt OK om alltihop. Kul pop med kvalitet, och några riktigt överjävliga låtar. Bra så! Det kommer utan tvekan att bli ännu bättre.



Lyssna också på: allt du överhuvudtaget kan lägga vantarna på med WARREN Zevon!



PS. Den här plattan finns varken på The Pirate Bay eller Demonoid.com. Den finns inte i din lokala skivbutik heller. Men den finns på biblioteket.

Neko Case

Det är ganska besynnerligt hur vissa bra plattor kan stå och samla damm i våra hyllor. Inte en själ vill låna Neko Cases fantastiska plattor, trots att hon hyllas i varje musiktidning värd namnet.
När jag såg det nya, lite mer säljande omslaget tänkte jag att nu ska det bli ändring, men inte blev det det! Folk bläddrar förbi henne, och går hem med Dido eller Tracy eller fucking Madonna istället.

Nu är ju inte Neko kommersiell på samma sätt som dom, men hon är inte på minsta vis svårtillgänglig. Kanske behöver man lyssna på hennes plattor ett par gånger innan låtarna sitter där, men sen vill man inte vara utan henne.

Jag har aldrig sett henne live, men mina amerikanska vänner försäkrar mig att hennes konserter är fenomenala. Och det här albumet är alldeles makalöst! Ja, ni får nog ta och skärpa er. Igen! (Varför kommer jag att tänka på en gråtande 3-åring på färjan till Danmark, och en mamma som lutade sig fram och sa "det är GLASS! du kommer att tycka OM det!")


PS. Lyssna också på "Fox Confessor Brings the Flood" och "Blacklisted"
Och Thea Gilmore. Alla plattorna finns där! Martha Wainwright, också!

Och Cat Power. Och Shawn Phillips. Äh... Lyssna på Madonna då!


PS. Men man avslutar INTE en platta med en halvtimmas fågelkvitter! Höll på att driva mig till vansinne, för att inte tala om katten!

Caroline af Ugglas

Jag har aldrig följt Melodifestivalen, så jag hade aldrig hört "Snälla, snälla" förut. (Jag har fortfarande inte hört Ernmans vinnarlåt eller nån av alla förlorarna.)

Men NU har jag det, och det var väl - om sanningen ska fram - för väl att den inte fick representera Sverige i Moskva. Den är alldeles för egensinnig och originell för det! Och den har SOUL, något som man inte förknippar med Eurovision Song Contest.

Carolines nya album har också soul, i massor. Med ett par undantag rör det sig om soulballader, några ganska bra, en hel del alldeles utmärkta! Bandet är tillbakalutat coolt och huvudpersonen sjunger med den där övertygelsen i rösten som man sällan hör på svenska plattor. Hon skriver en hel del själv, och får hjälp av andra. Är det Markus Krunegård som sjunger duett på en av låtarna? Konstigt nog berättar inte CD-häftet det.

Ett alldeles utmärkt litet album, och jag skäms lite för att jag inte visste att Caroline af Ugglas var en av Sveriges allra bästa sångerskor.


Lyssna också på:

"Joplin på svenska" - af Ugglas tolkar Janis Joplin

Peter Doherty

Ja, det var ju ett tag sen... Musikbloggen har varit deprimerad över det totala skivmörkret under december, januari och februari. Till och med säkra kort som Bruce kom ut med outhärdligt dravel. (Ytterligare ylande saxofonsolon från Clarence Clemmons, någon? Någon enda???)

Det enda bra som kom var väl A Camp med sin andra platta. Den är verkligen något alldeles speciellt, men man retar sig på att den inte står i Nina Perssons namn. "A Camp" är ett uselt bandnamn för ett band som inte är ett band.

Nåja, nu kommer musikåret i alla fall igång, och jag tänker börja med det senaste vi fick in, just idag faktiskt. Peter Doherty lär väl vara känd för de flesta - som medlem i The Libertines och Babyshambles, som pojkvän till Kate Moss, som knarkare och som medieföljetong. Jag hade inga stora förväntningar på hans första riktiga soloplatta, men jag blev positivt överraskad.

Här finns väldigt lite av det ramlande, snubblande, nästan kapsejande rocköset från bandplattorna. Istället är det mest akustiskt, med snygga arrangemang, en stråkkvartett här och där, bra texter och riktigt snygga låtar. Mycket övertygande!

Som jämförelse vill jag gärna nämna en annan gammal punkare, också aktuell med ett nytt soloalbum. Vår egen Thåström är tillbaka med "Kärlek är för dom". Kanhända någon tycker om det - en hel hög med kritiker har ramlat över varandra för att hylla det - men det är faktiskt det mest pretentiösa och skittråkiga mannen nånsin har gjort (och det vill ju inte säga lite).

Spår efter spår med pratsjungande, noll melodi, lunkande instrumentation, och den där hesa rösten som har slutat sjunga. Herregud, det är så trist det kan bli! Lyssna på Ebba Grön istället, om den där hemlösa jäveln som snodde oss på 40 plattor häromsistens får för sig att lämna tillbaka den.

Lyssna också på: De två plattorna med The Libertines, och de två med Babyshambles. De är rätt risiga alla fyra, men där finns massor av guldkorn.

Ryan Adams & Jesse Malin

Ryan Adams har ju (som nästan varje år) fått beröm för sin starka "comeback" i år, men det finns ju för fan inga LÅTAR på hans nya platta!

Och Jesse Malin har helt gett upp efter uppbrottet från Lucinda. En coverplatta? Som fjärdeplatta? Vem bestämde att det här var bra nog att ge ut?

Jag klumpar ihop dom för att dom är bästa kompisar och för att dom är slashasar båda två. Fråga Lucinda. Vi har hoppats på ett bra Adams-album så länge nu att recensenterna går i taket över det här hopplöst slöa albumet (det där till höger med det jättemeningsfulla omslaget). Och efter att ha hört Jesse Malin mörda "Me and Julio Down by the School Yard" kan jag lugnt påstå att hans storhetstid (om han hade nån) är över. Synd, förra plattan var rätt bra.

Lyssna på Lucinda istället. Och Hayes Carll. Och Eilen Jewell. Och Kasey Anderson.

Marianne Faithfull

Alla känner väl till Marianne Faithfull: rikemansdottern som blev tillsammans med Mick Jagger och Stones, drogade ner sig, blev heroinist och uteliggare i London och kom tillbaka 10 år senare med "Broken English", ett av 70-talets starkaste album.

Hon har hållit på sen dess, både som sångerska och skådespelerska (kolla in det makalöst tillbakahållna agerandet i "Irina Palm"). Och här är hon igen. Jag trodde hon var knäpp på allvar som gav sig på Dolly Partons "Down from Dover" som öppningsspår. Sen visar den sig vara det häftigaste jag hört på länge, med snyggt blås och stor produktion. Marianne sjunger den sorgsna texten helt perfekt (hon har ju erfarenhet att plocka ifrån).

En annan höjdpunkt är Randy Newmans "In Germany Before the War". Och det går ju inte att missa löjligt långa covern på Smokey Robinsons "Oooh Baby Baby", med gästsångare Antony (från the Johnsons). Kanske lite för jävla tillgjort för min smak, men när Antony rockar loss i mitten måste man skratta: håll dig till balladerna, Antony!

Jag skulle inte rekommendera någon att köpa det här albumet. Det är ju för väl att det finns att låna helt gratis på biblioteket.


PS. Jag såg Marianne spela en av huvudrollerna i Tom Waits' "The Black Rider" i London för några år sedan. Alla mina engelska vänner hatade henne. Jag tyckte hon var helt okej. Hon kommer nog inte sälja mycket av den här, men det är bra att någon ger ut den.

PPS. Hon låter faktiskt alldeles för jävligt i gamla "In My Solitude". Inte en ton rätt. Men det kan man ju säga om Keith Richards också.

Ry Cooder

Det tog tid att få ihop en vettig Ry Cooder-samling, men så har han ju också irrat mellan musikaliska stilar i nästan 40 år. Men här är den nu, en dubbel-CD som spänner över debuten från 1970 till innevarande års triumf. Visst hade man velat ha mer (själv saknar jag sisådär 30 favoritlåtar), men det är ju vackert så. Och vackert är det! Ljudmässigt har nog Ry aldrig låtit så bra. Den bästa filmmusiken (t ex "Paris, Texas") samsas med höjdpunkter från den där häpnadsväckande resan genom Amerikas musikvärld som har blivit Rys kännetecken. Rock, blues, jazz, country, zydeco eller hula-hula: gitarren går inte att ta miste på.

Men oj, vad jag hade velat ha mer från "Chicken Skin Music"!


Lyssna också på:

Den stora amerikanska trilogi som just avslutades med "I, Flathead".

"Bring the Family" med John Hiatt, och Ry i stor form.

Peter Green

Det var med stor förväntan jag öppnade den här 4-CD-boxen, men efter fem minuters kämpande hade jag ännu inte fått ut första CDn. Först efter att ha tagit glasögonen på kunde jag se "PUSH" på en del "knappar", och ja jisses, kan vi inte komma överens om ETT sätt att förpacka den här skiten?

Peter Green: Gitarrist hos John Mayall, grundare av Fleetwood Mac, religiös grubblare och tämligen omgående en redig knäppgök. Men innan droger och fjöntig religion gjorde så stor skada skapade han faktiskt en hel del fantastisk musik. Om man gillar blues kan man lyssna på Mayall-plattorna (inte de bästa i den mannens karriär) och framför allt till tidiga Fleetwood Mac, innan de blev ett världsnamn. Jättehits som "Albatross", "Man of the World", "I Need Your Love So Bad" och "Black Magic Woman" talar ju för sig själva.

De finns här allihop, plus Mayall-samarbetena och senare mindre lyckade soloförsök. Det sägs att han fortfarande lever, om man kan kalla det det. Lyssna särskilt på de två första plattorna. Stor blues, stor pop, stort gitarrspel, men en riktigt trasig människa. Och alltihop är ljudmässigt alldeles fantastiskt.

Jenny Lewis

Jag gillade verkligen Rilo Kileys senaste platta för nåt år sedan, men det är inte en förälskelse som har hållit i sig. Ärligt talat kommer jag inte ihåg en låt från den idag, och jag hoppas lite att vi slipper dom i framtiden. För det är ju när ledaren Jenny Lewis jobbar utanför bandets ramar som det blir allra bäst. Hennes samarbete med The Watson Twins var charmigt och kul och egensinnigt. Nu kommer uppföljaren, och det är ett litet mästerverk.

Jenny är ju ett popsnöre med förkärlek för snygg soulmusik (och det var väl det som blev Rilo Kileys undergång). Här samsas de souldränkta balladerna med experimentell pop och hård rockmusik. Det här är en närmast perfekt platta (om man bortser från det fula, tråkiga och väldigt svårlästa "omslaget").

Jodå, soulballaderna är magnifika och det finns många här. Men det är helt andra låtar som har blivit mina favoriter. Titelspåret är en stor rockballad med snyggt körarrangemang, "Carpetbaggers" är en jävlaranamma-duett med Elvis Costello (som vägrar pensionera sig; han är med på Lucindas nya också). Men huvudnumret är ändå nästan nio minuter långa "The Next Messiah", med drösar av gästsångare och ett helt oförutsägbart arrangemang. Man kan nästan höra Jenny slå sig ut ur Rilo Kileys snäva ramar, och det är helt fantastiskt. En klassiker, på ett helt omistligt album.


De TRE BÄSTA låtarna finns att höra gratis på Jennys MySpace-sida (sånt gillar vi):
http://www.myspace.com/jennylewismusic

Southside Johnny

Att göra storbandsversioner av Tom Waits låtar kan låta som en självklar idé, med tanke på Toms eget småjazziga 70-tal. När nu Springsteens gamle polare Southside Johnny ger sig på låtskatten blir det verkligen jazz för hela slanten. Det underliga är att endast fyra låtar hämtas från 70-talet, resten är av mycket senare datum.

För en Waits-fantast som mig kan det bli rena helgerånet ibland, och jag saknar ofta Toms skrovliga stämma och egensinniga arrangemang. Och om man inte är särskilt förtjust i storbandsjazz á la Nelson Riddle ska man nog hålla sig borta från det här.

Här finns höjdpunkter som "New Coat of Paint", "Tango Till They're Sore" och svängiga "Walk Away", den senare med Tom Waits själv som gäst. Men hela plattan präglas av ett jäkla gott humör, och förhoppningsvis kan den få någon att leta upp de helt överlägsna originalversionerna. De finns att låna!

Klicka rubriken ovan för några smakprov!

Dean & Britta

Dean Wareham var en gång i tiden frontfigur i Galaxie 500 och kan därmed sägas ha varit med och skapat den udda musikformen slowcore. Efter det bildade han gruppen Luna och fick sällskap av Britta Phillips. Luna splittrades och numera är det bara de två, både musikaliskt och romantiskt.

Parets andra album tillsammans har nyligen släppts och det är en liten poppärla! Det är inte slowcore längre, men nog är det långsamt! Samtliga låtar släpar sig behagligt fram i ursnygg produktion (en självklarhet när legendariske superproducenten Tony Visconti sitter i kontrollrummet). Det är vacker och svävande musik, som får åtminstone mig att tänka på Isobel Campbells samarbete med Mark Lanegan nyligen. Fast med mindre rock och mer pop.

Parets egna låtar blandas med covers på bland andra Donovan och Lee Hazlewood! Och det är väl den senares "You Turn My Head Around" som får anses vara bästa låten, med underbar sång från Britta. Men här finns egentligen bara bra låtar.

Gruppens första album, "L'avventura", har nyligen släppts igen och är under inköp.

Lyssna gärna på duons MySpace-sida:
http://www.myspace.com/deanandbritta

Jakob Dylan

Hej igen! Musikbloggen har haft en lång och skön semester, men nu när folk börjar undra om vi har dött så är det väl dags att sätta igång igen. Det har varit si och så med skivutgivningen i sommar, men en del kul har hänt. Först ut är en man med alldeles för mycket att leva upp till.

När Jakob Dylan debuterade 1992 var det med bandet The Wallflowers, och hade det inte varit för efternamnet hade ingen tänkt på att jämföra med gamle Bob. Frågan är om någon hade brytt sig överhuvudtaget. Nu blev det ju ändå en hel del totalt orättvisa jämförelser. Det höll inte och bandet splittrades efter fem utmärkta album, med ett bestående mästerverk i andra plattan "Bringing Down the Horse".

The Wallflowers sysslade med stor och episk rock och pop, med knepiga och välskrivna texter, men det är historia nu. När Jakob solodebuterar är det med en väldigt stillsam och helt akustisk samling sånger, allihop små pärlor. Och texterna är bättre än någonsin. Det är ett ganska kort album som vinner på att höras igen och igen. Jag måste erkänna att den gick mig förbi första gången jag hörde den. Det var först när jag satte den på repeat och lät den vara soundtrack till min dag som jag insåg hur fantastisk den faktiskt är. Det går att tänka sig hur Wallflowers hade tacklat låtarna, men det är bra som det är, med bara trummor och bas bakom Jakobs akustiska gitarr och säregna stämma. Ett album som man lär sig älska.


Lyssna också på "Bringing Down the Horse", ett av nittiotalets allra bästa album. Tredje plattan "Breach" finns också att låna. Inte lika fantastisk, men stor popmusik iallafall.


Du kan lyssna här: http://www.myspace.com/jakobdylan