Peter Doherty

Ja, det var ju ett tag sen... Musikbloggen har varit deprimerad över det totala skivmörkret under december, januari och februari. Till och med säkra kort som Bruce kom ut med outhärdligt dravel. (Ytterligare ylande saxofonsolon från Clarence Clemmons, någon? Någon enda???)

Det enda bra som kom var väl A Camp med sin andra platta. Den är verkligen något alldeles speciellt, men man retar sig på att den inte står i Nina Perssons namn. "A Camp" är ett uselt bandnamn för ett band som inte är ett band.

Nåja, nu kommer musikåret i alla fall igång, och jag tänker börja med det senaste vi fick in, just idag faktiskt. Peter Doherty lär väl vara känd för de flesta - som medlem i The Libertines och Babyshambles, som pojkvän till Kate Moss, som knarkare och som medieföljetong. Jag hade inga stora förväntningar på hans första riktiga soloplatta, men jag blev positivt överraskad.

Här finns väldigt lite av det ramlande, snubblande, nästan kapsejande rocköset från bandplattorna. Istället är det mest akustiskt, med snygga arrangemang, en stråkkvartett här och där, bra texter och riktigt snygga låtar. Mycket övertygande!

Som jämförelse vill jag gärna nämna en annan gammal punkare, också aktuell med ett nytt soloalbum. Vår egen Thåström är tillbaka med "Kärlek är för dom". Kanhända någon tycker om det - en hel hög med kritiker har ramlat över varandra för att hylla det - men det är faktiskt det mest pretentiösa och skittråkiga mannen nånsin har gjort (och det vill ju inte säga lite).

Spår efter spår med pratsjungande, noll melodi, lunkande instrumentation, och den där hesa rösten som har slutat sjunga. Herregud, det är så trist det kan bli! Lyssna på Ebba Grön istället, om den där hemlösa jäveln som snodde oss på 40 plattor häromsistens får för sig att lämna tillbaka den.

Lyssna också på: De två plattorna med The Libertines, och de två med Babyshambles. De är rätt risiga alla fyra, men där finns massor av guldkorn.