Jakob Dylan

Hej igen! Musikbloggen har haft en lång och skön semester, men nu när folk börjar undra om vi har dött så är det väl dags att sätta igång igen. Det har varit si och så med skivutgivningen i sommar, men en del kul har hänt. Först ut är en man med alldeles för mycket att leva upp till.

När Jakob Dylan debuterade 1992 var det med bandet The Wallflowers, och hade det inte varit för efternamnet hade ingen tänkt på att jämföra med gamle Bob. Frågan är om någon hade brytt sig överhuvudtaget. Nu blev det ju ändå en hel del totalt orättvisa jämförelser. Det höll inte och bandet splittrades efter fem utmärkta album, med ett bestående mästerverk i andra plattan "Bringing Down the Horse".

The Wallflowers sysslade med stor och episk rock och pop, med knepiga och välskrivna texter, men det är historia nu. När Jakob solodebuterar är det med en väldigt stillsam och helt akustisk samling sånger, allihop små pärlor. Och texterna är bättre än någonsin. Det är ett ganska kort album som vinner på att höras igen och igen. Jag måste erkänna att den gick mig förbi första gången jag hörde den. Det var först när jag satte den på repeat och lät den vara soundtrack till min dag som jag insåg hur fantastisk den faktiskt är. Det går att tänka sig hur Wallflowers hade tacklat låtarna, men det är bra som det är, med bara trummor och bas bakom Jakobs akustiska gitarr och säregna stämma. Ett album som man lär sig älska.


Lyssna också på "Bringing Down the Horse", ett av nittiotalets allra bästa album. Tredje plattan "Breach" finns också att låna. Inte lika fantastisk, men stor popmusik iallafall.


Du kan lyssna här: http://www.myspace.com/jakobdylan