Thea Gilmore

Det kvittar hur mycket koll man har på musikutbudet, det finns ändå alltför många artister som på något sätt flyger under radarn i åratal, innan man fattar att man missat något. Brittiska Thea Gilmore är en av dem. Hon har faktiskt släppt plattor sedan 1998 utan att få den kommersiella framgång hon så förtjänat. Men nu ska det väl äntligen bli ändring på det. Senaste albumet ”Harpo’s Ghost” har alla förutsättningar att bli det stora genombrottet: en gedigen samling välproducerade låtar, utan några egentliga svackor alls. Det är engagerande, lagom egensinnigt, och mer pop än man förväntade sig. Möjligen blir det lite FÖR producerat ibland, med det där svulstiga Sheryl Crow-soundet som kan gå en på nerverna. Men Thea har bättre låtar, med bättre texter, och hon är tio gånger mer äkta.

Första gången jag spelar ”Harpo’s Ghost” måste jag ta om den lätt trip-hoppiga ”The Gambler” igen och igen, innan jag kommer på vem rösten, och sättet att sjunga, påminner mig om. Först när jag inser att det är Aimee Mann, kan jag gå vidare.
”Everybody’s Numb” är en av plattans stora låtar, med en gigantisk ljudbild och en text om ”the united states of emptiness”. Balladen ”Red White and Black” är hur tjusig som helst, och ”Call Me Your Darling” är snygg radiopop som hade blivit en jättehit i en bättre värld. Hårda ”We Built a Monster” är nog det minst lyckade spåret, men ändå omistlig, med tunga trummor och tjutande gitarrer. Och vi har bara kommit halvvägs in i plattan…

Andra hälften är definitvt inte sämre. Aimee Mann-rösten kommer tillbaka i ”Whistle and Steam”; ”Contessa” är jättepop som påminner om Aimees gamla band ’Til Tuesday; och avslutande ”Slow Journey II” är en vacker ballad som växer till en av albumets största låtar.

Och för en gångs skull är det värt besväret att vänta i några minuter på det ”hemliga” extraspåret (som kanske heter ”Until the Bottle is Gone”), en härligt avslappnad och medryckande rockare som få artister hade ”gömt” på det här sättet.


Jag kan redan nu lova att bibblan snart kommer att kunna erbjuda två av Theas tidigare album, ”Avalanche” och ”Songs from the Gutter”, och kanske mer därtill.


Låna också:

Aimee Manns ”Bachelor No. 2” : ett lågmält underverk som faktiskt blev en säljframgång, inte minst tack vare ”How Am I Different” (den där stafettsången från filmen ”Magnolia”). Fantastisk popmusik som aldrig blir gammal.

”Everything’s Different Now”, albumet som blev ’Til Tuesdays svanesång. Inledande titelspåret är helt knäckande på egen hand, men det finns andra godbitar också.

Sheryl Crows ”Greatest Hits”: Hon har verkligen inte blivit bättre för varje ny platta, och hennes cred är noll, men här finns tillräckligt med bevis på att hon kan skriva riktigt bra låtar. (Debuten ”Tuesday Night Music Club” är också ett måste.)

Liz Phair är en lite mer ”alternativ” singer/songwriter, men släktskapet med Thea är uppenbart. Albumet ”White Chocolate Space Egg” rekommenderas varmt. Lyssna på låtar som ”Polyester Bride” och ”Shitloads of Money” och hör likheterna.
Debuten ”Exile in Guysville” är minst lika bra, men också mycket mer ”alternativ”. Liz har haft en svacka ett tag, men vi ser fram emot en comeback nästa år.

Dessutom: Cat Power, Fiona Apple, Sarah McLachlan och Shawn Colvin.