Legend

Det är nästan ingen som minns Mickey Jupp idag, och ännu färre som minns hans första band Legend. Han har blivit så förbisedd i hela sin misslyckade karriär att det är snudd på skandal. Men han hade väl ingen vidare timing heller. Han var redan trettio när han utan framgång skivdebuterade 1969. Den här andra plattan släpptes på lilla bolaget Vertigo 1970, bland heavy metal och symfonirock och andra konstigheter, och det är väl egentligen inte så underligt att den försvann i mängden.

Själv har jag letat efter en CD-utgåva av det här albumet i tjugo år, och nu är den här! Det ännu mindre bolaget Repertoire har specialiserat sig på återutgivningar av plattor från Vertigo, och de borde få medalj för det. Jösses, vilket bra jobb de gör! Samtida singlar ingår, ljudet är fantastiskt, informationen är klar och tydlig, och presentationen är mycket snygg! Det finns ingenting att klaga på.

Albumet heter som bandet, men kallas ofta ”The Red Boot Album”. Och hur låter det då? Tja, som exemplarisk, lätt popanstruken pubrock, men tyvärr (för Mickey) fyra-fem år för tidigt. Ingen brydde sig. Men det finns faktiskt inte en dålig låt här. Texterna är fina, ofta humoristiska, och melodierna tar aldrig slut. Ingen överraskning att Nick Lowe snott det mesta från den här plattan minst en gång, och ibland rakt av (kolla in ”My Typewriter”, som själv snor friskt från "The Monster Mash"). Visst är det retro (ja, det var retro redan 1971), men låtarna har en sån kvalitet att det kvittar.

Efter tre album var det dessvärre över (fast legender dör ju aldrig). Det dröjde till 1978 innan Mickey solodebuterade på nystartade Stiff Records, med ”Juppanese”. Rockpile kompade, Nick Lowe producerade, och plattan totalfloppade. Och därifrån har det varit nerförsbacke hela vägen. Men jag har hört att han fortfarande turnerar runt England (han fyller 67 i år).

Om du bläddrar bland vinylen på en loppis nån gång och stöter på den här plattan: köp den! Den är värd en liten förmögenhet. Och om du hittar ”Mickey Jupp’s Legend”, en samling från sent 70-tal, så ska du slå till. Den är alldeles fantastisk.


Om du gillar den här plattan så gillar du också:

Legend: "Moonshine"
Nick Lowe: ”Basher”.
Graham Parker: “Howlin’ Wind” och “Heat Treatment”.
Elvis Costello: “My Aim Is True”.
Dave Edmunds: “Tracks on Wax 4”
Creedence Clearwater Revival: “Willie and the Poorboys”
Dr Feelgood: “The Singles Collection”
Flamin’ Groovies: “At Full Speed”