Norah Jones

Nuförtiden, när de flesta etablerade artister tar allra minst tre-fyra år på sig mellan plattorna, är det skönt med en frisk fläkt som pianisten och sångerskan Norah Jones. Hon debuterade 2002, med en samling jazziga ballader, och blev mångmiljonär över en natt. Uppföljaren, med liknande innehåll, kom två år senare och blev nästan lika stor. Sedan dess har hon hunnit med att starta TRE hobbyband, varav countrygruppen The Little Willies gav ut sin debut förra året! (Vi väntar med spänning på en platta från hennes punkband, där hon spelar elgitarr, i hård make-up och blond peruk.)

När nu hennes tredje soloplatta kommer, knappt fem år efter debuten, låter det välbekant, men ändå annorlunda. Det handlar inte längre om covers av kända låtar, eller bidrag från kända låtskrivare. Nu skriver hon sina sånger själv, och det är faktiskt ett lyft! Hon har alltid varit bra, men nu är det på allvar. Hon är numera en suverän singer/songwriter som inte låter sig placeras i ett fack. Hon gör som hon vill. Om hon vill ha ett visselsolo i en låt, så visslar hon (rätt bra, dessutom). Vill hon att det ska låta som idolen Tom Waits, så gör det det. Och i "Not My Friend" står feedback-gitarrerna som spön i backen. Singelvalet "Thinking About You" är ljuvlig soulmusik, med elpiano, blås och ett orgelsolo. Den glömmer man inte i första taget.

Arrangemangen är lätta och luftiga, musicerandet är lågmält och fläckfritt, och när någon gång en stråksektion får göra sig gällande, är det precis vad som behövdes. Det är, kort sagt, Norah Jones bästa platta hittills. Men det lär komma mycket mer; hon är fortfarande ung.

Bry dig inte om recensenter som säger sig sakna legendariske producenten Arif Mardin (som dog strax innan den här inspelningen började). Mardin var förvisso en fantastisk producent, men nu är det Norah som styr, och hon gör det förbannat bra!

Låna också en platta med hennes pappa, Ravi Shankar. Han har inte sålt lika många plattor, och han är egentligen bara sitar och tablas, men han är rätt häftig ändå.