Neil Young

Neil Young fyller 62 om ett par veckor och han har spelat in skivor i över 40 år. Men bara just nyligen har han börjat ge ut sin produktion på CD (inklusive tidigare oåtkomliga liveupptagningar). De är inspelningar som måste höras, men nyproduktionen har gått på halvfart ett tag, så pass att man hade börjat avskriva honom. Då slår han till igen, med ”Chrome Dreams II” (det finns ingen utgiven ”Chrome Dreams I”, men inspelningen lär ligga nånstans).

Den här skivan är verkligen en nytändning! Den börjar stillsamt med två akustiska ballader som minner om tiden från 1970 till 1975. Men redan på tredje låten överraskar han med 18 (arton!) minuter långa ”Ordinary People”, med stor produktion, massor av blås, och det ena brinnande gitarrsolot efter det andra (plus ett sordinerat trumpetsolo!) Det är en hyllning till världens vardagshjältar, och utan tvekan det häftigaste han gjort sen ”Like a Hurricane”.Jag har lyssnat på den fyra gånger sen vi fick den med posten i morse.

Svårt att komma tillbaka efter en sån urladdning, men han klarar det. Vackra ballader varvas med rykande rockare, med självklara höjdpunkter i gulliga ”The Believer” och den ljuva countryhymnen ”Ever After”. Sen är det dags igen: 14 och en halv minut långa ”No Hidden Path” är stökig och brökig rock som försöker sig på en vacker refräng mitt i allt gitarroväsen, utan att lyckas. Men gitarren mullrar, dånar och brinner som den ska. I närmare en kvart, alltså. Ingenting för popsnören!

Han sjunger som en kråka, som vanligt, men till skillnad från t ex Robert Wyatts försök köper man det, som vanligt. Utom 7 minuter och 39 sekunder in i ”Ordinary People” där Neil tar i lite. Det skulle han inte ha gjort.


Mer att lyssna på:

Vi har drösar med Neil Young-plattor, trots att de knycks hela tiden av folk som är för korkade för att fatta vitsen med lånebibliotek. De bästa (av dom vi har kvar) är ”After the Goldrush”, ”Harvest”, ”On the Beach” och ”American Stars ’n’ Bars”.

Vi får väl köpa ”Rust Never Sleeps”, ”Freedom” och ”Ragged Glory” igen, eftersom de tjuvaktiga fåntrattarna knappast lär lämna tillbaka dom.


Och visst har gamle Neil en MySpace-sida med fyra låtar från nya plattan:
http://www.myspace.com/neilyoung