Dave Edmunds

Ända sedan rockmusikens födelse har det funnits folk som försökt återskapa den ursprungliga känslan, det genuina soundet; rock’n’roll som den gjordes på 50-talet. Det har lett till pinsamheter som Sha-Na-Na och Showaddywaddy (och tusentals andra vars namn vi glömt). Här i Sverige har förkämparna hetat Jerry Williams (med tveksamt resultat) och, på senare tid, The Refreshments, som lyckats riktigt bra, men så är de också goda vänner med mästaren Dave Edmunds; en man som inte drar sig för att rätta Chuck Berry när han spelar ”fel”, som handgripligen slängt en full Keith Richards av scenen när han spelat ett falskt ackord, och som litade så lite på andra musiker att han länge gjorde allt själv (inklusive tjejkören).

Dave var bara 10 år gammal när rocken föddes, men numera är han auktoriteten på området, och hans omdöme är osvikligt. För en sådan purist är det lustigt att han debuterade i en experimentell bluesrockgrupp (Love Sculpture) som fick en hit med en gitarrversion av Chatjaturjans klassiska ”Sabeldans” på 60-talet. Men typiskt nog la han ner bandet ganska snabbt och satsade på en solokarriär. Första tecknet på den nya inriktningen var singelhiten ”I Hear You Knocking” när 70-talet var ungt (han var inte på plats när det var dags för sångpålägget så han ringde in det! Därav det säregna ljudet.).
Han följde upp med ”Subtle as a Flying Mallet”, ett album så Spector-influerat att Phil Spector bleknade. Tyvärr var produktionen (gissa vem) ganska instängd; man fick känslan av bra musik som försökte ta sig förbi en jättelik wall-of-sound. Framgången uteblev, kan man säga. Ungarna lyssnade på Bowies ”plastic soul”, symfonirockare som Genesis, eller krautrock och reggae. Både punk och disco stod och väntade runt hörnet, och inte en själ brydde sig om exakt hur man ska bända strängarna i ”Johnny B Goode” för att det ska bli rätt.

Men så träffade Dave sin like i poptjuven Nick Lowe, och tillsammans bildade de livebandet Rockpile, som än idag framstår som det kanske perfekta rockbandet. Med Lowe på bas, körsång och felfri produktion, Billy Bremner på gitarr och Terry Williams på trummor, spelades det makalösa albumet ”Get It” in 1977. Tretton låtar bränns av på drygt en halvtimme, och det finns inte en överflödig sekund, inte ett felaktigt ord, aldrig en tveksam ton. Så självklart och självlysande är det, att vi rockfantaster aldrig glömmer det när vi ska sätta ihop den där listan över de bästa rockalbumen i världen.

Det börjar med samtida rock som Bob Segers ”Get Out of Denver”, Nick Lowes ”I Knew the Bride”, och Graham Parkers ”Back to Schooldays”; en trio låtar som kan däcka vem som helst, och allihop allvarligt influerade av husguden Chuck Berry. Fortsättningen blandar perfekta pastischer med smakfulla plock från rock- och countrymusikens bakgårdar: inte alltid jättehits, men alltid utsökt. Edmunds egen ”Worn Out Suit, Brand New Pockets” är perfekt snyftcountry, och Elvis själv får sig en match i en rykande version av “My Baby Left Me”. Titellåten lever och har hälsan, trots Jerry Williams elaka försök att ta livet av den, och gamla ”Ju-Ju Man” är bara så bra att ord inte kan beskriva det.

Punkens ankomst förvandlade Genesis, Yes, Pink Floyd och Led Zeppelin från popstjärnor till gubbjävlar, men Edmunds trivdes som en fisk i vatten. Han följde upp ”Get It” med nästan lika fantastiska ”Tracks on Wax” året därpå, och mötte 80-talet med ”Repeat When Necessary” och ”Twangin’” – fina plattor båda två, med höjdpunkter i Costellos ”Girls Talk” och Fogertys ”Almost Saturday Night”. Sen dess har det väl gått lite sådär för Dave, men hans version av Springsteens ”From Small Things (Big Things One Day Come) från 1982 är och förblir en klassiker.

När nu det lilla skivbolaget Wounded Bird börjar ge ut hans plattor igen, är det bara att tacka och ta emot. De låter alldeles som nya, och musiken låter alldeles som gammal, precis som det ska vara. Så här långt kan vi erbjuda ”Get It”, ”Tracks on Wax 4” och ”Twangin’”. Så snart vi hittar ”Repeat When Necessary” har vi den också. Och Rockpiles legendariska "Seconds of Pleasure" är beställd.


Låna också:

Allting med Nick Lowe; särskilt samlingen ”Basher” (hans smeknamn i branschen) och de senare, mer sofistikerade och vithåriga mästerverken ”Dig My Mood” och ”The Convincer”.

Nicks exfru (och tillika Johnny Cashs styvdotter) Carlene Carter gjorde sprudlande countrypop med ”I Fell in Love” och ”Little Love Letters”, delvis med hjälp av Edmunds och Lowe.

The Refreshments. De är svenska, och de är inte ”äkta”, men det är ju inte Dave Edmunds heller, om man ska vara nogräknad. Albumen ”Musical Fun for Everyone” och ”Real Music on Real Instruments” är suveräna uppvisningar med mestadels originallåtar; party från början till slut.

Chuck Berry, vars låtar utgör själva mallen för all rockmusik. Allt du behöver finns på den utmärkta dubbel-CDn "Anthology".