Kronos Quartet and Asha Bhosle

Bloggare idag är Michael Bafford på Önnestads bibliotek, som har lyssnat på "You've stolen my heart" med Kronos Quartet:

Har man vistats i Indien någon längre tid kommer man säkert i kontakt med f.d. Bombays – numera Mumbais – svar på Hollywood: Bollywood. De allra flesta indiska filmer är musikaler. För att vara mera specifik är de romantiska musikaliska thrillers där dansnumren används för att ge tyngd åt berättelsens känslostämning. Det kan röra sig om uppsluppen komedi, djup förtvivlan eller den hetaste erotik. (Man får inte kyssas på den indiska duken, vilket inte hindrar filmskaparna från att göra några av de mest upphetsande scener jag har skådat).

Musiken är mycket populär, spelas i radio och nynnas och sjungs på bussar, kaféer – överallt. Under många år var det egentligen endast två kvinnliga s.k. ”playback”-sångare som försåg hela industrin, flera hundra filmer om året, med sång. Det var Lata Mangeshkar och hennes syster Asha Bhosle.

Asha var gift med en man som heter R D Burman och som visar sig vara en musiker av sällan skådad ekvilibristik. Hans musik låter – på något sätt – indisk, ofta med en tabla som bär rytmen – men sedan använder han alla andra instrument som någonsin har spelats, och några som ingen annan har tänkt på.

När sedan den amerikanska gruppen Kronos Quartet ger sig på Burmans musik blir resultatet riktigt lyckat. Den riktiga kryddan kommer dock från Asha Bhosle som sjunger på de flesta sånger. Hon är en otrolig sångerska som enligt rykten kan ha spelat in 12 000 sånger. Och trots att hon var över 70 på detta album, låter hon oftast som en 16 åring, full av musik, styrka, lekfullhet och energi.

Alla sånger är bra, men vissa tycker jag ändå bättre om. Titellåten ”Chura liya hai tum ne jo dilko” (Du har stulit mitt hjärta) är en av mina favoriter. För att göra hela albumet bättre finns sångtexter med i CD-häftet – både på Hindi och på engelska så att man kan förstå vad sångerna handlar om och, med viss möda, sjunga med! En av sångerna ”Ekta deshlai kathi jwalao” (Tänd en tändsticka) är på Bengali, och även sångtextskriften är på bengali.
I Indien var jag mest i Madhya Pradesh där Bhundelkhani dialekten är stark. I sången ”Saiyan re saiyan” (I skuggorna), visar Asha att hon behärskar en riktigt rustik ådra också, och som en enkel ”flicka från byn” sjunger om hur hon blir förförd av den rika kontoristen från staden – Krishna.

Den enda sången jag faktiskt hörde på duk i Indien var ”Dum maro dum” (Ta ännu ett bloss) vilket är en suggestiv sång från den tiden då västerländska hippies ”upptäckte” Indien. ”Rishte bante hain” (Relationer byggs långsamt) är en vass kärleksbortförklaring, medan ”Piya tu ab to aaja” (Kom älskade kom) är motsatsen. Den är den enda sången jag har hört där ett tungt manligt flåsande ingår!

Vissa av sångerna är endast instrumentella; bra ändå, men skulle ha varit bättre om Asha sjöng. Men när R D Burman rör sig mellan ett västerländskt James Bond-tema, en indisk klassisk slinga, och en danslåt i en och samma sång är det väl värt att höra.