Tom Waits

Tom Waits har spelat in skivor i 33 år, utan att egentligen ha ”slagit igenom”. Det bekommer honom inte, och det bekommer inte hans hundratusentals fans över hela världen. Vi välkomnar varje album med öppna armar, och vi blir sällan besvikna.
Under resans gång har det också blivit en hel del inspelningar som inte platsat på något av de 20 album mannen har släppt. (Han kallar dom själv ”det där som hamnar bakom spisen när man lagar mat”). Det kan vara filmmusik, singlar, bidrag till välgörenhet eller tributer, eller bara saker som inte platsade. I ett par decennier har dessa ”orphans” (föräldralösa barn) funnits tillgängliga på bootlegs som cirkulerat i Tom Waits-kretsar på Internet. Gissa om de kretsarna nästan kissade på sig när dom hörde att Tom skulle samla alltihop på en trippel-CD! För det är ju inte fråga om vilka skitlåtar som helst. Det är klassiker!

Nåja, det är ju tur att vi inte sålde våra fem volymer av ”Tales from the Underground” på en gång (de hette så, piratsamlingarna). För återigen väljer Tom att helt ignorera sitt 70-tal, när han var en överförfriskad singer/songwriter draperad över ett piano, med några av de sorgligaste sånger du någonsin hört (inklusive den där Australiska nationalsången ”Waltzing Matilda”. Nej, han är inte australier, han är från Californien. Nej, den heter ”Tom Traubert’s Blues”. Ja, han har bett om ursäkt till Australien för att ha använt den, och han har lovat att lämna tillbaka den när han är färdig med den. True story.)

Men här staplas ändå klassiker på varandra, och här och där får vi en låt vi inte hört förut:

Bland de mer välkomna favoriterna finns ”Never Let Go”, en jättelik, desperat kärleksförklaring utan skyddsnät. Som att stå vid en avgrund och faktiskt hoppa. Än idag diskuteras den här låten på mailinglistorna. För vad i hela friden ÄR det han sjunger efter "Now I must make my best of the only way home"? Inga texthäften förklarar det, och han kommer aldrig att berätta. (Jag har, efter många år, kommit till övertygelsen att han inte vet själv.)

”Take Care of All My Children” är fantastisk frälsningsarmépop, med tramporgel, marschtrummor och blås. Man kan bli religiös för mindre.

”The Return of Jackie and Judy” är en Ramones-cover som får originalet att låta som Lasse Stefanz. Ruffigt och stökigt; man tror hela tiden att den ska kapsejsa, men det gör den inte.

“Walk Away” är bland det bästa och svängigaste han gjorde på 90-talet. Den skrevs för filmen ”Dead Man Walking”, men användes inte, löjligt nog. (Detsamma gäller ”The Fall of Troy”, som nästan gör ont att lyssna på.)

"Sea of Love" är faktiskt den där gamla hiten från 1959, ledmotivet från Al Pacino-filmen med samma namn. Men Toms version (som du hörde om du satt kvar genom eftertexterna) är nåt helt annat än Phil Phillips gamla original. Helt magisk.

"Road to Peace" tar Bush-kritiken till nya höjder (men den här gången handlar det om Israel och Palestina). En sju minuter lång, funkig, smäktande och förrädisk ballad som hypnotiserar dig. De obeskrivliga hemskheterna (hämtade från tidningsartiklar) bankas in i dig, tillsammans med den lika obeskrivliga politiska dumheten. Och den enda sida den förespråkar är antikrig. 2000-talets bästa protestlåt hittills.

"On the Road" är Jack Kerouacs gamla beatnik-hymn förvandlad till skitig blues med hjälp av bandet Primus, som du aldrig kommer att se på en Top 40-lista. Den rockar och svänger som ett skenande godståg. (Måste spelas så högt att grannarna klagar!)


Precis som vid de senaste 10 årens (väldigt få) livekonserter är det 90-talet som gäller, men en frisk dos av det magiska 80-talet har också en plats. Det var då när tuba, banjo och rörledning var ett passande komp; när en drucken Keith Richards gästade på gitarr; när Tom dansade kyrkogårdspolka och självmordstango. Det var tider, det.

En del av de här låtarna får man som de gjordes då; andra var Tom så missnöjd med, att han helt enkelt spelade in dem på nytt. Vi kan beklaga det ibland: Kurt Weilliga "Little Drop of Poison" blir mindre Kurt Weillig, men vi har ju originalet, på "Tales" och på soundtracket till "The End of Violence". Och jäklar vad bra nyinspelningen är när man tänker efter! :)
Resultatet är hursomhelst en helt och hållet NY Tom Waits-platta, som ändå har lite av det där som gjorde hans största album så bra. Hur kan vi klaga?


De som inte är beredda på alltför häftiga musikaliska svingar och käftsmällar, ska kanske börja med ”Used Songs”, en fin samling 70-talsballader som inkluderar den eviga Matilda, liksom ”Invitation to the Blues” och den hjärtskärande ”Burma-Shave”, för att inte tala om episka mästerverk som ”On the Nickel” och ”Ruby’s Arms”. Fortsätt gärna med ”Beautiful Maladies”, en samling som täcker in 80-talet, och som får dig att antingen köpa allt han gjort, eller lämna rummet omedelbart.

Och glöm för allt i världen inte "Rain Dogs"; världens bästa platta, alla kategorier.

Lyssna också på John Hammonds "Wicked Grin", en Waits-producerad samling som tar en handfull av Toms låtar tillbaka till den bluesiga grund de byggdes på. Och när Tom själv kommer in och sjunger gospel på sista spåret blir det så bra som det kan bli.