Damien Rice

Om Leonard Cohen och Ryan Adams fick en son (vi utgår från att det vore en biologisk möjlighet), om Maria McKee var gudmor och Jeff Buckley barnvakt: då skulle resultatet kunna vara Damien Rice. Men han låter inte som amerikanskt 90-tal. Han låter inte som mycket annat heller. Han låter mest som sig själv (och, okej, lite som Ryan Adams när han är bra – något som blir mer och mer sällsynt för varje år).

Damien föddes på Irland på 70-talet, och startade som tonåring indiegruppen Juniper. De hade lokala framgångar med två album innan de gick skilda vägar. Damien blev euroluffare i ett par år innan han återkom till Dublin med en samling låtar. Solodebuten ”O” (2002) blev en jätteframgång över hela världen (en av de mest utlånade plattorna på vårt bibliotek dessutom!)

Nu har alltså uppföljaren ”9” kommit (han behöver hjälp med albumtitlar). Den har fått blandad kritik, men jag tycker den är ett steg framåt. Varenda låt här etsar sig fast i ens minne. Receptet från första plattan används igen. Det handlar om hjärtskärande ballader (väldigt mycket ”Heartbreaker”), med piano, gitarr, cello, och storslagna stråkarrangemang.

Inledningen är magnifik: ett oskolat piano och underbara Lisa Hannigan som ensam får sjunga första versen och refrängen. Sen kommer Damien och låter som en skadeskjuten kråka i jämförelse. Men jösses, vad bra det är! Och den växer till en stor stor ballad, som gärna kunde fått fortsätta fem minuter till. För det är ju när han sträcker ut som han är som bäst.

Av de längsta låtarna är det framför allt ”The Animals Were Gone” (verserna Cohen, refrängen Ryan), stenhårda ”Me, My Yoke & I” (Jeff Buckley rakt igenom) och ”Accidental Babies” (som man vill höra Maria McKee sjunga) som står ut. Och hela tiden vet man att ”Sleep Don’t Weep” är 22 minuter lång. Vad kan man vänta sig?

Tja, när den slutligen kommer, visar den sig vara en rätt normal, men väldigt vacker ballad i sex minuter; och Lisa tar över mer och mer. Sen stannar allting upp, och en ensam klagande ton - något modulerad - tar över. I en kvart! Femton minuter med bara den tonen och du. Ekon av alla föregående låtar ljuder i ditt huvud, men det är bara i ditt huvud. På plattan finns endast den där ensamma och något modulerade tonen, och några obestämbara atmosfäriska ljud. Lite som ”Revolution 9” mixad med sändningsuppehåll. Ingen partylåt, alltså, men jag har – till min egen förvåning – redan lyssnat på den ett antal gånger.

Och Lisa Hannigan… vilken underbar sångerska hon är! Julen står ju för dörren igen, så gå till http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=35745431 och hör Lisa sjunga ”Silent Night”. Det blir inte mycket vackrare. Du tycker kanske att texten är obekant, och det är den. Lite bittrare, lite mer övergiven, och lite mer trovärdig för oss som inte köpte den där Betlehem-grejen.
(Den börjar automatiskt – du behöver inte klicka nånstans – men använd ”next track”-knappen när första låten slutar, så kan du höra mer med henne. )

Låna också "O", ett av de bästa debutalbumen någonsin. Inte ett dåligt spår, inte en tråkig sekund. Inledande "Delicate" är underbart hysterisk, tvåan "Volcano" är så bra som det blir. Den hinner knappt sluta innan "The Blower's Daughter" tar vid; en ljuvlig kärleksballad byggd på gitarr, cello och en ensam refrängrad ("I can't take my eyes off you"). Underbara "Cannonball" tar över utan avbrott. Versen är vacker, men refrängen lyfter låten till nya höjder. "It's not hard to fall / when you float like a cannonball". Irländarna vet av tradition hur man skriver en klagosång. ("Love taught me to lie / life taught me to die". Ack...)

Lisa Hannigan finns här också, överallt, och hon får till och med en egen liten låt, efter att hon och Damien däckat dig med "Cold Water". Men hennes sång slutar mitt i spåret, och Damien börjar på en helt annan låt, vars titel vi inte vet. Den går från noll till hundra på några sekunder, och slutar i ett symfoniskt kaos. Sen har du bara sista låten, "Eskimo", kvar. Den är ett episkt mästerverk, och vid det här laget blir du inte ens förvånad när en operasångerska tar i från tårna på slutet.
Men stäng inte av när den slutar! Den som väntar ett par minuter kan höra en rätt fin och ruffig extralåt. Stäng inte av efter den heller! För "Silent Night" finns här också. Sen ÄR det faktiskt slut, och du ligger i soffan och önskar att du satt CD-spelaren på repeat.


Lyssna också på: Ed Harcourt, Elliott Smith, Ron Sexsmith, Shawn Colvin, Kathryn Williams, Kathlene Edwards, Cat Power, Sam Phillips, Anna Ternheim, Ebba Forsberg, Shelby Lynne, och en jädra massa andra. Finns att låna på biblioteket!