The Waterboys

Skotten Mike Scott är ett kapitel för sig i brittisk rockmusik. Han började som punkare 1981, men det var uppenbart inte något för honom. När han debuterade med sina Waterboys, 1983, var det med en vision han kallade ”big music”; episkt storslagna sånger som lät lite som tidig Van Morrison producerad av Phil Spector. Han hade god hjälp av Anthony Twisthletwaite, som kan spela vadhelst man sätter i händerna på honom, och Karl Wallinger, som stod för mycket av popkänslan. Det dröjde till 1985 innan de hittade det riktiga formatet för sin stora musik: tredje albumet ”This is the Sea” och den monumentala låten ”The Whole of the Moon”, med pukor, trumpeter, kanoner, jättekör och ett saxsolo (!), visade att Scotts vision inte var så fel i alla fall.

Men sen lämnade Wallinger gruppen för att bilda popbandet World Party (de hade en jättehit med "Put the Message in the Box") Scott bestämde sig för att pröva nånting annat. Han flyttade till den irländska landsbygden, tillsammans med Thisthletwaite och en samling folkmusiker, och de stannade där i två och ett halvt år. Resultatet, ”Fisherman’s Blues” 1988, visade sig vara ett mästerverk, ett av de riktigt stora albumen. Lite av big music-tänkandet finns kvar i låtar som ”We Will Not Be Lovers” och ”World Party” (Wallinger var kvar tillräckligt länge för att hjälpa till att skriva den). Men plattan vilar på fyra andra hörnstenar:

Titellåten blandar rock med fiddle, på ett sätt man inte hört sen Fairport Convention fick till det som bäst. Van Morrisons gamla ”Sweet Thing” blir som ny, med Paul McCartneys lika gamla ”Blackbird” helt naturligt instoppad. Den hinner bli helt desperat på bara sju minuter. ”And a Bang on the Ear” är nyskriven irländsk folkmusik som tar nio minuter på sig att växa till fantastiska höjder; och Hammond-orgeln bakom dragspelet är ett genidrag. ”Has Anybody Here Seen Hank?” är amerikansk country spelad av ett irländskt folkband: historiskt rätt, men ändå helt nytt för öronen.

Och det slutar inte där. De där åren 1986-1988 var väldigt produktiva. 2002 gavs ”Fisherman’s Blues Part 2” ut, med outtakes och jam sessions. Och nu har vi alltså deluxe-utgåvan av originalet, med en extra CD av andra outtakes och alternativa versioner. Sammanlagt tre timmar väldigt inspirerad musik som aldrig blir tråkig.


De flesta av the Waterboys plattor finns att låna på biblioteket, inklusive nya remasters av de tre första, det halvdana soloförsöket, och senare reinkarnationer av bandet. Jag rekommenderar ”The Waterboys”, ”This is the Sea” och ”Fisherman’s Blues Part 2”.