Amy Winehouse

När jag hörde brittiska Amy Winehouses debutplatta ”Frank” första gången funderade jag först och främst över var den skulle placeras, i soulfacket eller jazzfacket. Det finns massor av jazz i henne, men hon har också mer soul än de flesta nutida sångerskor. Man kan höra både Dinah Washington och Lauryn Hill i hennes röst, och till slut är det väl Hill (minus rappandet) man bestämmer sig för. Soul, alltså, men med förbehåll. Bibliotekens nationella databas bestämde sig för att popfacket passade bäst, vilket sannerligen kan diskuteras. Men där får den väl husera då, tills vi har bestämt oss. Hursomhelst var det en fantastisk debutplatta!

Hon var 20 år, ytterst frispråkig (både i låttexter och i intervjuer), och något av ett problembarn för skivbolaget. Hon spottade inte precis i glaset heller, vilket den engelska pressen aldrig tröttnade på att rapportera om. När skivbolagsbossarna förra året insisterade på att hon skrev in sig på en rehabiliteringsklinik svarade hon med ett ”Up yours” och bytte bolag. Och det är där hennes andra platta börjar:

”They tried to make me go to rehab / but I said no no no”

Inledande ”Rehab” är en hit från början till slut, rejält upprorisk och självsvåldig, och dessutom fullkomligt annorlunda än något spår på debuten. Så fortsätter det genom hela plattan. Soulkänslan finns kvar (upphöjt till tio), men här ekar också 50- och 60-talens popmusik, så som den gjordes av Motown och Spector. Det avskalat jazziga från debuten är borta, ersatt av underbara poparrangemang med stor orkester. Andra låten har ett så fantastiskt sound att man baxnar. "I told you I was trouble", sjunger hon, "you know that I'm no good". Hon är precis så tuff som Pink försöker vara.
Sen gör hon ändå ett återbesök i jazzen i ”Me & Mr Jones”, och låter mer än nånsin som Dinah Washington. Det är en knäckande inledning, och fortsättningen gör ingen besviken. I den snygga titellåten, "Back to Black", låter hon som Shirley Bassey till Motown-komp, och det är alldeles oemotståndligt. Alla 60-talsreferenser till trots, är det väldigt modernt, och samtidigt tidlöst.

Hon skriver det mesta av sitt material själv, och hon gör det mycket bra: 60-talssångerskor som Dusty Springfield, Aretha Franklin och Nina Simone hade kastat sig över hennes låtar (men de hade ALDRIG inlett en låt med raden "What kind of fuckery is this?").
Inte är hon rädd av sig heller: i ”Tears Dry on Their Own” lyfter hon i stort sett hela kompet rakt av från gamla ”Ain’t No Mountain High Enough” (men hon ger credit åt kompositörerna, som man ska).

Hon är, som sagt, 23 år gammal! Jag har t-shirts som är äldre än så. Man förväntar sig en del av hennes fortsatta karriär. (Av vad jag kunnat läsa mig till, är hon dessutom en totalupplevelse när hon spelar live, så missa henne inte om hon spelar nånstans nära dig!)


Lyssna också på:

Dinah Washington. Vi har en fin samling med alla hennes hits, och de var många. De största var förmodligen ”Mad About the Boy” (jättestor för några år sedan när den var med i en TV-reklam), och den magnifika ”What a Difference a Day Made”.

”The Miseducation of Lauryn Hill” är mer hiphop (med mer rap) än Amys “Frank”, men när hon faktiskt sjunger så gör hon det bra. Och här är extraspåret det bästa: en version av ”I Only Have Eyes for You” som kan tävla med originalet (jag tror det var The Flamingos, men klockan är snart två på natten, så jag ids inte kolla.)


PS. Lyssna själv! Om du klickar på rubriken ovan, kommer du till Amys hemsida, och där finns gott om smakprov. En del videoclips också. Hon är stentuff när hon sitter mitt i ett redigt soulband och sjunger "Rehab".