Taj Mahal

Den här dubbel-CDn – ännu en i Columbias jättelika Essential-serie – är ett måste för alla som gillar blues, alla som gillar svängig världsmusik, och alla som bara vill höra suverän musik med fantastiska musiker. Två och en halv timme utan onödig utfyllnad är man ju inte bortskämd med. När det dessutom spänner över så många musikstilar och så lång tid (1968-2004) blir det rena uppenbarelsen. Det här är verkligen raka motsatsen till en dubbelsamling med Oasis.

Henry St. Clair Fredericks föddes 1942, och hade väl inte ett namn som passade in på omslaget till en bluesplatta. Varför han valde pseudonymen ”Taj Mahal” vet jag inte, men det är ju rätt kul när en väldigt svart man ger sig själv namn efter världens vitaste byggnadsverk.
Som helt ung man träffade han Ry Cooder, och tillsammans bildade de The Rising Sons, som aldrig kom nånstans, före sin tid som de var. En singel var allt de hann med (men ett album spelades in, långt om länge utgivet på CD).

Taj lämnade bandet och inledde en solokarriär som resulterade i ett debutalbum 1968. Det väckte stor uppmärksamhet med hård, modern bluesmusik som samtidigt lutade sig rejält mot traditionell blues från 30- och 40-tal. Ry Cooder fanns med i kompbandet men huvudperson var utan tvekan Taj Mahal själv.
Den här samlingen börjar precis som debutplattan, med stenhårda ”Leaving Trunk” och ”Statesboro Blues”, och det låter alldeles fantastiskt. Här finns också 9 minuter långa ”The Celebrated Walkin’ Blues”, med Ry Cooder på bluesig mandolin (!). Nåt att lyssna på för alla som just nu sitter och njuter av brittiske John Mayalls återutgivna bluesplattor från samma tid. Skillnaden är tydlig, och inte ofta till John Mayalls fördel.

Andra plattan ”Natch’l Blues”, också 1968, mjukade upp soundet lite, bland annat med hjälp av snygg orgel spelad av Al Kooper (efter att han skapat historia med Dylan, och sen bildat gruppen Blood, Sweat and Tears). Det är snyggt och melodiskt, nästan poppigt ibland.
Det blev ännu mer akustiskt med tredje plattan, dubbelalbumet ”Giant Step / De Ole Folks Back Home”, där andra halvan utforskade den amerikanska söderns folkmusik och blev en Americana-klassiker. Dessa tre första album gavs, otroligt nog, ut på ett år 1968-1969!

Taj Mahal skulle fortsätta göra djupdykningar i den amerikanska bluesen, gärna med inslag av gospel, men han började också utforska den karibiska övärldens musik, och det är väl ungefär där han befinner sig idag. Calypso från Trinidad, reggae från Jamaica och till och med lite hula-hula från Hawaii har det blivit genom åren. Men också gammal hederlig rock’n’roll, gammaldags vokaljazz, och storslagen gedigen soulmusik. (Den som tycker att the Commitments gör schyssta tolkningar av Otis Redding, ska nog ta och lyssna på ”That’s How Strong My Love Is” på den här plattan! Det är så bra att man får tårar i ögonen.)

Och han fick ju till en riktig hit också, alldeles i början av 90-talet, med den löjligt svängiga ”Don’t Call Us”, en riktig partylåt. Det finns inte ett enda fel på den!
Allt det här finns med på ”The Essential Taj Mahal”. Missa den inte!