Bellowhead

Det här är vad man skulle kunna kalla storbandsfolk, och det är ganska olikt allt annat man hört. Det är ju extra kul i melodifestivaltider, där man kan höra precis allt man redan hört. (Vinnaren var väl en Roy Wood-grej från 1973?)

Tillbaka till nutid: De etablerade folkmusikerna Jon Boden och John Spiers jobbade som en duo när de fick för sig att flytta fram gränserna för sin musik. De bildade Bellowhead med ett gäng skickliga folkmusiker, och förstärkte med en rejäl blåssektion. Och då snackar vi om rubbet: saxofoner, trumpeter, tromboner och tuba. Sammanlagt elva pers blev det, och bara arrangemangen till de här tretton låtarna måste ju ha tagit en evighet att skriva.

”Burlesque” heter skivan, och burleskt låter det: ibland som cirkusmusik, och ibland som om Tom Waits hade gett sig på den engelska folkmusiken med sin sedvanliga brist på hänsyn till konventioner. Det är modernt och urgammalt på samma gång. Ibland hamnar man i medeltiden, men så drar blåsarna igång... Det svänger ordentligt, och man blir förvånad att bara en av de elva är slagverkare. Han jobbar för tre.

Bäst funkar det i de vilda instrumentallåtarna ("Sloe Gin" är otrolig; "Frog's Legs" spelar brallorna av dig), men här finns också nästan-hits som "Jordan” och den svängiga klassikern ”London Town”. Humöret är på topp rakt igenom, och musicerandet är exceptionellt.
Det ska bli intressant att följa den här gruppen, för de kan väl egentligen bara bli ännu konstigare.


Lyssna också på:

Fairport Convention: Mästerverket är väl “Liege and Lief”, men mina personliga favoriter är “Angel Delight” och “Babbacombe Lee”, inte minst för Dave Mattacks påhittiga trumspel.

The Waterboys: ”Fisherman’s Blues” del 1 och 2. Inte lika underliga, men de har samma hälsosamt respektlösa inställning.

Van Morrison & The Chieftains: ”Irish Heartbeat”. Mer traditionellt, men Van är ju Van, och han ger sig inte förrän det låter lite soul om det hela.