James Hunter

Med risk för att bli anklagad för bakåtsträvande: herregud vad bra det här är! Det spelades bevisligen in förra året, men det låter 60-tal så det skriker om det. James låter som Sam Cooke mest hela tiden, utom när han låter som Ray Charles. Han har en gudabenådad röst, och ett osvikligt sinne för allt som var bra med soulmusiken på den tiden. Låtarna håller sig kring två och en halv minut, på 60-talsvis, och det råder en befriande brist på synthar och annat skräp. Istället får du en genuint svängig rytmsektion, och ett flitigt saxofongäng som gör din dag lite gladare. Själv är James en rätt spännande gitarrist, med flera knepiga solon.
Det finns inga överdubbningar på den här plattan. Allting spelas live i studion, inklusive den underbara stråkkvartetten i titellåten.

Visst är det retro, visst är det nostalgi, men det är samtidigt så kul och så fantastiskt att man måste kapitulera. Det är blue-eyed soul så bra som den blir. James är engelsman, fast bara till börden. I allt annat är han en helsvart gentleman från the deep south. Han är dessutom en av de väldigt få vita människor som Van Morrison gillar! Bara en sån sak.


Lyssna också på:

Sam Cooke: ”Portrait of a Legend”. Det borde väl räcka att nämna titlar som “Cupid”, “What a Wonderful World”, ”Chain Gang”, ”Summertime” och ”Bring It On Home to Me”.
Den verkligt intresserade hittar också en 4-CD-box med nästan allt.

Ray Charles: “The Definitive Ray Charles”. Den här dubbel-CDn är verkligen rätt definitiv, men för den som vill gå längre in i just den här typen av musik finns det en fin 3-CD-box.