James Morrison

Det finns de av oss som tror att bra popmusik kan förflytta berg. Varför man skulle vilja flytta på ett berg vet vi däremot inte. Står det i vägen? Det må vara som det vill med den saken, men ett är säkert: det här är ett jäkligt bra popalbum, alldeles smockfullt med perfekta poplåtar, med massor av soul och massor av ungdomlig iver att få berätta hur jävligt det kan vara. Om ett berg behöver flyttas är det här plattan att använda.
James Morrison är bara 21 år, och han kom fram i den där brittiska singer/songwriter-boomen förra sommaren. Varför det dröjt till nu innan vi har plattan vet jag inte, men jag tänker skylla på våra nya musikleverantörer.

Det är en alldeles enorm skiva, som dock aldrig riktigt hämtar sig efter den inledande knockouten ”Under the Influence”, en live-i-studion-inspelning med ett kokhett kompband så heltända att de tjoar till varandra i bakgrunden mest hela tiden. James sliter hjärtat ur kroppen, och violinen i refrängen spelar av någon anledning en arabisk melodislinga. Så SKA det faktiskt låta. En massiv hit.

Nu är den inledningen så överväldigande att det tar tre låtar att återhämta sig, så fråga mig inte om spår 2-4 (men jag har läst att de ska vara väldigt bra). Nästa stora ögonblick på plattan är tre minuter in i ”One Last Chance”, alldeles innan kören tar i på allvar, och någon bankar till på ett par rejäla pukor. Alldeles rysansvärt. När kören kommer tillbaka i slutet av titellåten är det inte omöjligt att ett berg flyttar på sig.


Det här kan ju bli hur bra som helst. Vi får se om ett år eller så, om James har mer än de här elva höjdarna i sig.



PS. Du kan lyssna på James Morrisons musik på MySpace: http://www.myspace.com/jamesmorrisonmusic