Lucinda Williams

Lucinda Williams har en alldeles speciell lyskraft i rock- och countryvärlden. Det är väl egentligen bara Emmylou som kan mäta sig med henne vad gäller cred. I snart 30 år har hon hållit på, men särskilt många skivor har det inte blivit. Det beror på att hon är en perfektionist som lätt kan spela in en skiva tre-fyra gånger innan hon är nöjd. Men så är också resultaten helt felfria. Om vi glömmer hennes debut, så har hon sedan dess släppt sju mästerliga album, plus en live-platta. Nån hit har hon väl aldrig haft. Det närmaste var nog när Mary Chapin Carpenter spelade in hennes underbara ”Passionate Kisses” och fick en jättehit.

Någon stor sångerska har hon aldrig varit, och vad som fanns av röst är på väg att försvinna. De flesta av låtarna på den här nya plattan kraxas fram! Men jag tar hellre en kraxande Lucinda än en skönsjungande Dolly, närsomhelst.
Här finns naturligtvis inte ett dåligt spår. Det finns det aldrig på Lucindas skivor. Första höjdpunkten är ”Learning How to Live”, en sorgsen ballad där hon uppbådar alla sina röstkrafter (men räkna ändå med en hel del kraxande).

”Unsuffer Me” är min favorit; en tung tung ballad där en fantastisk stråksektion slåss om utrymmet med ett gäng feedbackande gitarrer, och de mest underliga ljud uppstår. Alldeles oemotståndligt vackert. Spela den HÖGT, för full effekt! (Min granne gillar den INTE, men det gör säkert din.)
”Come On” är ännu tyngre, med skriande fioler, glödande taggtrådsgitarrer, och en otroligt ilsken fuck-off-text.

Men huvudnumret är kanske ändå nio minuter långa och mycket bittra ”Wrap My Head Around That”. Här har hon slutat sjunga. Hon pratar med dig istället, och hon tycker inte särskilt mycket om dig. Country-rap! Bandet spelar helt uppenbart i blindo ett bra tag, innan de hittar ett perfekt groove efter några minuter. Och efter sju minuter släpper Lucinda loss elgitarren, och då jävlarimig rockar det!

Det här är den tuffaste feministrock som finns på marknaden. Alla borde egentligen vara tvungna att lyssna på minst ett av hennes album. Det skulle göra världen lite bättre.


Lyssna också på:

”Car Wheels on a Gravel Road”, ”Essence”, ”World Without Tears”.Och allt annat du kan komma över. Vi köper fler mästerverk nästa år när vi har nya pengar.

På Elvis Costellos fantastiska “The Delivery Man” kommer hon in och sjunger, skriker, snäser, vrålar och kraxar en duett på tredje spåret. Det vill du inte missa.

På Steve Earles "I Feel Alright" (som är sanslöst underbar) kommer Lucinda in på sista låten och sjunger hjärtat ur kroppen.

Mary Chapin Carpenter: ”Come On Come On”. En riktigt bra countryplatta, med mer feministrock och den fantastiska “Passionate Kisses”. Varför den inte finns att låna? Fråga Bibliotekstjänst, den söligaste musikleverantören sen Edison uppfann fonografen.


PS. Några låtar från ”West” finns att höra på http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=10088017
Herregud, är det BARA jag som inte finns på MySpace nuförtiden?