Jesse Sykes & the Sweet Hereafter

En av de skivor som jag lyssnat mest på de senaste två åren är ”Oh My Girl” med Jesse Sykes & The Sweet Hereafter. Jag spelar den HÖGT, så att den fyller varje skrymsle av huset; ingenstans att gömma sig. Och jag förundras varje gång över hur fantastisk den är.

Det finns två saker som utmärker det här bandet. Det första är Jesses röst. Den är svår att beskriva och man drar sig för klyschan ”beslöjad”, men visst fan är den beslöjad så det räcker och blir över. Det andra är hennes gitarrist Phil Wandscher, som tycks ha hittat en varm och innerlig ton som ingen annan hittat, och som lägger ut det ena bedövande solot efter det andra. Lägg förresten till en violinist vars helkrångliga namn jag aldrig lyckats lära mig, men hon heter Marie i förnamn.

De här människorna har ett förflutet i Whiskeytown, Ryan Adams första band. Deras tredje album har precis kommit, och det är så bra som det kommer att bli i år. Vi kan i stort sett avsluta årets skivutgivning.
Jag har faktiskt inte ord för hur fantastisk det här skivan är (för det räcker väl inte att säga att fjärde låten var så bra att jag fick ont i magen?) Du måste nog helt enkelt låna den och höra själv.

Låna ”Oh My Girl” också! Det retar mig att den har stått och skräpat på hyllan i månader, samtidigt som mycket sämre band lånas hela tiden! Ni får ta och skärpa till er lite!!

PS. Titeln på det nya albumet är ”Like, Love, Lust, and the Open Halls of the Soul”. Där fick Jackie Leven sig en match.