Low

"Slowcore" är en musikform som - av naturliga skäl - inte gör så mycket väsen av sig. Långsamt malande minimalistisk, hypnotisk musik där avsaknaden av ljud är lika viktig som de ljud som finns där. Inte precis vad man hör på RIX FM.

Ett av de viktigaste banden i den här genren är Low, som bildades i början av 90-talet som en motvikt till den växande grungen (i sanning ett vällovligt syfte!) Nyckelord är feedback, distortion och industry. Alan Sparhawk står för det mesta av oljudet, och sjunger utan att märkas (det hör också till bilden); hans fru Mimi Parker spelar trummor, men låter lika gärna bli och låter industriellt slammer stå för rytmen istället. Den här gången är hon dock flitigare än vanligt - vilket väl titeln skvallrar om. Skjutvapnen i samma titel hänvisar till det pågående kriget i Irak, temat för hela skivan. Jodå, det blir ganska tungt. Men samtidigt slänger man ur sig en kort popdänga vars budskap är att om Beatles och Stones kunde vara vänner så kan väl alla andra också vara det:

You be my Charlie, and I can be your George
Let's bury the hatchet, like the Beatles and the Stones
.

Både tänkvärt och kul. Annars följs här inga regler. Stort upplagda "Your Poison" slutar efter en minut och tretton sekunder. Fanns inget mer att säga. Nästa låt, den atmosfäriska "Take Your Time" tar sin tid, och blir på något sätt påträngande och nästan obehaglig. Det är skönt att sjunka tillbaka i det mer lågmälda igen.

Orgeln har en framträdande roll den här gången. Om man spelar in en orgel alldeles för högt så låter den som i avslutande "Violent Past", en av plattans stora stunder. Annars är min favorit "Dust on the Window", där Mimi tar över sången och oljud läggs på oljud, och allt blir till slut så vackert att man vill gråta en skvätt.

.

Lyssna också på:

Low: "The Great Destroyer" - den förra plattan, ännu vackrare än den nya.

The Red House Painters - Inte riktigt slowcore, men de kommer att hamra in låtarna i dig tills du inte kan motstå dem.

Brian Eno - Det går inte att utminimalisera Eno. "Music for Airports" är så stillsam att den nästan inte finns. Annars är "Here Come the Warm Jets" bra mycket roligare.

Jim White - som vi har gömt på countryhyllan (ett utslag av vår humor - han har cowboyhatt, ju!)