En av våra flitigaste låntagare kom in en dag och frågade efter Eleni Mandell. Jag var tvungen att erkänna att jag alldeles missat henne. Och vilken miss! Efter att jag gjort lite research och lyssnat på några smakprov beställde jag hennes tre senaste album rakt av. Sex veckor senare har vår nya musikleverantör fått tummarna ur häcken och skickat dem. Låntagaren har för länge sedan tröttnat på att vänta. Jag har faktiskt inte sett henne på ett tag. Men JAG har fått tre nya favoriter att lyssna på. Som det kan bli…”Country for True Lovers”, från 2003, är nästan, men bara nästan, vad titeln utlovar. Jodå, det är country, med underbar steelguitar och allt. Men vad är det där som lurar i bakgrunden? Det är ju… JAZZ! Knappt märkbar, men den finns där. Till och med när en redig fiolstänkare drar igång ligger jazzen där i bakhåll. Det finns ett sjuhelsikes musicerande här, och man bara lutar sig tillbaka och njuter. Eleni sjunger vackert och… hm… beslöjat.
Ett av de mer originella countryalbumen från senare år, och utan en enda dålig låt.
”Afternoon” från 2004 blandar upp ”countryjazzen” med mer traditionella singer/songwriter-låtar, klassisk rock, och ren och skär pop. ”Easy on Your Way Out”, med Velvet Underground-gitarrer och ett entonigt ringande gitarrsolo, kan få vilken rocknörd som helst att bli till sig. Faktiskt inte en enda dålig låt här heller.
Inte vet jag vad hon har gjort sedan dess, men nu återkommer hon med ”Miracle of Five”: countryn är så gott som borta, rocken och popen likaså. Det här är jazz, vare sig du gillar det eller inte (men det kommer du att göra!) Det är MYCKET tillbakalutat, utan att bli sömnigt. Saxofonisten blåser rökringar över hela stället, och Eleni förtrollar dig med sin hesviskande röst.
”Afternoon” från 2004 blandar upp ”countryjazzen” med mer traditionella singer/songwriter-låtar, klassisk rock, och ren och skär pop. ”Easy on Your Way Out”, med Velvet Underground-gitarrer och ett entonigt ringande gitarrsolo, kan få vilken rocknörd som helst att bli till sig. Faktiskt inte en enda dålig låt här heller.
Inte vet jag vad hon har gjort sedan dess, men nu återkommer hon med ”Miracle of Five”: countryn är så gott som borta, rocken och popen likaså. Det här är jazz, vare sig du gillar det eller inte (men det kommer du att göra!) Det är MYCKET tillbakalutat, utan att bli sömnigt. Saxofonisten blåser rökringar över hela stället, och Eleni förtrollar dig med sin hesviskande röst.
.
Bli inte förvånad om vi köper de första tre plattorna nästa år.
Lyssna också på:
The Cowboy Junkies: Vi har bara de två första så här långt, men de räcker tills vi har fler. Den första, ”The Trinity Session” (inspelad live i en kyrka, utan publik och nästan utan avbrott) är så vacker att ord inte räcker till för att beskriva den. Måste upplevas.
Mary Coughlan: På flera utmärkta album har Mary blandat irländsk folkmusik med rock och jazz, alltihop svept i ett enda stort whiskey-töcken. Det bästa finns samlat på ”Love Me or Leave Me”.
Norah Jones: Det går ju inte att komma ifrån henne (men å andra sidan var det hon som öppnade alla dörrar för tjejer med jazz i sig).
Madeleine Peyroux: Jazz from start to finish. Förra årets ”Half the Perfect World” var så överväldigande bra att det bara är att kasta in handduken. Hon lyckas till och med göra en jazzversion av Nilssons ”Everybody’s Talkin’”. En av de allra bästa plattorna 2006.
.
PS. Lyssna på fyra låtar från Elenis senaste, helt gratis och lagligt, på MySpace:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar