Tracey Thorn

Everything But the Girl har varit med ett tag, men de har väl aldrig slagit igenom i Sverige, åtminstone inte utanför klubbscenen. De började som en indiepopduo med små korta låtar som lika gärna kunde vara gitarrpop som softad bossanova.
Eferhand förfinade de gitarrpopen och släppte en räcka utmärkta album, med Ben Watts felfria låtar och Tracey Thorns intima texter. De var faktiskt en av 80-talets stora grupper, om än i skuggan av storheter som The Smiths och The Cure. Höjdpunkter i karriären är ”Idlewild” och tungt orkestrerade ”Baby the Stars Shine Bright”, som inkluderar ljuvliga ”Come On Home” med de där två raderna som alla tycker om att citera (så jag citerar dom, jag också):

Every day is like Christmas Day without you
It’s cold and there’s nothing to do

Men Ben Watt blev allvarligt sjuk, och det dröjde innan de kom tillbaka med “Acoustic”. De var unplugged innan det konceptet blev industri. Ett par höjdare är andlöst vackra tolkningar av Rod Stewarts “I Don’t Want to Talk About It” och Paul Simons “The Only Living Boy in New York”. Allt skulle ändras när de kom på att de kunde lägga coola dans-beats bakom sina melankoliska poplåtar. I ett nafs gick dom från indie-älsklingar till dansgolvsdito. Samma pop, men med drum’n’bass-frenesi eller loj triphop som komp. De tappade många fans (mig, till exempel) men de vann lika många nya.

Nu får vi väl lägga Everything But the Girl till handlingarna: pappa Ben jobbar numera som DJ och producent, och mamma Tracey har återupptagit sin solokarriär (som faktiskt började 1982, innan hon träffade Ben).
Den här plattan är en naturlig fortsättning på vad EBTG har sysslat med de senaste två decennierna, med allting draget till sin spets. Ben Watts musikaliska briljans är ersatt av en maskinpark. Man hajar faktiskt till när man någon gång hör en äkta gitarr eller ett äkta piano. Äkta trummor letar man förgäves efter. Visst kan det bli kliniskt och kallt, men Traceys varma och välbekanta stämma balanserar den metronomiska exaktheten.

Här finns faktiskt inget dåligt, och man kan lyssna länge utan att tröttna. Mina favoriter är svängiga ”It’s All True” och ”Get Around to It”, fulla av överraskande och märkliga ljud (som till exempel livs levande saxofoner som harmonierar perfekt med det maskinella blippandet och bloppandet). Långa ”Grand Canyon” är också fin, och i korta ”By Piccadilly Station I Sat Down and Wept” visar hon vilken fantastisk textförfattare hon är.


Mer att lyssna på:

Eftersom avslutande låten här lägger sig nånstans mittemellan Eurythmics och Yazoo, kan jag rekommendera samlingar med båda. Eurythmics-samlingen innehåller minst tio popmästerverk, Yazoos innehåller två.

”The Very Best of Everything But the Girl” inkluderar perverst nog INTE ”Come On Home” eller något annat från ”Baby the Stars Shine Bright”, men den är ändå högst hörvärd. Todd Terry har lite lekstuga med en del av låtarna, och Traceys samarbeten med Massive Attack finns också med.


PS. Lite trivia att tråka ut folk med: Det underliga bandnamnet kommer från en skylt i en möbelaffärs skyltfönster: ”For all your bedroom needs, we sell everything but the girl”.
Den hade nog inte varit så lyckad nuförtiden,

PPS. Gratismusik med Tracey finns att höra på http://www.myspace.com/traceythorn. Där finns inga av höjdarlåtarna, men väl den lilla pärlan "The Book of Love":

'The Book of Love is long and boring
No one can lift the damn thing
It's full of charts and facts and figures
and instructions for dancing

Tracey Thorn kommer att bli en av de stora.