Paul McCartney

”Lätt” är ett ord som man alltför ofta har förknippat med Paul McCartney de senaste trettiofem åren eller så. Lättsamt, lättrallat, lättlyssnat och lättglömt.
Sen samarbetet med John Lennon slutade har låtarna blivit tramsigare och tramsigare, med bottennapp som ”Silly Love Songs” och ”Temporary Secretary”, för att bara nämna två.

Bortsett från mästerverket ”Band on the Run” (1973) och Costello-samarbetet ”Flowers in the Dirt” (1989) har det varit ganska svåruthärdligt.
Men vi Beatles-fanatiker kommer fortfarande ihåg vad han gjorde på sextitalet, och vi ger honom alltid en ny chans.

Han har haft det lite jobbigt ett tag, med den mer och mer fientliga skilsmässan från frun Heather och dagliga skriverier i den brittiska skandalpressen. Men han är ju van vid uppmärksamheten och har tagit det bra. Tydligen har han tillbringat mycket av tiden i studion (bl a Abbey Road!), för här presenteras en samling fint hopsnickrade poplåtar som är det perfekta ackompanjemanget till en solig lördagsförmiddag.
Här går texterna – allihop bättre än på länge – tillbaka till barndomen och Beatles-åren. Helt uppenbart har han ägnat mer tid åt texterna än någonsin, och det finns inga lågvattenmärken som de där sjuttitalslåtarna vi inte ens vill prata om.

Andra låten, med den briljanta, oöversättliga ordleken ”My Ever Present Past” är en av höjdarna. ”Mitt alltid närvarande förflutna” betyder definitivt inte samma sak för dig och mig som det betyder för Paul McCartney. För honom betyder det The Beatles, och det får han dras med tills han dör. Säkert trevligt ibland, men det måste vara ett helvete att leva upp till.

Han har kvar rösten och popkänslan, och många av de här sångerna låter som örhängen, men jag har en känsla av att de ändå kommer att upphöra att existera inom ett halvår. Så här långt har jag inte hittat några klassiker här, men det är rätt trevligt att lyssna på och det är kul att han fortfarande håller på. Visst är det det lättviktigt, men också väldigt lätt att tycka om. Jag tog faktiskt av Nick Lowes nya för att spela Palles en gång till på idiotvolym. Det är den typen av platta.


Lyssna också på:

”Wingspan” – en dubbel-CD som samlar ihop alla solohits. Många höjdare, men också en hel drös med låtar som du aldrig vill höra igen.

”Band on the Run” – ett riktigt fint album från 1973. Inte ett dåligt spår egentligen, och produktionen är häftig. Paul på höjden av sin solokarriär.

Allting med The Beatles. 217 låtar, tror jag att det är. Nån har räknat ut att det tar mindre än tio timmar att lyssna på rubbet. Det finns sämre sätt att tillbringa en söndag.


PS. Extra plus för jävlaranamma-ljudet på den här plattan. Med så mycket utrymme som finns på en CD har jag aldrig förstått varför man ska behöva höja volymen för att lyssna på den.

PPS. Sen satte jag på Nick Lowes platta igen, och spelade den fem gånger på raken (men jag var tvungen att höja volymen).