Nick Lowe

Fan ta den dag då Nick Lowe blev riktigt rik! Det var då han lutade sig tillbaka och sippade på sin drink i lugn och ro, sådär som riktigt rika människor gör, och vi andra fick gå och vänta på nya popmästerverk i ÅRATAL! Visst unnar vi honom framgången, men vi längtar tillbaka till tiden när han släppte en platta om året för att det var enda sättet att överleva.

I den mindre framgångsrika delen av karriären var det inte så mycket sippande: han hällde det i sig, men han skrev samtidigt en hög med poplåtar som kommer att leva länge. Allra först med Brinsley Schwarz, gruppen vars namn två tredjedelar av jordens befolkning inte ens kan uttala. Nittionio hundradelar av samma befolkning har aldrig hört dom heller.

Själv hade jag ingen aning om dom innan basisten, sångaren och låtskrivaren Nick Lowe släppte underbara ”Jesus of Cool” 1978. Men redan 1976 hade han solodebuterat med den första Stiff-singeln någonsin, ”So It Goes”/”The Heart of the City”. Enorm.
Timing is everything, och Nick drogs helt naturligt iväg med punkvågen. ”Labour of Lust” från 1979 hade fler och bättre låtar än någon punkplatta. Det tog han med sig när han producerade (eller inte) the Damneds debut, och när han gjorde en hel hög med Elvis Costellos och Graham Parkers album till mästerverk.

Sen träffade han förstås Johnny Cashs styvdotter Carlene Carter, och hon lär ha utropat ”Honom ska jag ha!” Det fick hon också, men det sprack efter några år och plattorna blev mindre och mindre framgångsrika. Men OJ, vilken pop han fick till under tiden!

90-talet var en vändpunkt. ”Party of One” (1990) hade mer koncentration på LÅTAR, och var hur kul som helst. Fast sen kom den där dagen, när den alldeles vedervärdige Curtis Stiger gjorde en cover på Nicks ”(What’s So Funny ’bout) Peace, Love and Understanding”), och den användes i den lika vedervärdiga Houston/Costner-filmen ”The Bodyguard”, och pengarna började rasa in, miljon efter miljon. Ack!

Sen dess har vi fått vänta tre fyra år mellan plattorna. Det är tufft, men när dom väl kommer!
”The Impossible Bird” var rätt fantastisk, med ett femtontal underbara underfundiga låtar; uppföljaren ”Dig My Mood” var ännu bättre, med ett förfinat sound och massor av cool; ”The Convincer” var helt och hållet makalös, med ett mjukt gung och underbara blåsarrangemang. Den har stått oss bi genom åren, medan vi väntat på den här: ”At My Age” tar inte riktigt vid där den förra slutade. Istället är den en återgång till enklare tider. Arrangemangen hålls simpla, och överhuvudtaget är det mer Roadhouse än Hotel Lounge. Det blir man först besviken över, men efter ett tag går det över och varje låt blir en kompis. Det här är ett nytt Nick Lowe-album med oemotståndlig pop från första till sista spåret. Det är precis som det ska vara. Nu får vi vänta i fyra år igen. Fan!


Lyssna också på:

”Basher” – en riktigt bra samling från tiden mellan 1976 och 1988. Tjufem låtar på en CD, och inte en enda av dom är i närheten av dålig.

”The Convincer” – ett av de där RIKTIGT jävla bra albumen! Här överträffar han sig själv.