Mavis Staples

Mavis Staples? Är inte hon död?
Nix, det låter i alla fall inte så. I högsta grad levande, skulle jag vilja säga.

Den här nya trenden att gräva upp de gamla bortglömda sångartisterna från fornstora dar tar aldrig slut, och varför skulle den göra det? Det finns massor att gräva fram.

Nog började väl det här med att Johnny Winter lockade Muddy Waters att återvända? Resultatet, ”Hard Again” (1978) var ju så otroligt bra att man blev mållös. En gammal bluesfarbror som fick en chans till med sina låtar, med ett djävulskt hett kompband och modern produktion. Fantastiskt. Finns att låna, liksom uppföljaren från året därpå.

För några år sedan släpade Joe Henry fram legendariske tungviktaren Solomon Burke ur skuggorna (det vill man se: 65-kilos Henry släpandes 265-kilos Burke!) Resultatet var så överjävligt fantastiskt att alla undrade var denne man gömt sig i alla år.

Sen gjorde Henry detsamma för Bettye LaVette: Hennes ”I’ve Got My Own Hell to Raise” är en uppvisning i sjungande (och senkommet feministiskt uppvaknande). Båda plattorna finns att låna.

Nu glider gitarrkungen Ry Cooder på samma våg och plockar fram totalt och sorgligt bortglömda Mavis Staples. Hon har hållit på sen femtitalet, tillsammans med pappa Pops och resten av familjen i The Staple Singers, legendariska i gospelkretsar tills de fick jättehits i början av 70-talet med fantastisk soulmusik som ”Respect Yourself” och ”I’ll Take You There”. Tillsammans med familjen förgyllde hon också The Bands ”The Last Waltz”. Det är hon som, under ”The Weight”, viftar till med handen och med sin röst lyfter låten till en ny nivå, och en rysning går genom alla som tittar.
En brinnande cover på Talking Heads ”Slippery People” på 80-talet visade att de aldrig tänkte bli gamla av sig.

Mavis är bara 68 i år, och när nu Ry Cooder satsar allt (produktion, låtar, otroligt gitarrspel) blir det... fantastiskt (om någon har förslag på oanvända superlativ tar jag gärna emot dem på kommentarlänken nedan.)

Hursomhelst, den här plattan är bedövande bra från start. Den första hälften är faktiskt så bra att du inte ens bryr dig om hur den andra hälften låter. Fast den svänger bra, kan jag berätta. Men ingen kommer att låna den här om den ska stå och gömma sig på soulhyllan, för nästan ingen lånar soul från soulhyllan. Vi låter Mavis vara veckolån i ett par år.


Lyssna också på:

The Staple Singers – Vi har en rätt gedigen dubbel-CD som inkluderar alla deras stora gospelhits och deras popdito.

Solomon Burke – ”Don’t Give Up on Me” :sanslöst bra på det där sättet som man aldrig aldrig glömmer. Massor av credit till Joe Henry, en helt ignorerad men alldeles suverän artist.

Bettye LaVette – “I've Got My Own Hell to Raise” : nästan utmattande utspel. En supersångerska som tar i som om det vore sista gången. Och hon vet att välja låtar: Joan Armatradings ”Down to Zero”, Aimee Manns ”How Am I Different”, Lucindas ”Joy”. Och bandet är bedövande bra.