Willy Mason

Willy Mason var bara 19 år när han upptäcktes av ett gäng andra musiker. Innan nån visste ordet av var han bästis med Conor Oberst i Bright Eyes, och hade en debutplatta ute. Den gick mig alldeles förbi, men jag får nog ta och kolla in den.

Uppföljaren, "If the Ocean Gets Rough", är nämligen en alldeles utmärkt platta. Om man hemskt gärna vill, kan man nog hitta spår av Bright Eyes här och där, men mest tycker jag att det låter som the Wallflowers när dom är som bäst. Även rösten - ungefär dubbelt så gammal som Willy själv - påminner om Bobs batting Jakob Dylan. Och det är ju inget fel i det.

Det här är slö och sömnig musik, nånstans mellan midnatt och gryning. Bluesiga ballader som kryper under skinnet. Vill du ha hård rock eller hurtig pop så får du leta nån annanstans. Om det drar på nån gång så är det inte mer än att det minner om salig Elliott Smith. Eller kanske Pete Droge (som möjligen fortfarande är i livet, fast fan tro't). Och det är ju inte heller fel.

Sammanfattningsvis finns det faktiskt inga fel alls med den här plattan. En mycket trevlig ny bekantskap. Nu ska jag leta upp debuten.


Låna också:

The Wallflowers: vi har bara deras två första, "Bringing Down the Horse" och "Breach", men de räcker länge, särskilt debuten.

Elliott Smith: Rubbet. Innan han stötte en stor kniv i hjärtat och vandrade vidare, spelade han in en hel hög med perfekta och mycket lågmälda popskivor.


PS. Fyra av Willys låtar finns att höra gratis på MySpace: http://www.myspace.com/willymason