Joni Mitchell

Det var fem år sedan världen senast hörde av Joni Mitchell. Då svor hon att "Travelogue" skulle bli det sista hon någonsin spelade in. Hon var missnöjd med skivindustrin som sådan, och det egna skivbolaget i synnerhet. Inga Polar-priser i världen kunde ändra på det. Då är det ju extra kul att välkomna en ny Joni-platta! Och det är lätt att förstå varför den måste komma ut. Om såna här låtar strömmar ur en, måste de ju få ett utlopp.

Första låten är en drömsk instrumentallåt som skulle kunna vara musik till baletten som dansas på omslaget. Tydligen en naturupplevelse satt till musik. Nånting om ett möte med en brunbjörn. Den kommer in mot slutet av låten. Du hör den säkert!

Joni spelar nästan allting själv den här gången, hela plattan igenom. Hon lånar in en fantastisk saxofon här, en steelguitar där, och en ståbas nånannanstans ifrån. För övrigt förlitar hon sig på sitt piano, sin fantastiska akustiska gitarr, en synth och en urgammal trummaskin. Resultatet är enormt.

Joni fyller 64 om exakt en månad, men det är ingenting som hörs i hennes musik. 50 år av cigarettrökande börjar däremot höras ganska rejält. Och jag, som gillar lite trasiga saker, tycker att det är bättre än nånsin. Jag har haft plattan på repeat en hel dag, utan att tröttna på den. Och den nya versionen av gamla "Big Yellow Taxi" är jazzig och aktuell och allt annat bra.
Ännu en kandidat till titeln "Årets album".

Lyssna också på: "Hits" och "Misses", två samlingar som sammanfattar hennes karriär perfekt. Och det är BARA hits, inga missar.