Kate Nash

Den amerikanska hiphop-rörelsen gjorde en bra sak (och bara en): den övertygade en hel hög med brittiska ungar att de kunde göra sin egen musik, utan att nödvändigtvis ha gått på konstfack först. Street credibility var vad som gällde. Men vi kan väl hoppa över one hit wonders som Goldie Lookin' Chain och andra; det blev bättre sen.

The Streets, Dizzee Razcal och M.I.A. ledde vägen, Amy Winehouse och Lilly Allen fortsatte, och nu kommer Kate Nash. Hennes debut är full av underbar humor och fina låtar. Hennes lätt spruckna röst och väldigt engelska accent gör den här plattan till nåt alldeles speciellt. Hon skriver sina låtar själv, och hon låter som om hon hade hållit på i 10 år eller så. Hon fyllde 20 i somras.

Det här är inte soul eller r’n’b eller hiphop; den här plattan kommer att finnas på popavdelningen. Jämförelsen med The Streets gäller främst texterna, annars har hon mer gemensamt med Allen och Winehouse. Med den senare delar hon jätterösten, den rättframma stilen och det utmanande språket (”Dickhead”, ”The Shit Song”). Med den förra delar hon popkänslan, den som gjort henne till en hit i England. Hon kan bli hur bra som helst, bara hon inte följer efter Amy.

Lyssna också på The Streets; tre ganska fantastiska album som förvisso är samplade från början till slut, men som bjuder på de roligaste texterna på länge.

Amy Winehouse: ”Frank” är fräck hiphop, ”Back to Black” är den bästa popmusiken på länge, och den mest efterfrågade och utlånade skivan på biblioteket just nu; dessutom still going strong på försäljningslistan ett halvår efter utgivningen (så vad gnäller skivbolagen om?)

Lilly Allen: Kul pop, ytterst lättviktig. Men sätt på lurarna och lyssna på texterna!
M.I.A.: "Arular" och nya "Kala" bara sprudlar av musik och gott humör.

Du kan också se videon till Kates underbara poplåt ”Foundations” på YouTube:
http://uk.youtube.com/watch?v=orACIBjHuI4