Magnetic Fields

Om Magnetic Fields släpper en platta kallad ”Distortion”, vad kan man vänta sig då? De har ju aldrig varit främmande för oljud, om man säger så. Jag kan berätta att det blir ett sjuhelvetes oväsen, men samtidigt otroligt vacker och oemotståndlig musik.

Efter de ohyggligt distade surfgitarrerna i instrumentala öppningslåten och popstämmorna i larmiga ”I Hate California Girls” var jag helt såld. Det är Jesus and the Mary Chain revisited. Det är The Beach Boys ljuva harmonier (från folk som egentligen inte kan sjunga) ovanpå larmande överstyrda elgitarrer i massor.

Hemligheten är naturligtvis låtarna. Stephin Merritt är ett popsnille, och det finns en feelgood-anda i den här kakofonin som gör det omöjligt att stå emot. Respektlösheten och humorn hjälper förstås också till. Jag kan inte sluta lyssna (på hög volym),. och jag är rätt långt ifrån nån Magnetic Fields-fan. Jag tänker ge ”69 Love Songs” en chans till. Har aldrig kommit förbi första CDn (av tre). 69 låtar med Magnetic Fields ÄR en hel del.

Som vanligt är omslaget fult, meningslöst och avskräckande. Stephin vill inte ha några nya fans. Men glöm såna snobberier:

Låna den här plattan om du gillar pop.
Låna den här plattan om du gillar lo-fi.
Låna den här plattan om du gillar ”Psychocandy”.
Låna den här plattan om du vill driva dina föräldrar (eller barn) till vansinne.


Men lyssna först på MySpace:
http://www.myspace.com/themagneticfields