Maria McKee

Chefen tycker att jag pratar för mycket, så jag borde hålla det här kort. Men nu har Maria McKee släppt en ny skiva, och jag vet att jag kommer att pladdra. Ingen fara, chefen, jag tar inte betalt för den här.

Ända sedan konservativa Melody Maker kallade henne ”drunken slut” har jag vetat att Maria var tjejen för mig. Jag är ett hängivet fan, men hon har aldrig gjort det lätt för sig själv, och inte för oss andra heller.
Hon startade som vild punkare, men hennes kärlek till countrymusiken trängde på. När hon skivdebuterade med bandet Lone Justice var det just punk-country som gällde. Vilt och vackert. När vi hade vant oss vid det kom andra plattan med jättelik popmusik som blödde över hela stället. Båda plattorna är desperata, vilda, tokiga och sagolika, och ett måste för alla som gillar rock. Jag och tre andra som jag känner köpte dem, men inte många andra.

Solodebuten var, i jämförelse, ett stillsamt mästerstycke. Lite Springsteen, lite Patti Smith, väldigt mycket McKee. Jag får fortfarande gåshud när hon nästan börjar joddla i slutet av första låten.
Andra plattan var en fin samling låtar, som tyvärr lät som om de spelats in i ett mycket litet dass. Men hennes tolkning av Van Morrisons gamla ”My Lonely Sad Eyes” är ändå himmelsk, och den nästan hysteriska avslutningen av ”I Can’t Make It Alone” är så bra som det blir.
Den plattan blev faktiskt en mindre säljframgång, men Maria hade inte varit Maria om inte nästa platta varit nästan omöjlig att ta till sig. "Life Is Sweet" var egenproducerad, egenspelad, och nästan löjligt egensinnig. Jag var tvungen att lyssna på den sådär 20 gånger innan den fastnade. Nu tycker jag den är helt enorm, och den har definitivt en av 90-talets största låtar i den himlastormande ”Absolutely Barking Stars”, med Ziggy Stardust-gitarr och oförglömlig OTT-produktion.

Ett par år tidigare spelade hon in låten som ALLA har hört: ”Show Me Heaven”, en suverän sånguppvisning som ingen annan borde försöka sig på. Det är romantik på högsta nivå. Typiskt nog avskyr hon själv låten som alla andra älskar.

Efter sju års tjurande och whiskydrickande kom hon tillbaka 2003 med den rätt magnifika ”High Dive”, så intensiv att det ibland gör ont att lyssna på den. På senkomna uppföljaren ”Peddlin’ Dreams” gick hon tillbaka till folk och country, utan att någon brydde sig.

Och nu är den HÄR: årets bästa, den där plattan som vi visste att Maria kunde göra.
Det börjar med fingerknäppande soul med gospelkör, och det är så löjligt bra att det inte går att beskriva. En del av stroferna RAPPAR hon! Oh yes, hon låter som LL Cool J! . Det fortsätter med gitarrmangel, underbar sång och hejdundrande produktion. Tredje låten, ”A Good Heart” gav hon bort till Feargal Sharkey i början av 80-talet. Nu tar hon tillbaka den, och gör den ruffigt stökig, med vad som låter som ett cembalo-solo, tro det eller ej! Sen kommer den, årets schlager:

Om ”Power On, Little Star” hade deltagit i årets melodifestival hade den till och med bekämpat välkända hitmakarna Serbien. En fin ballad som efter en minut tar fart med en kör som sjunger en annan låt. Efter två minuter dundrar trummorna in och... fan, jag har redan använt ”himlastormande”. Äh, skitsamma, det är himlastormande.


Jag kan hålla på, men det finns en gräns för hur mycket jag jobbar gratis. Men tro mig, resten är lika fantastisk.


Låna också:

De andra plattorna. Jag vet att Åhus-bibblan har de två första för jag sålde dem själv till dem
för ett par år sen. (Inte för att jag fått betalt ännu, men ändå. Hej, Ann!) Vi har resten.

Lone Justice. Vi har en fin samling, men vill du ha allt så får du gärna låna originalplattorna av mig.

”Show Me Heaven” finns på ”Absolute Movie Classics” och nån annanstans också. En av världens vackraste ballader, vad hon än tycker själv.


PS. Den där otroliga kören som återkommer i varje låt består av Maria McKee och ingen annan.