Nine Inch Nails

Idag är det Ann Berg på Åhus Bibliotek som bloggar:

Kristna fanatiker har USA i ett (h)järngrepp. Indoktrineringen har börjat. Denna dystopiska (nutids-?) skildring är signerad ljudfetischisten with a Capital L, Trent Reznor. Provocerande, mörka texter är inget nytt för NIN, men den här gången är det inte självdestruktivt på individnivå utan hela samhället är infekterat. (Man skulle kunna tro att Mr Reznor använt Charles Mansons hus som skrivarlya denna gång också, precis som han gjorde under sin drogperiod när ”Downward Spiral” såg dagens ljus…)

Musikmässigt då? Har du aldrig hört NIN så är kanske den enklaste beskrivningen att det låter som en tandläkarborr mal i ditt huvud samtidigt som en flock elektroniska syrsor försöker ta sig in. Eller med musikaliska referenser: som om Marilyn Manson under Antichrist Superstar-perioden ingått en ohelig allians med Depeche Mode. För den invigde kan man säga att ”Year Zero” tar vid där ”Downward Spiral” och ”Fragile” slutade. För det här är mycket mer svårsmält än ”With Teeth”. Reznor jobbar ännu mer än vanligt med att dekonstruera sin musik för att sedan sätta ihop den till oväntade, fragmentariska stycken. I ”The Greater Good” är musiken nästan reducerad till en ljudinstallation. Precis som andra lyckade konceptalbum (”The Wall” och ”Operation Mindcrime” har altarplats hemma) slår ”Year Zero” klorna i mig direkt och gör det näst intill omöjligt att bara lyssna på enstaka låtar. Kanske inte ett skivval för den som suttit klistrad framför eurovision-sändningarna, men väl för den som känner för att fira en alternativ vår.

Låna också: Skinny Puppy (föregångarna), tidiga Marilyn Manson (efterföljaren) eller kanske Rammstein eller Prodigy.