Black Mountain

Om den här skivan skulle klassas som våra biblioteksböcker så hade den hamnat bland sagosamlingar, fantasy eller kanske under hylla Bl – omstridda fenomen och företeelser. Inte så att den har någon kontroversiell historia (vad jag vet), men Black Mountain hade nog trivts bra bland feng shui och ufon. Det är alltså en något flummig grupp vars häx- ängla- och demonfyllda texter säkert gör Ronnie James Dio drakgrön av avund. Själv får jag frossbrytning bara jag tänker på mindfulness och new age, men jag är inte desto mindre redo att kapitulera och följa med till de svarta bergen när jag hör fjärde spåret ”Wucan” och texten med flower, flower train. Men även om det är 70-talsretro så är det egentligen ingen flower power-trip, utan det är en mörk värld som målas upp (inte så konstigt att jag är med på tåget). Musikaliskt finns det klara referenser till Deep Purple, Pink Floyd och Black Sabbath, men soundet känns samtidigt uppdaterat och fräscht.

Låtarna är ibland maratonlånga, med instrumentala partier som verkar hålla på för evigt. Robert Plant har vid något tillfälle sagt att han passade på att läsa under Jimmy Pages långa gitarrexkursioner och även om Black Mountains sångare Stephen McBean också sköter gitarren i gruppen, så har han tid att ögna igenom åtminstone en Poe-novell i mittenpartiet av ”Bright lights”. Låten är 16.38 minuter lång (!) och 6-7 minuter in övergår den i någon sorts flytande gasform, för att sakta återgå till fast form under den tolfte minuten.

Jag hade inte tänkt att det skulle ta 16.38 minuter att läsa den här texten, så jag ska bara nämna att Black Mountain ligger på Jagjaguwar, ett bolag med rätt spännande utgivning. (Musik som garanterat aldrig spelas på Rix FM…)