Adele

Mer brittiskt. De är verkligen på g nuförtiden, men det här överraskar. Ett debutalbum från en 19-årig London-tjej från – av dialekten att döma – samma trakter som Kate Nash och Jack Penate: Jodå, man vet vad man kan vänta sig. Men oj, vad man misstar sig! Adele spelar i en HELT annan liga. Långt efter att de andra tomteblossen brunnit ut kommer hon att finnas kvar. Det här albumet är ett litet mirakel.

Den inledande ”Daydreamer” är bara akustisk gitarr och Adeles alldeles otroliga röst. Det är så rysansvärt så det går inte att beskriva. I ”Best for Last” börjar en bas svänga nåt djävulskt, och tjejen sjunger ännu bättre. Sen är det dags för låten som nog alla har hört på radio, ”Chasing Pavements”. Det är så nära Kate Nash och de andra som hon kommer. Gigantisk popmusik med öppna spjäll. Men hon går sin egen väg redan i nästa låt, den nästan triphoppiga ”Cold Shoulder”, med frenetiska trummor och jättelika stråkar. Och helt överjävlig sång.

Adele Adkins skriver allt sitt material själv – när hon inte helt och hållet tar över Dylans ”Make You Feel My Love” och får vuxna män att gråta – och jisses så underbart det är. Inte ett spår man vill vara förutan.
Hon är bättre än Duffy och Kate och Lilly, och minst lika bra som Amy (den uppenbarligen givna – men vingliga – referensen för alla nya brittiska sångerskor).

Men var ska jag ställa den här lilla pärlan? Pophyllan, antar jag. Äh, jag låter den stå på veckolån tills jag går i pension. Sen får nån annan stackare avgöra saken. Kanske det då finns en självklar hylla för den här blandningen av jazz, blues, soul, r’n’b, och ren och oförstörd pop.


Fina låtar och ett par videor hittar du på Adeles space: http://www.myspace.com/adelelondon