Duffy

Den här plattan har gjort väsen av sig långt innan den nu äntligen släpps här i Sverige: Mats Olsson har hajpat den i månader på Expressens sportsidor (!), Samma tidnings recensent gav den en feg trea (av fem) för att den var mer av den brittiska ”retrotrippen”. En fjantig hiphop-skribent i Nöjesguiden gav den betyget 1 av 5 för att den var samhällsfrånvänd (hahahaha). Orättvisa jämförelser med Amy Winehouses ”Back in Black” har varit legio. Tänk att ett litet popalbum kan röra upp så mycket känslor hos folk som (Olsson undantagen) har noll intresse för den här typen av musik!

Men nu är den här, och vad bråkar vi om egentligen? Det här är ju bara simpel popmusik med rötter i 60-talet, och med tydliga referenser till en återupptäckt Dusty Springfield och annan ”soul lite” från fornstora dar. Det visar sig vara alldeles förföriskt underbar pop med en sångerska, som trots sina 23 år låter som gammal i gemet. Bernard Butler, tidigare gitarrist i Suede, bidrar med stora stråkarrangemang och rätt mycket stil. 60-tal, utan tvekan. Men det är inte bara Dusty: här ekar av Dionne Warwick och Petula Clark också, och Duffys sånginsats står inte förebilderna efter. Hon kan bli hur stor som helst. Det sa vi ju, å andra sidan, om Joss Stone också, när hon debuterade för några år sedan. Vem lyssnar på henne nuförtiden?

Hursomhelst är detta en mycket behaglig skiva. Till och med Nöjesguidens tillgjorda fåntratt till recensent måste väl ändå tillstå att så här romantiskt underbar musik inte behöver vara världstillvänd? (Jag försökte få till ett ”till” till i den meningen, men det gick inte.) Faktum är att om den blir det, så slutar den vara romantisk, och vad fan ska vi då ha den till?

Själv tycker jag mest att hon låter som en brittisk Macy Gray. Men det är ju jag.


PS, Tre av de bästa låtarna finns naturligtvis på Duffys MySpace-sida:
http://www.myspace.com/duffymyspace

PPS. Duffy är hennes efternamn. Hon heter Amy Ann Duffy. Hon kommer förresten från Wales. Bara det är ju sympatiskt.