Kathleen Edwards

Varför Kathleen Edwards två första plattor står och skräpar på countryhyllan vet jag inte riktigt. Hon är ungefär så rockig som man kan bli. Ändå är det något med henne som gör att man hellre ställer henne mellan Dixie Chicks och Sara Evans, än mellan Dave Edmunds och The Eels. Kathleen är definitivt en tjej man skulle vilja skydda från The Eels. (Å andra sidan hade Steve Earle funnits nära till hands, och DÄR hade hon verkligen känt sig hemma.)

I CD-häftet till tredje albumet ser hon ut som något ur en Jane Austen-filmatisering. Det är en look som rimmar väl med det svävande öppningsspåret, den vackra titellåten och den lugnaste balladen (fast den heter förstås ”Sure as Shit”). Den går sämre ihop med den sjövilda andralåtens larmiga gitarrer, ylande munspel och ilsket fräsande text. Eller den sarkastiska, skittuffa och countryljuva ”I Make the Dough, You Get the Glory”. Eller de episka rockarna “Oil Man’s War” och “Oh Canada”, med fler elgitarrer än man orkar räkna. Underbart ös. Men om det är ”vackert” man är ute efter så finns ju ”Goodnight, California” och den sorgliga berättelsen om ”Alicia Ross” som blir nästan dylansk. Ack.

Det här är ett stort och mäktigt album, och i mina öron är det det bästa som finns att höra just nu. Kathleens nästan slätstrukna men hypnotiska röst borrar sig in i en, och låtarna växer och växer. Jag kan inte rekommendera det här nog mycket. Hur bra hade inte världen varit om alla hade lyssnat på Kathleen Edwards istället för Marie Picasso och Linda Bengtzing?


Kathleens två första album heter ”Failer” och ”Back to Me”. Inte RIKTIGT lika fantastiska, men de är sannerligen bra nog. Båda finns att låna. På countryhyllan.


PS, På MySpace finns några fina låtar, bland annat den där andra låten, ”The Cheapest Key”. Vilka gitarrer! Vilket munspel! Plus ett vrålsnyggt piano! Bäst just nu. http://www.myspace.com/kathleenedwards