Daniel Lanois

Daniel Lanois har – ensam eller tillsammans med knäppgöken Brian Eno – skapat sig ett namn som superproducent genom åren. Sedan åttitalet har de två utvecklat en mystiskt svävande och atmosfärisk ljudbild som är helt egen och lätt igenkännlig. Bland mästerverken kan nämnas Peter Gabriels ”So”, U2s ”The Joshua Tree”, Emmylou Harris ”Wrecking Ball” och Bob Dylans ”Time Out of Mind”.
Solokarriären har inte varit lika framgångsrik, trots tre album – “Acadie”, “For the Beauty of Wynona” och “Shine” – som är bland det vackraste och mest spännande man kan höra. På senare tid har han mest gett ut skåpmat och experimentella instrumentalplattor. När nu det första riktiga albumet på fem år kommer, så är förväntningarna höga. Kanske FÖR höga. De infrias i alla fall inte.

Det här är i stort sett ett soundtrack till en ny dokumentär om Lanois, i sig ett slags handledning i konsten att skapa vacker musik. Bara det gör albumet lite för splittrat, lite för planlöst och lite för långt. Första invändningen gäller Brian Eno, som bjudits in att prata absolut nonsens här och där. Om man klarar av att höra hans pretentiösa pladder en gång, så är det allt. Sen vill man aldrig höra det igen. Och inte kan man programmera bort karln heller, för han håller inte klaffen ens när en ny låt börjar. Man blir inte av med honom!

Sen är det ju låtarna, som inte alls håller sedvanlig klass. De bästa bränns dessutom av redan i början, och andra hälften av albumet blir rena ökenvandringen. Långa ”Duo Glide” är faktiskt häpnadsväckande usel! ”Lovechild” är trött country som dras ut till nästan nio minuter av ett fyra minuter långt och helt ovidkommande pianointro. Den korta improviserade gospeln ”This May Be the Last Time” hade inte ens platsat som utfyllnad på “Acadie”. På den här plattan blir den bara ett störande avbrott.

Men visst, här finns bättre stunder, och de som gillar Lanois kommer att vilja höra hans version av ”Where Will I Be” (men den når aldrig samma höjder som Emmylous). Titellåten är helt okej, och ”Not Fighting Anymore” kunde varit med på ”Wynona” (men man får en gnagande känsla av att den faktiskt VAR det!) ”Harry” minner om sentida Dylan, och blir stillsamt vacker, utan att nå upp till de största låtarna. På slutet överraskar ”Joy” med gammal hederlig elorgel och en riktigt snygg melodi.


Lyssna också – eller hellre – på:

”Acadie” – ett debutalbum uppbyggt av sparade trumspår, demoinspelningar och knäppa infall. Magnifikt.

”For the Beauty of Wynona” – ett makalöst ljudäventyr från början till slut (men hoppa över andra låten, för den är helt enkelt inte bra). En STOR platta som ska spelas HÖGT. Om du känner att du måste gå ut en stund då och då, har du hittat alldeles rätt volym. Men stanna kvar, det där lätta illamåendet går över efter ett tag.

”Shine” – ett mer avskalat men lika vackert album, med sånghjälp från Emmylou och Bono.


PS. De två första låtarna från ”Here Is What Is” (minus Eno) finns på MySpace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=95315511